Den har i viss mån blivit en elefant på riktigt. Jack White hade med allra största möjliga cirkussannolikhet inte räknat med att Seven Nation Army skulle bli en fotbollshymn av rang sjungen av fotbollsfans världen över. Nu är det dock ett faktum och det var också ett faktum att när den här inhandlades på Out of Time Records på Fore Street (vilken för övrigt är en av få skivbutiker som överlevt datawebben. Den finns där fortfarande i sin skrubbliknande existens där man nästan får backa in för att komma åt att bläddra bland cd-askarna) hösten 2004 så var fotboll en väldigt stor del av mitt - och den människa som senare skulle bli Fru Nygårds - liv.
Fru Nygårds (eller Fröken Thornqvist om ni så behagar) och jag beslutade oss för att göra ett gemensamt försök att leva utomlands i några månader för att finslipa engelskan och ha lite allmänt lattjo. För egen del innebar det tjänstledighet från jobbet för studier och för min älskades del innebar det att en del av hennes studietid förlades utomlands. Fast egentligen bodde vi bara utomlands och studerade på hemmaplan, men det var ju bara en formalitet i sammanhanget. Vi, Jack och Meg skulle hålla varandra sällskap i Ipswich, England.
 |
| Oh, ohohoh, oh, oooh, oh |
Själv hade jag redan varit i Ipswich med omnejd ett antal gånger, medan min andra hälft bara varit med någon gång så där. Vi hade jordens flax och fick hyra en lägenhet vid slutet av Portman Road, 5 minuter från torget i stan och 5 minuter från fotbollsstadion Portman Road. Det var svårt att argumentera med bostadstombolan att vi var värda något bättre. Entré med gasvärmargrejen rakt fram, in till höger en korridor som ledde ner till det kombinerade köket och vardagsrummet samt det innan framkomst till köket in till vänster varandes sovrummet med en rymlig dubbelsäng. Toppa allt detta med en frostad glasdörr (med inskription som påminde om lägenhetens tidigare existens som en del av puben Half Moon & Star) som ledde in till det fina badrummet med dusch, badkar och den ultimata lyxen i form av en tvättmaskin. Inte ens en seven nation army kunde dra oss därifrån.
Själva låten om de sju arméerna hade förvisso genomslag på radion, men till fotbollsläktarna hade den inte tagit sig (skedde ju först på konstgjort vis genom en av de stora korrupta fotbollsorganen i samband med ett mästerskap några år senare) och framför allt inte i UK. Låten och många av de andra alstren på Elephant förgyllde många av våra pluggtimmar i lägenheten och det hade inte varit mig emot om Hardest button to button hade blivit en läktaranthem, men det hade förmodligen varit en knapp för svår att knäppa.
Nu spelade vi ju inte bara White Stripes utan även R.E.M, Fastball och lite annat smått och gott som passade för tiden. När vi inte lyssnade på musik och pluggade brukade vi roa oss med att hänga på gymmet tre ggr i veckan på ett ungefär, hänga på puben till helgen och - tro det eller ej - bevista en eller annan fotbollsmatch. Undertecknad hade en väldig drift att beta av fotbollsmatcher, vare sig det var ligamatch med Ipswich, reservmatch på Portman Road, utflykt på en Premier League-arena eller kanske andra omgången av FA-cupen en kall decemberdag i Cambridge. 20 av Ipswichs 22 matcher under hösten hanns med plus ytterligare 13 av olika kaliber. Fru Nygårds - som alltid haft en smula bättre omdöme - hängde med på uppskattningsvis 75% av dem. Bra facit om man frågar mig. Några matcher som hade varit fint inramade av Seven Nation Army:
Ipswich-Plymouth 3-2. Fru Nygårds blev kissnödig i tolfte minuten och när hon kom tillbaka i fjortonde stod det inte längre 0-0 utan 0-2. En man utvisad efter en halvtimme stoppade inte come back kings som gjorde tre baljor varav det sista med bara ett par minuter kvar. Klassiker.
Sunderland-Ipswich 2-0. Vi åkte bil fem timmar enkel resa, kom fram en kvart innan matchstart, var chanslösa, väntade en timme på vår journalistvän som skulle skriva matchrapport och åkte hem fem timmar returresa. Medan nämnda journalist körde som en dåre på motorvägen i sin Ford Escort. Skräckklassiker (på så många vis).
Cambridge City-MK Dons 0-1. Jag och svenske Colchestersupportern Pålle kollade in Cambridge Citys största match i världshistorien. Kallt och jävligt, bacon i baguette för 70 spänn i halvtid, MK Dons fans ståendes på marken bakom ena målet. Nördklassiker.
Det var en enormt rolig tid. I Just Don’t Know What To Do With Myself som the Whites parafraserade Burt Bacharach i sin sjukt svängiga cover. Kanske göra om det? Undrar om Fru Nygårds, Lilla Sektionen och Systersektionen är med på det? Vore ju konstigt om så inte var fallet. Det blir punkt ett på nästa familjeråd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar