Plötsligt känner alla till vem Olle Ljungström är. Good on him. Synd att samtliga tycker att Darin gör låtarna bättre än vad han själv gör bara.
En konstig (eller artistisk kanske, det är svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan vad som är vad här) bild på Olle själv mot grön bakgrund och lite rött med i misch-maschet. Så kan också ett skivkonvolut se ut. Men det var ju inte därför albumet landade i min ägo. Det var förstås sättet det lät på. Och texterna. Även om texter sällan varit min starka sida. Ibland har de betydelse och andra gånger är de totalt underordnade det musikaliska. I sällsynta går det att finna en symbios mellan musik och text. Så sofistikerad är jag. Inte särskilt mycket alls med andra ord. Men. När en låt inleds med strofen “En vanlig dag med heroin” så har sångaren fångat mitt intresse. Inte för att jag på något vis har någon som helst förkärlek för drogen ifråga, men vem sjunger om en vanlig dag med heroin? Förmodligen en man med ett allt för närgånget förhållande till en spruta fylld med smack.
 |
| Olle på riktigt. |
Inledningen av plattan är smått magisk med Hur Långt Kan Det Gå följd av ovan nämnda Jag Spelar Vanlig (så där vanlig som man gör när man går på heroin, ni vet). Avslutningen med en cover på Olle Adolphons fina Minns i November rundar av hela anrättningen på ett högst smakfullt sätt. Däremellan fylls det hela med finfina betraktelser för lyssnaren att avnjuta vid brasan, i skidliften eller - i nödfall - någonstans mellan Skövde och Borås. Men bäst gjorde den sig innan almanackan hade vänt blad till 1994. Då utgjorde den en necessitet i varje popsnöres skivhylla. Bland det bästa TV4 gjort de senaste 20 åren är att ge nytillkomna popsnören chansen att uppleva en del av 1993 på väg att bli 1994. Hoppas kidsen tar den chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar