Ibland är en artists leverne mer fascinerande än hens musik. Som jag gapade när jag läste om hur Steve Earle hade framfört sina dagar till bara något år innan El Corazon såg dagens ljus. Droger, fängelsevistelser och allmän dekadens är förstås standardprogram för rock ‘n roll-klyschan nr 1 och herr Earle hade gjort allt. Men nu hade han styrt upp sin livsskuta och det musikaliska föll på plats.
 |
| Steve - en man med stort hjärta |
Nu för tiden kan man se honom som grånad äldre man med diverse gitarrliknande instrument i rollen som gatumusikant i den utmärkta HBO-produktionen Treme. Han dyker upp lite då och då och lirar lite så där i förbifarten. Då vid pass 1997 släppte han ett album med låttitlar som Ft Worth Blues, Telephone Road och Poison Lovers. En skör ballad, en stänkarstompare med körande kompband och en duett så vacker att en Siobhan Kennedy i högform gör den till världsklassig. Fantastiska nummer.
Skivan snurrade så mycket i spelaren och åkte så ofta in och ut ur hyllan att det blev ett märke efter asken på ställena där den stod (den flyttades allt eftersom nya skivor tog plats på sin rättmätiga alfabetiska plats i den ännu inte vitmålade hyllan) vilket sedermera påkallade ett behov för omtapetsering. Någon sådan blev dock inte aktuell förrän jag och Fru Nygårds lämnade lyan för kedjehus i mitten av 00-talet. Då hade nämnda hylla skiftat färg från svart till vit och blivit hem åt en försvarlig mängd plattor. Kära El Corazon hade fått sällskap både till höger och vänster av ytterligare en handfull Steve Earle-album med några fina spår, men inget så komplett som det spanska hjärtat och dess finfina samling av utmärkta kompositioner. Skrivna från hjärtat till hjärtat, oavsett vilket språk som regerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar