ÄLSKADE SKIVOR - DAG 14

43. ELEPHANT - WHITE STRIPES

Den har i viss mån blivit en elefant på riktigt. Jack White hade med allra största möjliga cirkussannolikhet inte räknat med att Seven Nation Army skulle bli en fotbollshymn av rang sjungen av fotbollsfans världen över. Nu är det dock ett faktum och det var också ett faktum att när den här inhandlades på Out of Time Records på Fore Street (vilken för övrigt är en av få skivbutiker som överlevt datawebben. Den finns där fortfarande i sin skrubbliknande existens där man nästan får backa in för att komma åt att bläddra bland cd-askarna) hösten 2004 så var fotboll en väldigt stor del av mitt - och den människa som senare skulle bli Fru Nygårds - liv.

Fru Nygårds (eller Fröken Thornqvist om ni så behagar) och jag beslutade oss för att göra ett gemensamt försök att leva utomlands i några månader för att finslipa engelskan och ha lite allmänt lattjo. För egen del innebar det tjänstledighet från jobbet för studier och för min älskades del innebar det att en del av hennes studietid förlades utomlands. Fast egentligen bodde vi bara utomlands och studerade på hemmaplan, men det var ju bara en formalitet i sammanhanget. Vi, Jack och Meg skulle hålla varandra sällskap i Ipswich, England.

Oh, ohohoh, oh, oooh, oh

Själv hade jag redan varit i Ipswich med omnejd ett antal gånger, medan min andra hälft bara varit med någon gång så där. Vi hade jordens flax och fick hyra en lägenhet vid slutet av Portman Road, 5 minuter från torget i stan och 5 minuter från fotbollsstadion Portman Road. Det var svårt att argumentera med bostadstombolan att vi var värda något bättre. Entré med gasvärmargrejen rakt fram, in till höger en korridor som ledde ner till det kombinerade köket och vardagsrummet samt det innan framkomst till köket in till vänster varandes sovrummet med en rymlig dubbelsäng. Toppa allt detta med en frostad glasdörr (med inskription som påminde om lägenhetens tidigare existens som en del av puben Half Moon & Star) som ledde in till det fina badrummet med dusch, badkar och den ultimata lyxen i form av en tvättmaskin. Inte ens en seven nation army kunde dra oss därifrån.

Själva låten om de sju arméerna hade förvisso genomslag på radion, men till fotbollsläktarna hade den inte tagit sig (skedde ju först på konstgjort vis genom en av de stora korrupta fotbollsorganen i samband med ett mästerskap några år senare) och framför allt inte i UK. Låten och många av de andra alstren på Elephant förgyllde många av våra pluggtimmar i lägenheten och det hade inte varit mig emot om Hardest button to button hade blivit en läktaranthem, men det hade förmodligen varit en knapp för svår att knäppa.

Nu spelade vi ju inte bara White Stripes utan även R.E.M, Fastball och lite annat smått och gott som passade för tiden. När vi inte lyssnade på musik och pluggade brukade vi roa oss med att hänga på gymmet tre ggr i veckan på ett ungefär, hänga på puben till helgen och - tro det eller ej - bevista en eller annan fotbollsmatch. Undertecknad hade en väldig drift att beta av fotbollsmatcher, vare sig det var ligamatch med Ipswich, reservmatch på Portman Road, utflykt på en Premier League-arena eller kanske andra omgången av FA-cupen en kall decemberdag i Cambridge. 20 av Ipswichs 22 matcher under hösten hanns med plus ytterligare 13 av olika kaliber. Fru Nygårds - som alltid haft en smula bättre omdöme - hängde med på uppskattningsvis 75% av dem. Bra facit om man frågar mig. Några matcher som hade varit fint inramade av Seven Nation Army:

Ipswich-Plymouth 3-2. Fru Nygårds blev kissnödig i tolfte minuten och när hon kom tillbaka i fjortonde stod det inte längre 0-0 utan 0-2. En man utvisad efter en halvtimme stoppade inte come back kings som gjorde tre baljor varav det sista med bara ett par minuter kvar. Klassiker.

Sunderland-Ipswich 2-0. Vi åkte bil fem timmar enkel resa, kom fram en kvart innan matchstart, var chanslösa, väntade en timme på vår journalistvän som skulle skriva matchrapport och åkte hem fem timmar returresa. Medan nämnda journalist körde som en dåre på motorvägen i sin Ford Escort. Skräckklassiker (på så många vis).

Cambridge City-MK Dons 0-1. Jag och svenske Colchestersupportern Pålle kollade in Cambridge Citys största match i världshistorien. Kallt och jävligt, bacon i baguette för 70 spänn i halvtid, MK Dons fans ståendes på marken bakom ena målet. Nördklassiker.

Det var en enormt rolig tid. I Just Don’t Know What To Do With Myself som the Whites parafraserade Burt Bacharach i sin sjukt svängiga cover. Kanske göra om det? Undrar om Fru Nygårds, Lilla Sektionen och Systersektionen är med på det? Vore ju konstigt om så inte var fallet. Det blir punkt ett på nästa familjeråd.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 13

44. COVER THE DISTANCE - ISOLATION YEARS

Välkammade gossar det här. Icke desto mindre angelägen musik. Prästsöner från Västerbotten gör helgjutet album med oklanderlig näsa för melodier och stämningar.

Vi lyssnade in oss stenhårt på den här plattan, jag och Fru Nygårds. Dessvärre för Isolation Years var det inte så många andra som gjorde det. Ännu ett av alla dessa fantastiska svenska band som i konkurrensen kommer bort en smula i den kommersiella cirkusen. Inte mig emot på det personliga planet, men det går ju inte att låta bli att lida med bandet ifråga (och alla dess kompanjoner som skriver så vackert men aldrig riktigt slår igenom). Kritikerna var med på båten, men nu är ju det inte på något sätt någon garanti för att popularitet går hand i hand med det, snarare tvärtom. För mig obegripligt att ett sånt fint album ska behöva föra en sådan anonym tillvaro.

Cover me.

Många är de band som har fina liverykten och kommer från de norra delarna av vårt land. Umeå, Skellefteå m fl städer up north har producerat mången fin liveakt. Således var vi väldigt peppade när killarna i Isolation Years bokades till Peace & Love i mitten av 00-talet, innan festivalen exploderade i besökarantal. Klädsamt nog hade rävarna i organisationen placerat bandet på S2s klubbscen. Vi bänkade oss tidigt - i festivalsammanhang räknat - strax till höger om scenen och inväntade lite norrländsk magi. Så särskilt magiskt blev det emellertid inte, ety de här pojkarna som låter så briljanta på platta såg högst obekväma ut på scenen och kunde inte riktigt backa upp briljansen från plattorna i framträdandet. Synd på så fina nummer som Nurse Hands, Michael och Yellow Cross on Blue.

Dock kvarstår faktum. Isolation Years är ett gravt underskattat band på platta. Tyvärr verkar det också ha bidragit till att gänget inte kommit ut med nåt nytt sedan 2007 års Sign, Sign. I mellantiden kan man med fördel kolla upp Two White Horses med sångare Jakob Nyström och hans syster.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 12

45. TRE MAXISINGLAR - DEPECHE MODE

Vi skulle ner till Uppsala för att fira valborg. Martin pluggade ju där så den vita Opeln, jag vid ratten och Hassel i passagerarsätet. I Knutsson-stereon: Depeche.

Av någon för mig okänd anledning inhandlades aldrig Violator-plattan. Däremot snappades det upp tre av musikhistoriens vassaste tolvtummare. Gillar man inte remixar kan man ju steka dem omedelbart, men jag har verkligen en soft spot för såna här saker. Personal Jesus, Policy of Truth och Enjoy the Silence i utökade versioner. Vad kan vara fel med det?

Triss i ess

Vi måste ha dragit hyfsat tidigt för vi var nere i valborgspartycentralen före lunch och mötte upp med en Martin som var något mer än salongsberusad. Till följd av en arla start som under förmiddagen eskalerat så till den milda grad att när Björn rullade in med tåget nånstans ifrån som jag inte minns så gjorde Martins mage uppror och kastade upp morgonens samlade föda. Dålig karma så tidigt på dagen. Stationskonduktörerna (de heter så) tog inte magsjuka som giltig ursäkt för att låta bli att städa upp efter sig så medan den fyllesjuke repade sig på offentlig bekvämlighetsinrättning fick vi örviga städa upp på perrongen.

Kvällen hade liknande ödesnycker i beredskap för Björne som gav lite näring åt buskarna utanför Martins studentboende. Redan här kan kan man tänka sig att de här tre maxisinglarna borde ha fått sig ett dåligt namn genom att förknippas med överkonsumtion av alkoholhaltiga drycker, men så är icke fallet. Hur är då fallet? Jo, fallet är som så att den här sammankomsten var sista gången (eller senaste kanske?) som vi gymnasiekompisar hade gemensam utekväll. Och det är 20 år sen. När vi väl hamnade på Norrlands nation den där kvällen hade vi hur roligt som helst. Även de som ägnat delar av dagen åt uppkastning.

Dagen efter for vi hem mot Dalom nån gång mot eftermiddagen med maxisinglar på kassettband i Knutsson-stereon. Hem hade vi Björn med oss i baksätet. Han visade överraskande låg uppskattning för C-60-bandet som kompilerats med stor kärlek för största njutning. Our own personal Jesus-tape. Några av Depeche Modes finaste sånger i extended version. Och han hade mage att klaga. Fy på dig Björn.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 11

46. VERKLIGEN - KENT

Bolanche 1996. Inte är vi väl så många i publiken som håller på att bli bortblåsta av larmet från scenen. Några syntar har de inte hunnit bli med ännu, pojkspolingarna från Eskilstuna. Det är väl därför det larmar så vansinnigt från scenen. Öronen ringer än idag när Kräm hörs från nån radiokanal.

De var unga och oförstörda det här gänget. Inte för att de är förstörda nu. På senare plattor har de till och med ryckt upp sig så till den milda grad att jag återfått en del intresse för vad de håller på med. Vid pass mitten av nittiotalet var de på väg upp och den här skivan gjorde nog att de kunde sluta sina dagjobb, om de nu hade några vill säga. Vi var på 25-årsfest för Oilers i Samuelsdals klubbstuga och Kent var nog inte riktigt hans favoriter då. Heller. Den gode Mark hade förmodligen inte kännedom om detta, enär han överräckte ett paket med en CD i. Den kompakta disken var naturligtvis Verkligen. Den reaktionen på mottagaren avslöjade med all önskvärd, eller icke önskvärd, tydlighet hans inställning till bandet i allmänhet och skivan i synnerhet. Vi skrattade, Mark fattade grejen och den där skivan ligger antagligen kvar i fodralet än idag.

Är det här verkligen nåt att ha? Verkligen?

Spelningen i Borlänge var en smula omtumlande och när Kent släppte Om Du Var Här från Isola-plattan var jag verkligen med på båten. Sen tappades intresset när hela skivan kom till min attention. Konstigt det där, men det blev lite för mycket Kenta. Lite för mycket Jocke och Markus. Ändå såg jag dem igen i Falun några år senare när syntarna gjort sitt intrång och Musik Non Stop blev megahit. Besvikelsen var stor efter den konserten. Men ni vet ju hur det är med Kent, de dyker upp lite varstans och vips så står man där och tittar på dem igen på nån sån där massiv turné med Hellacopters, Thåström och ett ungt Mando Diao. Jaha, är det lätt att säga. Knappt har man sagt det förrän gänget likt en gubbe i lådan dyker upp i ett tält i Borlänge och spelar Mannen Med Den Vita Hatten. Vad gjorde jag där? Den låten betyder ju ingenting för mig och inte bandet heller. Verkligen. Och Peace & Love. Hur många gånger har jag ändå blivit ståendes för att se om Kent är nåt bra den här gången. Och den här gången. Det är nåt mysko med Kent, nåt jättemysko. Verkligen.

Så stod jag då där igen. Peace & Love, regn och jävelskap. Kent avslutar fredagens begivenheter från största scenen. De börjar det hela i en liten fyrkantig inramning som ser ut som en liten replokal i valfri källare, lysrör i taket och bara fyra snubbar med en låt från den nya plattan. Vad snyggt det är och jösses vad bra det låter. Förbannade Kent. Det finns ingen logik i det de håller på med. Ska de vara nåt jag gillar eller ska de inte? Lite av varje verkar det som. Tyvärr spelar de inte så mycket från Verkligen längre. Kräm har de väl inte spelat sen den där sporthallsturnén som stannade till i Falun, om de ens spelade den då. Halka lyser med sin frånvaro. Hade varit kul att höra en vuxnare Jocke Berg sjunga den för på skivan låter han som tolv år. Det får jag säkert om de fortsätter dyka upp lite här och där som man minst anar. Snart spelar de säkert i en liten lokal nära mig och blåser skallen i bitar när de avslutar med Halka. Det tror jag verkligen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 10

47. EL CORAZON - STEVE EARLE

Ibland är en artists leverne mer fascinerande än hens musik. Som jag gapade när jag läste om hur Steve Earle hade framfört sina dagar till bara något år innan El Corazon såg dagens ljus. Droger, fängelsevistelser och allmän dekadens är förstås standardprogram för rock ‘n roll-klyschan nr 1 och herr Earle hade gjort allt. Men nu hade han styrt upp sin livsskuta och det musikaliska föll på plats.

Steve - en man med stort hjärta

Nu för tiden kan man se honom som grånad äldre man med diverse gitarrliknande instrument i rollen som gatumusikant i den utmärkta HBO-produktionen Treme. Han dyker upp lite då och då och lirar lite så där i förbifarten. Då vid pass 1997 släppte han ett album med låttitlar som Ft Worth Blues, Telephone Road och Poison Lovers. En skör ballad, en stänkarstompare med körande kompband och en duett så vacker att en Siobhan Kennedy i högform gör den till världsklassig. Fantastiska nummer.

Skivan snurrade så mycket i spelaren och åkte så ofta in och ut ur hyllan att det blev ett märke efter asken på ställena där den stod (den flyttades allt eftersom nya skivor tog plats på sin rättmätiga alfabetiska plats i den ännu inte vitmålade hyllan) vilket sedermera påkallade ett behov för omtapetsering. Någon sådan blev dock inte aktuell förrän jag och Fru Nygårds lämnade lyan för kedjehus i mitten av 00-talet. Då hade nämnda hylla skiftat färg från svart till vit och blivit hem åt en försvarlig mängd plattor. Kära El Corazon hade fått sällskap både till höger och vänster av ytterligare en handfull Steve Earle-album med några fina spår, men inget så komplett som det spanska hjärtat och dess finfina samling av utmärkta kompositioner. Skrivna från hjärtat till hjärtat, oavsett vilket språk som regerar.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 9

48. OLLE LJUNGSTRÖM - OLLE LJUNGSTRÖM

Plötsligt känner alla till vem Olle Ljungström är. Good on him. Synd att samtliga tycker att Darin gör låtarna bättre än vad han själv gör bara.

En konstig (eller artistisk kanske, det är svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan vad som är vad här) bild på Olle själv mot grön bakgrund och lite rött med i misch-maschet. Så kan också ett skivkonvolut se ut. Men det var ju inte därför albumet landade i min ägo. Det var förstås sättet det lät på. Och texterna. Även om texter sällan varit min starka sida. Ibland har de betydelse och andra gånger är de totalt underordnade det musikaliska. I sällsynta går det att finna en symbios mellan musik och text. Så sofistikerad är jag. Inte särskilt mycket alls med andra ord. Men. När en låt inleds med strofen “En vanlig dag med heroin” så har sångaren fångat mitt intresse. Inte för att jag på något vis har någon som helst förkärlek för drogen ifråga, men vem sjunger om en vanlig dag med heroin? Förmodligen en man med ett allt för närgånget förhållande till en spruta fylld med smack.

Olle på riktigt.

Inledningen av plattan är smått magisk med Hur Långt Kan Det Gå följd av ovan nämnda Jag Spelar Vanlig (så där vanlig som man gör när man går på heroin, ni vet). Avslutningen med en cover på Olle Adolphons fina Minns i November rundar av hela anrättningen på ett högst smakfullt sätt. Däremellan fylls det hela med finfina betraktelser för lyssnaren att avnjuta vid brasan, i skidliften eller - i nödfall - någonstans mellan Skövde och Borås. Men bäst gjorde den sig innan almanackan hade vänt blad till 1994. Då utgjorde den en necessitet i varje popsnöres skivhylla. Bland det bästa TV4 gjort de senaste 20 åren är att ge nytillkomna popsnören chansen att uppleva en del av 1993 på väg att bli 1994. Hoppas kidsen tar den chansen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 8

49. JOYRIDE - ROXETTE

Det här är inte på något vis ett av musikhistoriens största album, men när det kom ut var vi några stycken som tjackade det på studs. Mästaren av att skriva snygga stick i låtar hade mycket att bevisa när det gällde att skriva listettor world wide.

Den där videon med den röda bilen och de konstiga scenerna när de sjunger om en sky ride lämnade kanske en del övrigt att önska när man kikar lite i backspegeln. Men just då verkade det som en väldigt bra video. Om inte minnet helt sviker mig så var det Ellinor Persson som stod och presenterade premiären i Voxpop eller nåt av de andra programmen som Växjö-TV gjorde på den tiden. Och jösses vad bra det lät just när de sjöng det där sticket. Gessle himself må för alltid se ut som en gitarrspelande trana, men ingen slår honom när det kommer till att skriva ett snyggt stick. Jag trycker lite extra på detta faktum och hade han av misstag läst det här hade han säkert blivit förnärmad för att inte ha blivit utsedd till att skriva snygga popmelodier. Nu tycker ju jag att han inte ska vara sån (rent hypotetiskt förstås) för han är emellanåt riktigt vass på det också, men hade det funnits OS i snygga stick hade han varit medaljkandidat med rejäl guldchans.

Den frisyren. Bättre i teorin om man säger.

I vårt pokergäng fick vi inte sån särdeles bra respons då de mer var inne på Vanilla Ice, Traste Lindén, Perssons Pack, MC Hammer och KLF. Min klasskompis Hassel som var ute på DJ-uppdrag hos den yngre generationen lånade dock med glädje min tolvtummare med en för tiden typisk remix. Tämligen osvängig, men lite fräck så där. När vi ändå är inne på Hassel (OBS, ej Roland) så företog vi oss en klassresa i kölvattnet av Joyride-släppet och tog tåget till Berlin. Nästan alla i vår studentklass var med, vilket borde ha räknat in nånstans runt 25 stycken partysugna kiddos från Falun. Det hände en del på den där resan har jag för mig. Det är nästan så jag känner en redogörelse i punktform ta form:

* Vi åkte tåg alltså. Utom när tåget parkerade på en båt mellan Trelleborg och Travemünde. Fast man kunde fortfarande sitta i tåget om man kände för det. Och prata med främlingar om turbiner i hjulångare. Eller var det ångare utan hjul? Hur som helst var det en inte-diskussion som mynnade ut i ingenting, men det var snabba två timmar.

* Ett tag trodde vi att den som lagt in det värsta skottet hade trillat över relingen. Han dök dock upp igen. Ursäkta.

* Samma man som vi trodde ramlat i plurret utvecklade en fäbless för att bli lurad av streetsmarta spelare. Fast det är nog inget han skulle erkänna. Inte ens nu 20 år senare. Sen blev han av med sin plånbok som han hade runt halsen. Det var inte heller särskilt bra när man tänker efter. Tryggt att han rör sig i riksdagskvarteren idag.

* Vi drack Berliner Kindl. Oklart varför det etsat sig fast.

* Sightseeing utgjordes av att kolla in den del av muren som stod kvar efter fallet (och som inte finns kvar idag), spana in Olympiastadion, vandra på Ku-damm upp och ner samt bocka av ett slott, Checkpoint Charlie och Fernsehturm.

* Jag införskaffade en gul walkman och tar det inte för osannolikt att Joyride rullade på kassett i den där hela vägen hem.

Under tiden vi var där roade sig Roxette troligtvis med att göra promotion tills de blödde och med facit i hand lär det ha varit väldigt lyckat. I övrigt har jag alltid tyckt att det är fascinerande att Perra G skrev Dressed for Success igen och stöpte om den med annat arr och text och kallade den för Small Talk. Och ingen kom på honom med det. Storartat.