Återigen är platsen Callisto, men dessvärre är tiden 13.15 mitt på dagen. Otacksam uppgift att kliva på just då, men det bekymrar inte Johan med band. Eller Dansaren. Som en jävla chefstalker dyker han upp med sina opatenterade danssteg. Men jag älskar honom fortfarande. Han har ju kul. Och vi med. Som om det vore Lasse Holm på besök har vi dukat upp med fika, chips och nötter på vår medhavda filt en bit från scenen. Innan killarna kliver upp på scenen har vi träffat Johans käresta Anna som bland annat berättar att de varit i Kristinehamn kvällen innan och kört tidigt imorse. Logistiken. De ska också lämna tillbaka turnébussen på lördag eftermiddag så de slipper pyssla med det under söndagen då minitouren avslutas med framträdande på Akkurat i huvudstaden.
Samtidigt som Systersektionen kollar in graffitimålaren i parkens hörn och Lilla Sektionen sparkar iväg på sin kick-bike smyger de fem på scenen igång spelningen. Det blir en blandning av lugnt och fint och rediga rökare. Ett par nya alster klämmer de också in, det samspelta bandet. Just den biten att det är hel sättning, även keyboard, ger giget en mustig dimension. Så här ska hans låtar framföras. Chefen på klaviatur höjer upplevelsen ytterligare, vilket är en bedrift i sig. Synd bara att spelningen är så tidig, att uppslutningen är tämligen klen (Viktor Olssonskt klen faktiskt) och bara 45 minuter.
Näste man (väldigt mansdominerat program för mig denna lördag) på schemat är Joel Alme och Lilla Sektionen gör mig sällskap under några låtar innan han retirerar till Systersektionen och Fru Nygårds för att äta glass, spela pingis och softa. Precis när jag gör honom sällskap till övriga familjen dundrar Backa tiden igång från Titan-scenen och det är bara att rusa in och fram mot scenen. Riffet i all sin enkelhet rivs av många, många gånger och det är en formidabel livelåt. Lika formidabel som spelningen i övrigt faktiskt. Smolken även i denna glädjebägare stavas klen uppslutning, men de laddar väl för att se D.A.D. senare på kvällen kan en tänka.
Vi lirar lite utomhuspingis och börjar sedan dra oss hemåt. Inget av värde på programmet förrän Ryan O'Reilly ska spela vid halvniosnåret. Halvannan timmes sömn och sedan på det igen medan övriga håller sig hemmavid, nöjda med musikupplevelserna tidigare under dagen. Jag kör just-in-time och kliver åter in på Titans publikplats just som ovan nämnde Ryan kört igång sitt set. Har förlyssnat lite på Spotify, men det finns bara en handfull låtar där och det visar sig att han faktiskt har en imponerande katalog att luta sig mot. En tidigare gatumusikant främst på Londons gator som jobbat till sig ett skivkontrakt. Sånt är alltid sympatiskt på något vis. Han berättar bland annat att det finns två sidor av Ryan, en asshole side och en singer-songwritersida med lite seriösare ton. Grundsnygg, charmig och en stadig låtskrivare gör honom till en liten stjärna i lördagsvärmen. Dåligt att ha missat honom tidigare då det visar sig att han spelat i Borlänge vid flera tillfällen, men det är bara att hoppa på tåget och närvara nästa gång han dyker upp. Om ni nu skulle få för er att googla honom, så spelar han inte ishockey i Buffalo Sabres och har en årslön på 6,2 miljoner USD. Nej, det är han som knackar sig fram med halvrisiga spelningar i Skandinavien, Kanada och andra ställen som pröjsar dåligt.
Något som slår en på festivalområdet och som kommer att pratas om i efterhand är den höga snittåldern på besökarna, främst manifesterat genom den höga graden av trekvartsbyxor i omlopp. Min gissning är att de flesta vill se D.A.D. trots att de herrarna inte sportar trekvartsbyxor utan istället en aning för åtsmitande skjortor för sin ålder och form samt hög hatt för att bara nämna ett par plagg som stör ögat. Dock är de störningsmomenten inte i närheten av samma dignitet som frontmannen Jesper Binzers försök att prata svenska och påminna samtliga närvarande om att vi är i Borlänge. Jag håller förvånande nog ut i en handfull låtar innan hans "Förstår ni vad jag säger?" och "Borlänge!!" drar mig tillbaka till Titan-scenen och Alice in Videoland. Hur många gånger måste man fråga en publik om den förstår vad man säger? Det kanske är en dansk tradition, vad vet jag, men en högst irriterande sådan i så fall.
Malmöbandet med det briljanta bandnamnet Alice in Videoland (ej parafras på Alice i underlandet utan taget från ett C64-spel från 1984. Och ja, källhänvisningen till den infon stavas Wikipedia, så tro't om ni vill) ångvältar över scenen med sin blandning av tunga syntmattor, larmig gitarr och ja, det vetifan vad man ska kalla hopkoket. Bra jävla ös kanske? Sångerskan Toril kan dessutom sina karatekickar som sitter som en smäck varje gång hon känner för att sparka till med ena benet. Så barnslig är jag att det ser jättecoolt ut. Thumbs up för den nya bekantskapen.
Något annat som också ser jättecoolt ut är The Vanjas med tre välkammade gossar i röda kostymer, vita skjortor och smala svarta slipsar med lustiga alias samt sångerskan Vanja Lo i lyxförpackning. 60-talsreferenserna är tämligen uppenbara och det coola störs bara av att låtarna inte riktigt håller måttet. Eller så är jag bara trött av att nyss ha klivit in bland mattälten, beställa en fish & chips och råkat höra D.A.D-Jesper vråla "Förstår ni vad jag säger Borlänge??!!". Karln måste ju ha en skruv lös.
Efter en halvtimmes 60-talsriffande får jag för mig att det är dags att vika in festivalkepan för den här gången. Passande nog får jag precis innan min sorti sällskap av min älskade festivalpolare Dansaren. Han vet bara inte om att vi är buddies. Den dan jag börjar dansa okontrollerat framför varje festivalscen kommer han kanske lägga märke till mig. Om han inte dansat ihjäl sig innan dess vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar