Bolanche 1996. Inte är vi väl så många i publiken som håller på att bli bortblåsta av larmet från scenen. Några syntar har de inte hunnit bli med ännu, pojkspolingarna från Eskilstuna. Det är väl därför det larmar så vansinnigt från scenen. Öronen ringer än idag när Kräm hörs från nån radiokanal.
De var unga och oförstörda det här gänget. Inte för att de är förstörda nu. På senare plattor har de till och med ryckt upp sig så till den milda grad att jag återfått en del intresse för vad de håller på med. Vid pass mitten av nittiotalet var de på väg upp och den här skivan gjorde nog att de kunde sluta sina dagjobb, om de nu hade några vill säga. Vi var på 25-årsfest för Oilers i Samuelsdals klubbstuga och Kent var nog inte riktigt hans favoriter då. Heller. Den gode Mark hade förmodligen inte kännedom om detta, enär han överräckte ett paket med en CD i. Den kompakta disken var naturligtvis Verkligen. Den reaktionen på mottagaren avslöjade med all önskvärd, eller icke önskvärd, tydlighet hans inställning till bandet i allmänhet och skivan i synnerhet. Vi skrattade, Mark fattade grejen och den där skivan ligger antagligen kvar i fodralet än idag.
 |
| Är det här verkligen nåt att ha? Verkligen? |
Spelningen i Borlänge var en smula omtumlande och när Kent släppte Om Du Var Här från Isola-plattan var jag verkligen med på båten. Sen tappades intresset när hela skivan kom till min attention. Konstigt det där, men det blev lite för mycket Kenta. Lite för mycket Jocke och Markus. Ändå såg jag dem igen i Falun några år senare när syntarna gjort sitt intrång och Musik Non Stop blev megahit. Besvikelsen var stor efter den konserten. Men ni vet ju hur det är med Kent, de dyker upp lite varstans och vips så står man där och tittar på dem igen på nån sån där massiv turné med Hellacopters, Thåström och ett ungt Mando Diao. Jaha, är det lätt att säga. Knappt har man sagt det förrän gänget likt en gubbe i lådan dyker upp i ett tält i Borlänge och spelar Mannen Med Den Vita Hatten. Vad gjorde jag där? Den låten betyder ju ingenting för mig och inte bandet heller. Verkligen. Och Peace & Love. Hur många gånger har jag ändå blivit ståendes för att se om Kent är nåt bra den här gången. Och den här gången. Det är nåt mysko med Kent, nåt jättemysko. Verkligen.
Så stod jag då där igen. Peace & Love, regn och jävelskap. Kent avslutar fredagens begivenheter från största scenen. De börjar det hela i en liten fyrkantig inramning som ser ut som en liten replokal i valfri källare, lysrör i taket och bara fyra snubbar med en låt från den nya plattan. Vad snyggt det är och jösses vad bra det låter. Förbannade Kent. Det finns ingen logik i det de håller på med. Ska de vara nåt jag gillar eller ska de inte? Lite av varje verkar det som. Tyvärr spelar de inte så mycket från Verkligen längre. Kräm har de väl inte spelat sen den där sporthallsturnén som stannade till i Falun, om de ens spelade den då. Halka lyser med sin frånvaro. Hade varit kul att höra en vuxnare Jocke Berg sjunga den för på skivan låter han som tolv år. Det får jag säkert om de fortsätter dyka upp lite här och där som man minst anar. Snart spelar de säkert i en liten lokal nära mig och blåser skallen i bitar när de avslutar med Halka. Det tror jag verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar