Efter att ha vaskat hela torsdagen är Fru Nygårds med i festivalandet på allvar och vi siktar på att äta gemensam middag efter att hon slutat förvärvsarbetet vid 18.30. Innan dess har jag hunnit se en välkänd figur i kaftan och vattenkanna som sportdrycksflasksubstitut plus en från statstelevisionen numera bland allmänheten känd artist.
Klockan är visserligen bara sex på kvällen, men det känns lite tufft för Gävlesonen att bära upp största scenen helt på egen hand utrustad endast med en akustisk gitarr i instrumentarsenalen. Dessutom envisas han med att låta publiken sjunga hälften av låtarna, företrädesvis refrängerna. Får man ens fullt gage när man håller på så? Han har dock en hyggligt stor publik och de kan förstås refrängerna i Vem ska jag tro på? och Vi har bara varandra för att bara nämna ett par.
Kronologin i inlägget så långt lämnar en del att önska då den första artisten för kvällen som får min uppmärksamhet en stund drar igång redan vid 17.30. Kajsa Grytt är nu för den större delen av allmänheten mer känd som hon som var med i Så mycket bättre och till exempel inte för sin tid i Tant Strul. Jag ger henne lite mer tid än Di Leva och Allwin som lirar samtidigt på den minsta scenen Callisto. Ingen av de tre akterna är mig särskilt varma om hjärtat sedan tidigare och sanningen att säga släntrar jag mest runt för att få tiden att gå innan Fru Nygårds ansluter.
Den största begivenheten från Kajsa och Di Leva är ändå att Dansaren dyker upp i publiken. En äldre man som för det mesta är klädd i band-tischa, exempelvis Ramones, jeans och löparskor. Jag älskar Dansaren. Han bryr sig inte särskilt mycket om rådande dansmode om en säger som så. Det enda han bryr sig om är svänget på scenen och oavsett om det är obefintligt så rör han ryckigt på höfterna och avslöjar att han med allra största säkerhet är född innan 60-talet tog sin början. Han är mig bekant sedan tidigare festivaler och något säger mig att han kommer korsa min väg igen.
Vi handlar vårt käk när Fru Nygårds fått sitt festivalband och knallar till Titan (den fasta scenen på området) för att kolla in Ellen Sundberg, en av alla artister som americana-vurmarna Rootsy har plockat upp på sina arrangemang. Dessvärre lite för larmigt för Fru Nygårds och jag blir en smula besviken på inledningen av spelningen och vi beslutar oss för att hänga en stund vid de större scenerna och undersöka dryckesutbudet. För framtida referenser vill jag premiera bartendern som höftade en fyra av kapten Morgans guld och förmodligen hamnade närmare åtta än fyra som ackompanjemang till colan. Hon får gärna blanda mina drinkar nästa år också. I musikväg lirar Black Star Riders sina egna alster plus förstås Thin Lizzy-covers. Vi får väl ändå kalla TL-inslagen för covers även om en originalmedlem plus några ytterligare musiker som varit medlemmar i det gamla irländska klassikerbandet huserar i BSR. Jag lyssnar inte jättenoga, har man en bartender med dålig centiliteruppfattning är det bättre att fokusera på drickat, så att säga.
Jace Everett som tar vid på näst största scenen efter att Black Star Riders klivit av den stora diton faller oss inte helt i smaken han heller och det blir endast en några låtar kort bekantskap innan vi tar oss bort till favoritscenen Callisto för påfyllning av vätska och väntan på de lokala berömdheterna Marigold med gamle bekantingen Viktor på trummor. De har med sig Gustafskören på scen dagen till ära. Coolt inslag och väldigt effektfullt i de låtar de är med i. Skam vore annars då kören i sig överbefolkar scenen så pass att några håller på att ramla av densamma. Så kan det gå när man tar med sig halva Gustafs in på festivalens minsta scen. Själva musiken går fortfarande i mångt och mycket i elektronisk riktning. Om någon av de här gossarna inte har spisat stora mängder Alphaville vet i fåglarna var de hämtat inspirationen från. Dansaren kanske vet? Han gör i alla fall allt för att hitta rytmen när de lokala hitsen bränns av.
 |
| Svårt att stå still när de här gossarna lirar |
Innan festivalens huvudakt ska gå på en halvtimme efter midnatt hinner jag få ta del av en medelålders man och hans taste in t-shirts. Att vi inte bara är olika i vikt utan även i smak är min korta analys av mannen med trycket "Bättre överviktig än skitviktig" på bröstet. Vi träffar även på en del bekanta på vägen till Veronica Maggios framträdande på den stora Europa-scenen. De har (i vanlig ordning kan kanske tilläggas) bättre fokus på vätskepåfyllningen än spelningarna medan vi brukar foka i den motsatta riktningen. I sedvanlig stil lämnar vi därför öltältet lagom till Maggan ska sparka igång.
I december spelade nämnda artist på Magasinet i Falun och även då befann sig jag och Fru Nygårds framför scenen. Av någon anledning lossnade det inte riktigt den gången trots att varje låt hon har på repertoaren är en popsingel värdig de högre regionerna på varje topplista. Eller så var det jag som inte var på humör. Denna fredagkväll i juli i Borlänge är både hon och jag på humör och det är en fantastisk upplevelse att se henne axla huvudaktsansvaret på ett briljant sätt.
Det sparkar igång med en yxig version av Hädanefter. Yxig i betydelsen att de använder en bra jävla yxa för att hugga fram låten. Har hon bytt musiker eller går de på anabola? Gitarristen verkar bekant så det är nog ett upptjackat gäng som levererar aftonen till ära. Kanske beror det också på att de har spelat på Roskilde eftermiddagen före och har med sig ett knippe danskt festivalrus i skallarna. Ljussättningen i Borlänge-natten är briljant och inte blir det sämre av att hon har en gul/orange (sorry, men jag är inte Bengt Grive så jag kan inte precisera färgen bättre än så) klänning som lyser i mörkret. Ett självlysande blont yrväder som hoppar upp och ner på scenen ca dubbelt så mycket som krävs i ett genomsnittligt Friskispass gör sitt till för känslan hos oss åhörare. Så fortsätter hon med Välkommen in i en fett svängande version som kickar konserten vidare i riktning succé och jag tänker att det månne beror på att det tillsammans med ovan angivna orsaker inte är någon av musikerna som sportar Lasse Kongo-looken. Varsågod för chefig analys. När hon sedan fyller på med Finns det en så finns det flera i fet elektronisk kostym, Jag lovar med assnygga körer och en rasande Va kvar, ja då är det bara att kapitulera och lämna golfapplåderna i byxorna och ta fram stora klappvantarna. Hela huset, Jag kommer, Sergels torg, Dallas (nästa gång har hon med sig en tjock blåssektion som levlar upp den till högsta nivån) och allsång till Snälla bli min. Hatten av Veronica.
Höga på festival åker vi hemåt och knoppar vid ca tretiden. Ingen av oss är direkt jublande glada över att Fru Nygårds ska jobba med start kl åtta och att jag sätter uret på niosnåret (jag är ju 43 för fan), men det är en dag idag också (det är redan lördag gubevars). Först barnens Peace & Love i Liljekvistska parken varefter Basko Believes kickar igång festivaldagen kl 13.15. Även om man är 43 är det bara att infinna sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar