Vad kan vara värt att söka upp en lastgammal bloggplattform, vika sig dubbel för att kunna logga in och sedan författa det första inlägget sedan 2017 års andra dag? Det torde väl ändå vara självklart? Courtney Barnett så klart.
Ibland behövs det bara ett meddelande från en riktigt bra kompis som tycker att det vore en bra idé att gå på spelning i huvudstaden. Det enda man behöver göra i ett dylikt läge är att svara ja, lyssna in sig lite extra på artisten i fråga och se enormt mycket fram emot att kliva in genom porten på Kägelbanan och visa upp sin biljett. För har man lyssnat in sig på Courtney Barnett är det svårt att lyssna på annat. Det är omöjligt att inte tycka att hon är den coolaste människan på planeten (i och för sig postat på Twitter klockan mitt i natten av undertecknad, men lika sant nu som då som sen) redan innan hon uppenbarat sig på scenen. Efter att hon gjort är det bara att konstatera att en 31-årig kvinna från Tasmanien som spelar left handed guitar iförd vit t-shirt och mörka byxor är Queen of Everything. Det där med Tasmanien har jag lärt mig av en ung kvinna från Sidney iförd ljusblå overall med Courtney Barnett-patches på och hon verkade väldigt trovärdig, nästan som en livs levande australiensisk live-version av Wikipedia. Coolt så. Men coolast är förstås Courtney.
Att hon rockar röven av i stort sett allt och alla räcker givetvis långt, men i dagens samhälle är content a och o. Och snacka om content i de sånger som CB (jag kallar henne så när jag vill spara på bokstäver, även om den här parentesen på sätt och vis motbevisar den manövern) ritat ihop och publicerat över en femårsperiod i tre föredömliga alster. Allt tog sin början med 2013 års "The Double EP: A Sea of Split Peas" för att sedan följas upp av den föredömliga "sometimes i sit and think, and sometimes i just sit." innan årets förtjusande "Tell Me How You Really Feel" (hon är lite som jag och förkortningar följda av parenteser, inte så kort och kärnfull utan snarare motsatsen om en säger). Just orden, vare sig de står för sig själva i mindre grupp i en låttitel eller om de utgör en liten berättelse i en låt, är av avgörande betydelse för hennes storhet. För hur ofta känner man att en ny artist är helt egen? Ja, inte precis med samma frekvens som det dyker upp intetsägande popwannabes från diverse hitfabriker där nämnda wannabes har en ytterst begränsad livslängd, men samtidigt spelas alldeles för mycket för att det ska vara bra för någon på den här planeten. Och inte är de coola heller, de jävlarna. De borde boka in en Courtney Barnett-spelning och föra noggranna anteckningar, alternativt bara erkänna sig slagna och lägga ner karriären till förmån för studier i självinsikt. Medan de gör det kommer CB (nu sparar jag på bokstäver igen) spotta ur sig fler lysande albumtitlar och ännu fler geniala låttitlar. För att inte prata om antalet låttexter med snygga rader som "put me on a pedestal and I'll only disappoint you/tell me I'm exceptional, I promise to exploit you/give me all your money, and I'll make some origami, honey/I think you're a joke, but I don't find you very funny", som i "Pedestrian at best" eller varför inte "Avant Gardener" där hon påtar i trädgården men får någon slags astmaanfall och konstaterar i refrängen att "I'm having trouble breathing in" fyra gånger om, vilken i andra omgången av refrängen är bytt till "I'm not that good at breathing in" gånger fyra till följd av att hon försöker andas med hjälp av en astmainhalator i ambulansen (i föregående rad har hon torrt konstaterat att hon gör det fel och att hon aldrig vara bra på att röka bongar heller).
Hon är rolig, hon är allvarlig och hon är en jävel på att få orden att passa ihop. Och hon har ett eget språk. Ett som är briljant. Allt ackompanjerat av en räcka hårda riff, mysigt puttrande pop och spretiga nummer. Något som i musikjournalistik ofta refereras till som omöjligt att värja sig mot. Om man nu vill använda dylika referenser så är det helt ok med mig, men om Courtney själv hade beskrivit det så skulle givetvis språket varit mycket mer målande. Ungefär som hon drar de gitarrosande penseldragen från scenen.
Till sin hjälp har hon en hipster på bas som besitter en inte alltför smickrande likhet med ugglan Helge från 70-talsklassikern "Från A till Ö". Bert-Åke Varg var kanske inte mycket till hipster, men om man betänker att Olle Adolphson skrev musiken till barnprogrammet så finns ju faktiskt även en ordsmedsmässig koppling även till CB och inte bara basisten med det ostyriga håret under den blaffiga truckerkepan. Trummisen åkallar inga minnen från gamla barnprogram utan tar istället avstamp i klassisk rockfrilla medan den ömsom keyboardspelande, ömsom gitarriffande bibliotekarien i röd jeansjacka verkar ha hamnat i mycket sämre sällskap än vad hennes ömma moder någonsin hoppats på. Hur som helst så fungerar kvartetten på scen utomordentligt väl tillsammans och läsare av denna plattform i internets yttersta hörn kanske med lite tur kan dra sig till minnes hur undertecknad ser ut när det som utspelas på scenen är till min belåtenhet, dvs jag ser ut som ett jävla får. Och ibland ett hoppande får. Ett får vevandes två armar i luften. Ett får som tar tag i sin kompis Erik och bräker "Fy fan va bra!". Men vad ska man göra när hon spelar "Crippling Self Doubt and a General Lack of Confidence"? Hur kan man ens vara in närheten av att döpa en låt till något liknande? Lägg därtill ett drivande riff som inte har lämnat mitt huvud mer än för lunch de 48 senaste timmarna. Vilken jävla sjuk kvinna. Som om det här inte vore alldeles nog river hon dessutom av ett stycke cover av The Go-Betweens och en av Gillian Welch och Dave Rawlings. Om man inte begriper hur stort det är får man skylla sig själv och ansluta popwannabina i deras studier i självinsikt.
Kontentan av ovanstående kan enkelt sammanfattas i att jag älskar dig Courtney Barnett (tro inte att jag lägger en tusing på merch hur lättvindigt som helst) och ditt posse (herregud, ibland har hon systrarna Deal med sig, bara en sån sak). Jag är dock rädd att jag satt dig på en piedestal och att du kommer göra mig besviken om vi träffas igen, så det kan ha varit min första och sista spelning tillsammans med dig. Men jag tror att jag är bättre än dig på att andas in, så kanske ändå att våra vägar möts igen. Sometimes I sit and hope so.
