Ibland är det roligt att orera fritt. Eller fritt och fritt. Med vissa ramar, men ändå fritt. Inom ramarna alltså. Vi tar ett exempel.
Kanske skulle du vilja dela med dig av en låt som du tycker mycket om. Vilken låt skulle du välja? Och om du nu valde en låt, vilken skulle bli den nästa, den nästnästa och den nästa efter den? Det är sånt jag rådbråkar min hjärna med emellanåt och har gjort från tid till annan i det förflutna. Dylika prylar bör man ha koll på om man frågar mig. Men hur väljer man i vilken ordning de här låtarna ska presenteras? Ja, säg det. Om man vill veta vilken låt jag skulle ha valt som nummer ett? Då kan man exempelvis lyssna på en podcast som kallas för Listmakarna - en podcast om jättebra låtar och bli varse. Man kan även med fördel lyssna på tre andra avsnitt om låtar av tre ytterligare låttipsare.
Om någon undrar så är det så roligt att jag har svårt att sova. Tänk att det kunde vara så roligt med en podcast.
måndag 14 juli 2014
måndag 7 juli 2014
PLATTUTEFOTBOLL
En fotbollsplan av gräs med ett mål med nät, ska det va nåt det? Här finns ju 15 kvadratmeter plattor som man kan lira boll på. Jo, man tackar. Plattutefotboll - utefotbollens motsvarighet till hallindiefotboll.
Reglerna är förstås skitkonstiga. Den som gör mål kan mycket väl vara den som gör avspark efteråt, flera bollar på plan samtidigt och trots att Lilla Sektionen ritat upp linjer verkar det en smula godtyckligt var man (läs han) får ta med händerna.
Bäst är sargen till vänster på spelplanen (den ligger liksom hitåt och ville inte riktigt vara med på bild) som man kan använda som vall, lite sådär som Jan Ceulemans gjorde när han körde trevallars carambole (fast här går inte att köra trevallars). Men han är lurig den där lilla brasilianaren för han lär sig fort. Skjuter hårt gör han också. Plus att han har lite spontana åsikter om Arjen Robben:
- Pappa, tänk om Jobben skulle ha mustasch.
Varför går han runt och funderar på hur världen skulle se ut om Robben hade mustasch? Helt omöjligt att svara på, men enligt Lilla Sektionen skulle det inte se särskilt bra ut.
- Det skulle se jättekonstigt ut. Helt ljus och kanske skulle den växa så här mycket (måttar med handen ca 30 cm ovanför pannan).
Ett svar så gott som något. Skulle ju se jättefånigt ut.
Om någon händelsevis undrar varför det står Jobben och inte Robben samt här och inte häj så är det precis så det pratas nuförtiden. På sina ställen börjar R:en få lite rullning så att säga. Precis som utefotbollen.
Reglerna är förstås skitkonstiga. Den som gör mål kan mycket väl vara den som gör avspark efteråt, flera bollar på plan samtidigt och trots att Lilla Sektionen ritat upp linjer verkar det en smula godtyckligt var man (läs han) får ta med händerna.
Bäst är sargen till vänster på spelplanen (den ligger liksom hitåt och ville inte riktigt vara med på bild) som man kan använda som vall, lite sådär som Jan Ceulemans gjorde när han körde trevallars carambole (fast här går inte att köra trevallars). Men han är lurig den där lilla brasilianaren för han lär sig fort. Skjuter hårt gör han också. Plus att han har lite spontana åsikter om Arjen Robben:
- Pappa, tänk om Jobben skulle ha mustasch.
Varför går han runt och funderar på hur världen skulle se ut om Robben hade mustasch? Helt omöjligt att svara på, men enligt Lilla Sektionen skulle det inte se särskilt bra ut.
- Det skulle se jättekonstigt ut. Helt ljus och kanske skulle den växa så här mycket (måttar med handen ca 30 cm ovanför pannan).
Ett svar så gott som något. Skulle ju se jättefånigt ut.
Om någon händelsevis undrar varför det står Jobben och inte Robben samt här och inte häj så är det precis så det pratas nuförtiden. På sina ställen börjar R:en få lite rullning så att säga. Precis som utefotbollen.
lördag 5 juli 2014
EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL
Folk fattar inte hur bra de har det. Till exempel verkar det svårt för folk i en ganska liten, halvtrist grå stad i Mellansverige att begripa att den där musikfestivalen som huserade i stan under fjorton somrar faktiskt innebar något bra. Således är vi nog bara 1000 pers på nystarten av Peace and Love fredagen den fjärde juli 2014.
Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.
På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.
Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.
Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.
Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.
Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.
Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).
Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.
Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.
På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.
Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.
Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.
Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.
Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.
Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).
Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)