När man bor som vi bor så kan det hända att man bor på en lantbruksfastighet. Inte för att det bedrivs särskilt mycket lantbruk rent fysiskt. På mobiler och paddor däremot. Ja, jävlar.
Helt plötsligt vaknar en upp en lördag i januari och upptäcker att övriga tre människor i hushållet har gått och blivit virtuella lantbrukare. Ett slitgöra. Precis som att vara bonde på riktigt fast ännu mer påfrestande. För omgivningen.
Vi snackar grisar med tomteluvor, får som rakas på 1,4 sekunder blankt, popcornmaskin och eget bageri. Precis som vilket medelstort svenskt lantbruk som helst med andra ord. Och man ska inte bara skörda vete, mjölka kor och baka bröd, man måste skicka iväg mjölkbilen till mejeriet och fylla silon med vederbörligt material. Eller silen som den yngsta lantbrukssektionen envisas med att kalla den. Han som för övrigt har något slags världsrekord i att bygga staket. Att kossorna svälter och sitter på arslet med juvren i vädret är inget han bryr sig om nämnvärt. Han är liksom typen som hellre tjackar en popcornmaskin än djurfoder. Kan man ju förstå. Popcorn är rent generellt godare än mat avsedd för djur.
Systersektionen verkar ha bättre pejl på livet som bonde. Med lite assistans från tid till annan av sin mor håller hon gården i schack och odlar, skördar och har en allmänt bättre inställning till att hålla själva djuren vid god vigör. Skulle det krisa håller den ömma modern koll så att inga ägg går förlorade eller hönor stryper någon av sina medhönor med kringliggande ståltråd (det senare scenariot är tydligen helt uteslutet, men vad vet jag?). Fru Nygårds är bondmorornas bondmora helt enkelt. Eller som Systersektionen hellre uttryckte det vid läggdags häromkvällen:
- Pappa, jag tror att mamma verkligen inte kan sluta spela.
Kör hårt säger jag. Jag kollar upp om det är nån hockey- eller fotbollsmatch att titta på så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar