Välkammade gossar det här. Icke desto mindre angelägen musik. Prästsöner från Västerbotten gör helgjutet album med oklanderlig näsa för melodier och stämningar.
Vi lyssnade in oss stenhårt på den här plattan, jag och Fru Nygårds. Dessvärre för Isolation Years var det inte så många andra som gjorde det. Ännu ett av alla dessa fantastiska svenska band som i konkurrensen kommer bort en smula i den kommersiella cirkusen. Inte mig emot på det personliga planet, men det går ju inte att låta bli att lida med bandet ifråga (och alla dess kompanjoner som skriver så vackert men aldrig riktigt slår igenom). Kritikerna var med på båten, men nu är ju det inte på något sätt någon garanti för att popularitet går hand i hand med det, snarare tvärtom. För mig obegripligt att ett sånt fint album ska behöva föra en sådan anonym tillvaro.
 |
| Cover me. |
Många är de band som har fina liverykten och kommer från de norra delarna av vårt land. Umeå, Skellefteå m fl städer up north har producerat mången fin liveakt. Således var vi väldigt peppade när killarna i Isolation Years bokades till Peace & Love i mitten av 00-talet, innan festivalen exploderade i besökarantal. Klädsamt nog hade rävarna i organisationen placerat bandet på S2s klubbscen. Vi bänkade oss tidigt - i festivalsammanhang räknat - strax till höger om scenen och inväntade lite norrländsk magi. Så särskilt magiskt blev det emellertid inte, ety de här pojkarna som låter så briljanta på platta såg högst obekväma ut på scenen och kunde inte riktigt backa upp briljansen från plattorna i framträdandet. Synd på så fina nummer som Nurse Hands, Michael och Yellow Cross on Blue.
Dock kvarstår faktum. Isolation Years är ett gravt underskattat band på platta. Tyvärr verkar det också ha bidragit till att gänget inte kommit ut med nåt nytt sedan 2007 års Sign, Sign. I mellantiden kan man med fördel kolla upp Two White Horses med sångare Jakob Nyström och hans syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar