FOLK HAR VERKLIGEN INGEN KOLL

När blev det norm att gå runt med truckerkepa, våldsamt stort skägg och lajva Lasse Kongo? Jag har verkligen ingen koll.

Det är första dagen på återuppståndna Peace & Love och ovanstående fråga är dessvärre högst relevant vid en överblick av klientelet som närvarar festivalen. Inte är väl det en ironisk generation? Jag tillhör Generation X, den med ironi som främsta verbala vapen, så jag borde kanske veta. Eller vet de ens vem Lasse Kongo är? Skit sak samma, nu är det musiken som ska stå i centrum och inte en vildvuxen ansiktsbehåring i kombination med en huvudbonad av tveksam art. Först ut av dagens begivenheter är ett band vars frontman sportar en mycket större elegans än så.

Magnus Carlssons orkester, eller Weeping Willows som de också kallar sig, är ett förnämligt band. Här finns mycket att plocka ur en gedigen låtkatalog och även om tempot på många av låtarna på något vis blir en smula malplacerade på festivalens största scen tidig torsdagkväll i 30 graders värme är det ett utomordentligt livehantverk. Dock ett halvt minus för att den så i versen fint flytande Touch Me i övergången till refrängen tappar flow. Det låter märkligt. Men i övrigt finns som sagt inget att invända. Kort och gott en finfin inledning av kvällen.

Näste man till rakning är Jonatan Johansson, den fina udda fågeln från Malmö. Redan från början är det tydligt att JJ är av den sortens artist som menar VARJE ord som kommer ur hans mun när han sjunger. Ingen endaste stavelse har tillkommit av någon som helst slump när låtarna blivit till och det är en fröjd att hans inlevelse inte tappar i intensitet trots den dåliga uppslutningen framför Peace & Loves näst största scen. Stromboli Brinner är inne på sista minuten när jag anländer spelningen och jag förbannar mig själv för att ha missat största delen av ett av de finare numren från hans senaste platta. Dock får vi oss till livs en räcka andra pärlor med Hand i Himlen som kronan på liveverket. Hans tunna rock som bärs under hela framträdandet ger ytterligare en dimension och en känsla av att Morpheus ska kliva ut på scenen och erbjuda honom att välja mellan det blåa eller röda pillret. Matrix-feelingen störs dock ut av att gitarristen bär byxor av likadan typ som MC Hammer sportar i videon till U Can't Touch This. Om ni tänker bajsbyxor tänker ni ganska rätt. Om ni låter bli att tänka på bajsbyxor så är det en grym festivalspelning som utspelar sig framför våra ögon och öron (samt övriga delar av kroppen för den delen).

När vi rakat klart ovanstående Johansson är det fri drift runt på området i väntan på kvällens huvudnummer. För mig alltså. Jag fruktar att drygt 99% av folk inte har någon koll. Eller, nej. Jag fruktar att drygt 99% av folk VERKLIGEN inte har någon koll. Förvisso är det Ola Salo som spelar samtidigt på den stora Europa-scenen och inget ont om den förträffliga Salo, men honom har vi ju sett och hört förr. På P&L, på sporthallsturné, på radio och inte minst på tv. Viktor Olsson är lite som Fantomen, många (ok, en del) har hört talas om honom men inget har sett honom. Vissa har hört honom (läs jag och andra som läser Sonic) och blivit helt överväldigade över vad man hört när hans första fullängdare rullat i hörlurar, trådlös stereo eller från vinylspelare. Om man undrar hur han låter gör man givetvis bäst i att själv lyssna till hans debut Stenungsund, och har man varken tid eller vett att göra det så kan man väl läsa en alldeles för kort och alldeles för skitnödig recension från Dagens Nyheter. "En Håkan Hellström-älskande 22-åring fångad i en 43-årig pappakropp". Really? Tja, det är kanske därför den här 43-åriga pappakroppen har fallit så pladask för den här ynglingen. Synd att fler inte har gjort det, 43-åringar eller ej. Vi är som mest ca 50 personer som bevistar giget plus några till som sitter i baren i hyggligt nära anslutning till scenen. Självfallet ett underbetyg till folks koll i allmänhet och deras koll på nämnde Viktor i synnerhet.

Bandet inleder med öppningsspåret från plattan - 27 kvm - och en briljant basgång puttrar igång och sätter tonen för spelningen på festivalens allra minsta pyttescen. Att håren på mina spinkiga armar reser sig redan när introt går igång talar om för mig att den här konserten kommer följa mig länge, länge. Och detta pga fem pojkar som är ungefär hälften så gamla som mig. Eftersom han som sjunger finns på Twitter och ibland delar med sig av vad han lyssnar på är det lite lättare att förstå varför DN-recensenten skrev åldersreferensen, men 43 år är ju ändå löjligt högt siktat. Lite lillgammal, javisst. Men för mig är det mer fascinerande att en 22-åring skriver och sjunger som om han hade livserfarenhet som om han levt ca ett decennium längre än han verkligen gjort (DN är således cirkus ett decennium fel ute). Bandet får det att svänga fullständigt briljant och Viktor Olssons fantastiska soul- och popstämma gör ensemblen förvånande samspelt. De enda invändningarna är att ett par låtar innehåller stråkliknande partier som faller lite på att nord stage 2:an inte riktigt kan leverera, men det är verkligen anteckningar i marginalen i ett i övrigt fenomenalt gig. Gåshud och närapå tårar i ögonvrån ett par gånger är det högsta betyg man får i den häringa bloggen.

Chef från Stenungsund

Här kunde allt ha varit frid och fröjd, men ingen festivaldag utan överraskningar. Oväntade händelser på musikevent är allt som oftast av rolig karaktär, men ibland svårare att artbestämma. Som när ens sista akt att pricka av för aftonen visar sig ha kvällens mustigaste Lasse Kongo-replika. PÅ BANJO. Skägget och truckerkepan är där. Och banjon om nu någon missade det. Tack och lov fortsätter Judah and the Lion överraskningsfesten och flyttar fokus när mandolinkillen spinner lös i en Eminem-cover. Vi snackar alltså ett slags americana-band från Nashville och en kille på mandolin som plötsligt och mindre lustigt lajvar Eminem. De verkar ha en fot i Nashville, en i Detroit, en i klassisk americana, en i Mumford & Sons-land, en i Berlin samt möjligen även ett blad i allsköns pop- och rockmusik. Många fötter blir det. Och en banjo. Vi ger oss efter drygt halva akten och bestämmer oss för att vika ihop spelschemat för inledningsdagen.

På väg till bilen i höjd med Ovanbron springer vi så rakt in i Viktor Olsson och två av hans bandmedlemmar. Som den påflugne 43-åring jag ibland kan förvandla mig till stoppar jag trion och skakar den unge - och nästan onödigt snygge - sångarens hand och tackar för en magisk upplevelse. Givetvis beklagar jag att inte fler hade masat sig till Callisto-scenen för deras framträdande och jag låter det bero där. Egentligen vill jag förstås be om ursäkt å de övriga dryga 99 procentens vägnar och deras fullständiga brist på koll, men det är ju som det är med den saken. Folk har helt sonika verkligen ingen koll. Men som 22-åringen i den 43-årige pappakroppen (läs gärna den meningen ur Generation X-perspektiv) påpekar så kommer det fler spelningar. Klokt. Hoppas det kommer mer folk då, även om folket verkligen inte har någon koll.