MUSIKÅRET 2014

Eftersom det senaste inlägget på den här bloggen skedde ungefär i skiftet mellan 1983 och 1984 kanske ni har glömt bort att den över huvud taget existerar. Jag är inte på något vis den som anklagar någon om så är fallet. Men kul ändå om du har hittat hit igen och vill ta del av blogginnehavarens summering av musikåret 2014.

KONSERTÅRET
En behöver kanske inte vara född Einstein för att lista ut att top-of-the list innehåller ett par spelningar med Indochine. Bryssel och Paris. Episkt i ordets rätta bemärkelse. I övrigt var det dåligt med liveupplevelser, men Johan Örjansson som Basko Believes i den lilla puben i Bjurfors och Lindi Ortegas framträdande på Debaser Strand var förstås två andra höjdare.

Traffic Girl - Indochine i Bryssel

Johan Örjansson i Bjurfors

Indochine på Stade de France

Lindi Ortega - dock från Södra Teatern

ALBUMÅRET
Den här nya ordningen med all musik ett par knapptryck bort borde förstås leda till att en har lyssnat till ca två miljoner album, men det blir tvärtom i mitt fall. Lyssnar till miljarders låtar istället, vilket i och för sig är bra, men det blir inte många plattor som plöjs. Ni vet, som förr i tin. Nåja, några tips är i alla fall följande alster:


The Pirouettes – L'importance des autres Fransk electropop när den är som svängigast.

Basko Believes - Idiot's Hill Svensk americana när den är som mest nedplöjd i myllan.

Emmanuelle Seigner – Distant Lover Fransk power-pop när den är som Fountains of Wayne-igast. Solklart.

Lykke Li – I Never Learn Svensk pop när den är som mest Lykke Li.

Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide Annika Norlin i storform. Hon blir bara vassare och vassare.


LÅTÅRET
Hos det här kollektivet som vi kallar #listmakarna postade jag en blogg i natt med en slags summering av 2014 samt en bonuslista med franska poplåtar. Listan över favoritlåtar från året stannade dock vid 31 i antal, men på hemmabloggen får en ju bjuda till lite extra. Således, Popskolan by Nigge presenterar:

Sketamånga sånger från 2014 eller 31 sånger från 2014 - the extended version

Ibland är alltså 31 sånger så många som 53. Så det kan gå ibland. Sköt om er och ha en finfin avslutning på 2014 och ett utomordentligt 2015 när det väl sparkar igång!

BLOGGKRAMP

Före detta och fortsatt läsande anhängare av den här publikationen har högst sannolikt noterat frånvaron av nya texter de senaste månaderna. Det är en fullständigt rimlig observation av sakernas tillstånd i just det här lilla hörnet av datawebben. Nu är det inte så att ämnena eller anekdoterna inte finns där, det gör de, utan snarare att lusten och tiden inte leker så bra tillsammans just nu. En som håller fanan högt är dock Lilla Sektionen (hur många gånger har inte han räddat Popskolan med sina visheter?).

Vid kvällens middag på tu man hand utspelar sig en filosofisk kvart med, ja, intressanta utspel.

Scen: Liten gosse ser ut som om hans veckade panna döljer en febril verksamhet innanför pannloben.

- Vad funderar du på? Är du trött? (ibland är det svårt att skilja på en trött 5-åring och en konfunderad dito)

- Nej, jag tänkte en tanke som gjorde mig trött. (genialiskt uttryckt)

- Vad var det för tanke då?

- En robotkrokodil som tuggade på mynt.

Aber natürlich. Är det nåt man blir sjukt trött av så är det att tänka på mynttuggande robotkrokodiler.

- Riktiga pengar alltså. INTE falska.

Här märker man att det är ett barn som filosoferar och inte en vuxen. Självklar reflektion. Det finns väldigt, väldigt få falskmyntare i robotkrokodilkretsar, men det kan man ju inte avkräva en 5-åring att känna till.

- En stooooooor hög med guldmynt.

Lång paus.

- Så stor hög att han fick jätteont i munnen.

Så var det med det. En vanlig onsdag i det Nygårdska hemmet med robotkrokodiler på agendan.

LET'S JUST BE CLEAR ABOUT ONE THING

Vi måste prata om en sak. Det är ju ingen nöjesresa det här som jag är ute på, utan det är en resa i tjänsten. Vi har pratat om det förut, när jag var på en liknande tripp. Liksom den gången kan konstateras att bildvärdet i sånt som händer off duty är roligare att visa än de bilderna som kommer från kurslokalen.

Ingen kioskvältande bild

För att vara tydlig: Nyttan i resan ligger i kunskapsinhämtandet. För tjänsten. Men att bara sitta och glo på den där lediga tiden mellan man för anteckningar, det är ju en smula bortkastat.

Nyttiga anteckningar

En smula bortkastat känns också att inte dela med sig av de roliga bilderna. Så, därför gör jag helt enkelt det.

En ishockeyarena. Värdelös hockey, men vi fick se en hemmavinst i alla fall. Och en livs levande True American Hero plus dessvärre en i strid dödad soldats karriär på jumbotronen. Hans familj tog emot applåder, väldigt rörande och mycket amerikanskt. Vi åkte taxi till och från matchen med en snubbe som inte talade engelska över huvud taget. Spännande grej.

Florida Panthersman

Här bodde Al Capones livvakt. Lite torftigt kan jag tycka.

Ganska otorftigt hus. Miamis dyraste kåk med specialinflugna palmer från Sydafrika. Nån läkarsnubbe och hans fru slantade upp $50,000,000 för att få ett dugligt hus att bo i. Någon  i den här historien är lite dum i huvudet känner jag.

Kapten Nygårds med Miami Skyline i bakgrunden.

Jag vet, jag SKA ta hem båten.

Basket. Eller som de kallar det här i the US of A: Ett jävla kul ställe med massor av restauranger, souvenirbutiker, t-shirt tossing, dansande lättklädda unga damer och som grädde på moset har de stoppat in en basketmatch att toppa anrättningen med. Eller nej, så kallar de det inte alls, det är ju skitlångt. De alibikallar det för "basketmatch" och äter jättemycket mat och snacks och dricker skitdyr importerad öl. Någon i den här historien är lite dum i huvudet känner jag.

Halvtidsutsikt.

Anonymous är ett geni.

Så, det var väl roliga bilder? Bloggen ber om ursäkt på förhand för den dåliga smaken att i brist på skrivande istället belamra det här hörnet av internet med en massa foton. På riktigt förlåt.

Status

Ni vet hur det är. En åker till the US of A varpå en del grejer inträffar. Om man bortser från att det kursas sex timmar om dagen i en vecka kan de tre första dagarna sammanfattas enligt följande:

Utsikt från hotellgym. Ej känd som världens sämsta utsikt. 

Julinteriör från gigantiskt shopping mall. Irriterande stort. 

Random efterrätt på restaurang. Irriterande stor. 

Airboat i Everglades. Irriterande högljudd. 

Krokodiler i Everglades. Irriterande avslappnade. 

Ståndsmässig turistbuss till Everglades. Ej att förväxla med fång- eller värdetransport. 

Baseballarena. Helt värdelös egentligen om man tänker efter. 

Jag borde förstås inte ha tagit med båten hit. Vet inte hur jag tänkte där. Irriterande. 

Grand Beach Hotel Surfside. Inte så imposant front. 

Miami skyline från Grand Beach Hotel Surfsides takterrass. Imposant utsikt. 

Brottartung litteratur inköpt på Urban Outfitters. Föreställer mig att den är irriterande bra. 

Nåt jävla irriterande hus i art deco-stil. Alltid tilltalar det väl nån. 

Kvarstående kulturella upplevelser under återstoden av vistelsen består bland annat av NHL-hockey och NBA-basket. NFL-fotboll utgår pga krockande avslutningsmiddag. Vänligen ha översikt med den irriterande taftologin. Smell you later alligators. 

VILDA VÄSTERN

Ni vet vad man säger är det bästa med Borlänge? Bussen till Falun. 

Lite sådär är förhållandet mellan städerna och har varit så länge jag kan minnas. Detta skulle också understrykas av ett fotat uppslag i Expressen från 1978 som Systersektionens danslärare postade på fejjan häromdan. På de två sidorna finns Falun på vänster sida och beskrivs som idyll medan Borlänge står till höger och tituleras Vilda Västern. Bara 18 km emellan står det också som upplysning. Föga anade jag att Lilla Sektionen har snappat upp stämningarna redan vid låg ålder.

- Pappa, vet du vad jag har sett i Borlänge? (Herregud, han kan ju ha sett vad som helst. Jag avstår från att gissa.)

- Nej, vadå? (Ang. gissning, se ovan.)

- Det var en som cyklade UTAN att hålla i styret med någon hand! OCH HAN HADE INGEN HJÄLM HELLER! (Vi cyklar as we speak om hela det här Vilda Västern-beteendet så ni förstår ju att om man är 5 år och pratar med versaler samtidigt som man trampar cykeln framåt är det oerhört tunga ämnen som dryftas.)

- Ojojoj. (Dagens Vilda Västern alltså, det verkar inte finnas några limits över huvud taget. Svårt att få fram min förfäran i text känner jag här.)

- Och ändå cyklade han helt rakt.

Så. Där har ni Vilda Västern av idag gott folk. Borlänge förnekar sig inte.

OM ATT GLÖMMA BORT ATT KOMMA IHÅG

Eventuellt finns det någon i (den forna) läsekretsen som undrar om blogginnehavaren har glömt bort att den häringa publikationen faktiskt inte försvunnit från internet. Förträngt att den ligger här och bara väntar att bli skriven på. Ungefär som en redigt gammeldags skrivmaskin av typen som man måste knäcka minst 100 kg i bänkpress för att orka trycka ner bokstäverna på tastaturen. Den har han ju inte glömt. Klart han inte har. Ähum.

Ni vet hur det är, så många grejer man ska hinna med. Jobba, kolla på fotboll, dricka te, skjutsa till indiebandy och fira Fru Nygårds födelsedag för att bara nämna några favoritaktiviteter. Och då har vi inte ens avhandlat det här med att spela in en podcast och lägga ut på datawebben. Jävlar i min låda vad det är roligt. Inte nödvändigtvis för lyssnaren kanske, men för mig och Min kompis Fredrik är det veckans avkoppling (jag har inte frågat Min kompis Fredrik om just den här biten, men jag tar mig friheten att tala även å hans vägnar i ämnet) med en kopp te, lite löst manusskrivande och påföljande snackande rakt in i datorn i vår mysiga studio. Fast vi använder ju mikrofoner, det blir bättre ljud då liksom. Ni vet väl var vi håller till förresten? Det är ju här för tusan.  Och lite så här kan det se ut när Min kompis Fredrik kör en telefonare:

Mr Pink

Tro nu inte att den här bloggen kommer leverera på daglig basis bara för att dess innehavare råkade komma ihåg att komma ihåg den just idag. Han håller ju även på att podda hos #listmakarna samt finns det risk/chans att han även kommer att göra ett eller annat blogginlägg hos #listmakarnas nya blogg. Sen var det ju den här sidan med ITFC Sweden. Herregud vad han ska hålla på hela tiden. Och då kanske han glömmer bort att komma ihåg Popskolan by Nigge. Så kanske det blir. Men ibland kanske han kommer ihåg att komma ihåg den. Den som hänger på datawebben får se. Hey ho.

ATT UTÖKA SIN VOKABULÄR - DEL 2

En middag med blodpudding, lingonsylt och bacon behöver ibland piffas upp en smula. Vad sägs om ett nyord?

I sann Alfons Åberg-anda blir en lingonsyltspöl något annat än just sylt:

- Kolla pappa, en bulkan.

- Jaha, är det en vulkan? (det pedagogiska i det alltså. Så jävla nöjd.)

- Nej, bulkan sa jag ju. (jmfr vanilj och banilj)

- Bulkan? (fågelholkspappan)

- Han menar vulkan, men säger bulkan. (Systersektionen styr upp konversationen).

- Ja, en bulkan. En sån som det kommer lava från. Laaaaava!

En får vara glad att det inte finns någon bulkan i närheten. Jobbigt med skithet lingonsylt som kommer farande nerför bulkanen liksom. Skitjobbigt.

ATT UTÖKA SIN VOKABULÄR

Vad är det bästa sättet att boosta sitt ordförråd? Läsa ordboken, hänga på internet eller plöja litteratur? Kanske det, men själv föredrar jag att umgås med en närstående 5-åring.

- Tänk om man hade ett omlok.

- Ja, fast det heter ju ÅNGlok.

- Nej, jag menar omlok. Ett sånt lok som bara kör om alla andra.

Jag gillar hur han tänker.

- Det heter ju banilj. Fast det stavas vanilj.

Inga kommentarer på den. Fullständigt logiskt.

Han är som en liten ordjesus, vår älskade Lilla Sektionen. Sen toppar han det hela vid middagen med ett ordstäv som det vore bra om ni kunde hjälpa till att sprida:

- Det finns ju inga pizzerior som inte säljer pizzor.

Tack på förhand för hjälpen.

OCH NU BLIR DET REKLAM

För att inte helt fastna i gamla hjulspår har den här gamla blogginnehavaren gått och blivit en del i inte mindre än två (2!) podcasts (poddcastar på svenska). För tillfället är det uppstarten av tvåa på bollen som upptar den mesta av tiden för just detta lilla fält av diverse uppmärksamhetspockande aktiviteter.

Om ni missade länken ovan så kommer den här igen (tvåa på bollen). Två avsnitt har vi hunnit med. Med intro och outro. Hela paketet. Hoppas ni har någon slags behållning av det hela.

LITE KORT OM GEOGRAFI

För en femåring är det inte lätt att hålla koll på geografin, huvudstäder och såna prylar.

- Vi ska ju åka och titta på fotboll, pappa.

- Ska vi?

- Ja, till England.

- Just det, till Ipswich. Det måste vi boka in.

- Ja, Ipswich är ju Englands huvudstad.

My job here is done.

ATT FÖRBEREDA EN PODCAST

Ibland när man ger sig på något nytt kan det vara bra att antingen ha enorma mängder av tid eller vara svängd i tekniken som behövs för ändamålet ifråga. Några stolpar att förhålla sig till vid den eventualiteten att det ska startas upp en podcast:

* Teama upp med någon som man trivs väldigt bra med och som är lite vassare än en själv. T ex Min kompis Fredrik.

* Hitta på ett slagkraftigt namn. Eller ta åtminstone nåt som ingen annan har tagit förut.

* Bygg upp nån slags hemsida, kanske med hjälp av någon plattform som den här (eller nån helt annan som passar sig bättre för just podcast).

* Inventera studioattiraljerna, såsom laptop, mikrofoner, mixer (för ljud, ej mat), instrument och inte minst sladdar. Räkna med att nämnda sladdar inte återfinns i någon som helst ordning. Inte ens på något så när samma ställe. Hopplösa grejer.

* Kolla att det finns ett ljudkort som passar till laptopen. Om så ej är fallet behövs sannolikt avläggas besök på musikaffär (som säljer instrument, inte såna som säljer färdig musik och nästan inte finns kvar) och slanta upp.

* Leta upp lämpligt utrymme att inrymma studio i. Inrym studio. Kom ihåg att koppla rätt sladdar i rätt ingång/utgång (ej dörr märk väl). Utrym studio när inspelning är klar.

* Skriv något slags manus. Åtminstone ca 5 stödord för att bygga ett avsnitt som räcker en kvart.

* Gör te.

* Spela in ett intro. Kanske med en sjuåring som vokalist.

* Spela in ett outro. Fråga en sjuåring om hen vill göra en insats till.

* Prata. Det är inte svårare än så att göra en podcast när man väl har gjort ovanstående.

* När allt verkar klart ska det klippas (OBS, ej sax) och klistras (OBS, ej lim) ljudspår för att få ihop de tre delarna intro, prat och outro.

* In med skiten på den där sajten som startats upp. Men inte innan det slantats upp extra cash för ytterligare utrymme som är en förutsättning för att ens få lägga dit en ljudfil. Vilka banditer. Tekniken alltså.

* Hajpa hela grejen stenhårt på sociala medier. Bilder och hela den biten.

Svårare än så är det inte. Tror jag i alla fall. Vi siktar på att lansera spektaklet i helgen så den som tar sig igenom kommande weekend lär kunna ta del av det hela om bara viljan finns.

Länk kommer att tillhandahållas på denna plattform som en del av hajpskapandet. I helgen alltså. Om tekniken tillåter.

ATT HITTA NÅGOT GEMENSAMT

Om man som jag inte är överförtjust inbiten Formel 1-fantast går det alltid att luta sig tillbaka på fotboll och hallindiebandy i far-son-relationen med Lilla Sektionen. När det gäller far-dotter-relationen har vi mest haft det gemensamt att vi tycker om varandra väldigt mycket (vilket i sig egentligen är mer än tillräckligt) men det kan ju vara lattjo att ha något gemensamt intresse också (hon är inte mycket för fotboll och stickning ligger mig inte särskilt varmt om hjärtat). Men jag tror vi har hittat nåt nu.

Till följd av ett stundande projekt med Min kompis Fredrik (där vi för övrigt i skrivande stund dividerar om vem det egentligen är som är projektledare) har det gjorts vissa investeringar i den fram tills idag vilande hemmastudion. Jo, det finns en sån här i hushållet och ungdomen av idag undrar förmodligen varför huset sportar prylar från 1900-talet. Hur som helst så faller Systersektionen pladask för hela upplägget med den gamla Roland-synten, mikrofonen, mixern och det nyinhandlade externa ljudkortet.

Fadern tar några ackord på klaviaturen och Systersektionen improviserar fram lite sång. Det är nästan löjligt vad roligt vi har. Spelar in och lyssnar på vad vi åstadkommer. Kanske inte Billboard-material, men det är givetvis av underordnad betydelse. Imorgon jammar vi vidare.

ETT SAMTAL MELLAN FAR OCH DOTTER

Fader tar hand om upphängd tvätt för att lägga in i rätt garderob. Riktar en fråga till Systersektionen:

- Är den här tröjan verkligen din?

- JA!

- Men det står ju large i den?!

- HUR KAN DU VETA ATT DET STÅR LARS I DEN???

Jag måste fråga Min kompis Lars om det här. 

OM ATT ÅKA BUSS

Först av allt är det på sin plats att fastställa att jag åker buss väldigt sällan. Men det betyder inte att jag inte blir förgrymmad över någon slags bussrevolution som sker i det här länet som vi bor i.

Kanske är jag för oinsatt i ämnet och bara suger i mig av det som står i tidningar och sociala medier, men om bara hälften av det som presenteras där stämmer så kan jag tycka att det suger inte så lite ankballe. Några lågvattenmärken:

* Skolbuss i Älvdalen stannar inte på hållplatser där det står barn som ska till skolan pga där ska inte stanna någon buss längre. Är det revolution så är det! Chauffören lyder ändå order.

* Skolbarn i byar utanför Falun ska stå vid provisoriska hållplatser som är direkt livsfarligt placerade. En på riktigt fruktansvärt idiotisk åtgärd. Hjärnsmälta.

* Vår hållplats i byn är även den föremål för bortplockning. Där stannar skolbussen men inte den andra busslinjen som går den här vägen som heter 293. Den kör förbi helt enkelt. En kunde ju tänka sig att eftersom den ändå har vägarna förbi så skulle den kunna stanna, men se det går inte. Det finns inte hur mycket bromsolja som helst i en buss.

* Hållplatser i stan görs osynliga för vissa linjer. Där någon vill av för att slippa gå en halv kilometer extra tillbaka från där bussen kom ifrån kör bussen helt sonika förbi. Den har alltså vägarna förbi även här, men väljer att tolka "förbi" bokstavligt och kör således förbi utan att stanna.

* Högstadielever skulle hemåt åt vårt håll ut på landet från sin skola i stan och blev förärade en minibuss. Synd för minibussen att det var dubbelt så många elever som ville åka hem som fick plats i minibussen. Plus att det var lite synd att inte någon annan buss hade vägarna förbi så den kunde hjälpa till. Om den nu stannar på den hållplatsen vill säga.

Jag åker som sagt buss väldigt sällan, men skapligt många andra är beroende av att det funkar och då är det en smula skitdåligt att man drar upp de nya linjerna som om det vore nåt slags jävla busshållplatsonline-spel med otydliga instruktioner och 45 miljarder buggar. Revolution. Jösses.

Nästa stora grej i länet kommer att bli hållplatsbingo. Den som lyckas pricka in fem hållplatser där det faktiskt stannar en buss vinner en tidtabell.

OM ATT BYTA FÖNSTER OCH NÅGRA DÖRRAR

För bara knappt två veckor sedan om en måndag kom det in ett askmoln över Dalarna och smutsade ner bland annat bilar, fönster och dörrar (notera dock att vi kom undan oerhört lindrigt i jämförelse med alla som drabbats hårt av den fruktansvärda skogsbranden) vilket fick folk att köa till biltvättar på tisdagen. I Stråtenbo tvättade vi också bilarna men framför allt började vi byta ut fönster och dörrar.

Först och främst kan det vara på sin plats att informera om att dörr- och fönsterbytena inte var en direkt effekt av askmolnets ankomst, det var så att säga planerat en bit i förväg. Det var ju inte så att vi bara åkte och bytte in våra bilar och kom hem med sprojlans nya diton. Hur lägger man då upp ett dylikt jobb om att byta 14 fönster, 3 altandörrar, 2 entrédörrar samt en altandörr mot ett fönster? Popskolan har ett sjustegsprogram:

1. Anlita nån som har koll på hur man gör. Jag gör som jag alltid gör: Anlitar Bengt Sr.

2. Se till att du har semester. Eller att det är helg. Det tar tid sånt här.

3. Låna en säckkärra hos grannen. Vet ni hur mycket ett jävla fönster väger? För att inte tala om altandörrar. Sjuka mängder kilon.

4. Låt experten i sammanhanget spela förstafiolen och häng följsamt med i skeendena. Nicka instämmande när han ondgör sig över de "klåpare" och "amatörer" som varit framme och installerat fönster och dörrar som vore de lindrigt berusade. Snett och vint och inte minst helt felaktigt. Övergå efter ett par vinda fönster till att instämma verbalt med förslagsvis "Ja, man ser ju hur snett det är. Så här får man ju inte göra. Jaja, vi får göra det bästa av det. Jaja, det blir bra." Typ. Nu blir det ju bra.

5. Bli foderchef. Över dörr- och fönsterfoder alltså. Inte nån slags temporär boss över djur som i fodervärd. Bänd, slå ur spik, spika ihop igen, såga vid behov, passa in, spika fast och bli nöjd med dig själv. Förbanna sedan dig själv när du gör fönster nummer tio och tycker att du är foderchef deluxe och blir lite övermodig så hela rasket får bändas loss igen och göras om. Sen gör man inte om det misstaget.

6. Om man har möjlighet bör man undvika säckkärr-chaufför-jobbet. I vissa delar av landet lär det ha gott renommé, men icke där jag bor. Ponera en brottartung altandörr som placeras på nämnda fordon och där balansen upprätthålls medelst panna mot glas. Är terrängen något ondulerad bör man ha en co-driver, annars kan det gå helt åt helvete. Inte för att vi är såna amatörer, men finns det amatörer och klåpare inom andra arbetsmoment i fönsterbytarbranschen figurerar det säkert en hel del motsvarande när det kommer till att köra säckkärra lastad med altandörr.

7. Inse vad du är bra på inom just det gebit som omfattar olika arbetsmoment inom dörr- och fönsterbytande. Fokusera på de momenten. Släpp resterande till övriga inblandade.

Mycket svårare än så är det inte. En grej som man bör tänka på är dock att planera en smula i förväg så att de nya prylarna hinner anlända innan projektet startar. Det underlättar så att säga en hel del. Och hörrni, nu ser vi mycket bättre ut alla vi som bor här.

LITE KORT OM FOTBOLLSRESOR

Något av det roligaste livet har att erbjuda är att åka till ett annat land för att kolla på fotboll. Det finns en hel del olika varianter på temat och just nu har vi, jag och mina kompisar från förr, bokat in oss för en tripp till Nottingham, UK.

England skulle kunna sägas vara ett favoritresmål om man tittar på antalet gånger jag klivit ur ett flygplan, gått nerför trappan och satt min fot på engelsk flygplatsmark. Om vi fokuserar enbart på fotbollsresor till det förenade kungadömet och bortser från Tyskland, Italien, Portugal m fl länder kan vi dela upp det hela i följande kategorier:

Grade A): Åka en helg eller långhelg för att se Ipswich Town. Hemma eller borta har inte så stor betydelse, huvudsaken att Ipswich spelar match. Vanligaste typen av resa.

Grade B): Resa till England för att se andra lag spela fotboll. Väldig ovanlig företeelse, men har förekommit. Också väldigt roligt, men nerven uteblir under själva fotbollsmatchen.

Once-in-a-lifetime: Flytta till Ipswich och bo där ett tag. På onsdag är det exakt 10 år sen som vi gjorde precis det, jag och Fru Nygårds. Om det var roligt? Det var så roligt att det skrevs spaltkilometer om det på en reseblogg plus att det lades upp en mängd bilder från äventyret ifråga. Fantastisk tid.

Fotbollsvecka: Åka nio dagar till England på egen hand för att se åtta fotbollsmatcher av varierande sort. En synnerligen väldokumenterad resa både vad gäller planering, genomförande och efteranalys på en annan reseblogg med både text och bilder. Fantastisk vecka.

Grade A+B): Det började som en Grade B men uppgraderades sedermera till att även omfatta Grade A (eventuellt med viss påverkan från undertecknad). Orsaken till denna välsignelse är att det plötsligt uppenbarade sig att en av de helger som Min kompis Pongo (OBS, ej pingvin!) kunde utnyttja sin födelsedagspresent (åka till Nottingham och gå på Meadow Lane för att se hans favoritlag Notts County) visade det sig att Ipswich minsann också avser att avlägga visit i samma stad den helgen. Eftersom Farbror Blå inte är storligen förtjust i att ha två matcher samma dag och tid i en stad av Nottinghams storlek flyttades Nottingham-Ipswich till söndagen medan Notts County bränner av sin fight mot Gillingham på lördagen. Fantastisk matchflytt.

Grade A+B kan vara min nya favoritkategori för att åka på fotbollsresa. Räkna med att bloggen återkommer i ämnet innan avfärd 3 oktober.
  

OM MUSEER OM NATTEN

Samtalsämnen bland småsektionerna pendlar för närvarande mest mellan filmen Frost (ca 90% av tiden) och den kommande serien på SVT med barn som kommer bli inlåsta på Naturhistoriska riksmuseet när det stängt för dagen och tävla mot skelett som kommer till liv på natten. Eventuellt har jag till viss del missförstått upplägget i den där tv-serien, men i stora drag är jag nog hyfsat rätt ute.

- Åh, det ska bli så spännande att se barnen och djuren på Nationaliska riksmuseet (Systersektionen har ett eget namn på Naturhistoriska om någon undrar).

- På Naturhistoriska riksmuseet menar du? (tråkfarsan briljerar igen)

- Ja just det, så heter det ju (ja, men nu säger hon ju i alla rätt mer än hon säger fel. Och skulle hon ändå prata med er om Nationaliska riksmuseet vet ni vilket museum det avser).

- Därrr kommerrr alla djurrren och människorrrna att vakna på natten!!! (Lilla Sektionen har lärt sig prata med rullande r. De rullar ofta ca tre gånger på varje r-ställe). Usch vad läskigt, tänk närrr skeletten vaknarrr till liv!! (han darrar på rösten som om han föreställer sig ett dinosaurieskelett som kommer och knackar honom på axeln).

- Ja, eller om det kommer en säl och vill ta en sälfie.

Noll respons. Total tystnad. Ordvitsar är wasted on the young. Helt värdelöst.

Men - kommer de fram till - programmet är bara öppet för barn som fyllt 10 år. Det är således ingen idé att ta ut någon rädsla i förskott när man har flera år kvar till åldersstrecket utan bara se fram emot premiäravsnittet. Som jag hoppas innehåller minst en säl som knackar något förskräckt barn på axeln.

ALLT INOM HALLSPORT - QUE?

När folk och fä far med osanning blir åtminstone jag en smula lack. Påstår man något måste man se till att det finns täckning för sina påståenden. Man bör helt enkelt läsa på lite. Kanske på Wikipedia eller så.

De kanske är billigast, det har jag inte genomfört några empiriska studier på faktiskt. Men att de skulle kunna hallsport är ju inget annat än ett jävla skämt! Annonsbilaga på skitmånga sidor där man brister ut i att "Vi kan hallsport" och nämner varken hallindiebandy, hallindiefotboll eller hallindiehockey. Vi kan hallsport? Lägg ägg, som min pappa brukar säga. 

SEMESTERDEKADENSEN

Den totala frånvaron av blogginlägg under dryga två veckor kan ibland bero på att en blogginnehavare har semester. Från i stort sett alla åtaganden. Förutom att existera, vara förälder och make samt att bada.

Eventuellt hinner en bloggskrivare även åka till Waxholm, stöta på Börje Salming (stöta på som i betydelsen att springa in i, inte lägga in en stöt på), sitta bredvid en halvalkad östermalmstant på skutan tillbaka till stan, gå på fotboll i både Stockholm och Malmö, hälsa på Tom Tits i Södertälje samt bada i största allmänhet. Sen är det ju det här med semesterdekadensen.

I en häftigare publikation hade den förstås bestått av något annat än att bloggaren satt i sig sin första pizza på ca två år samt ätit godis så han fått ont i magen. Men nu förhåller det sig på det viset att det är så mycket dekadens det blir, såvida han inte lajvar nudistbad under morgondagen och höjer nivån några snäpp. Skulle nu ett dylikt lajv inträffa är det inget ni kommer att läsa om på den här bloggen. Det får ni läsa om i kvällstidningarna under "Läsartips". Den som lever får se helt enkelt. Och bloggen återkommer förmodligen med tätare intervall än dryga två veckor. Vi hörs.

ATT LÅTSAS ATT MAN KAN PRATA

Ibland är det roligt att orera fritt. Eller fritt och fritt. Med vissa ramar, men ändå fritt. Inom ramarna alltså. Vi tar ett exempel.

Kanske skulle du vilja dela med dig av en låt som du tycker mycket om. Vilken låt skulle du välja? Och om du nu valde en låt, vilken skulle bli den nästa, den nästnästa och den nästa efter den? Det är sånt jag rådbråkar min hjärna med emellanåt och har gjort från tid till annan i det förflutna. Dylika prylar bör man ha koll på om man frågar mig. Men hur väljer man i vilken ordning de här låtarna ska presenteras? Ja, säg det. Om man vill veta vilken låt jag skulle ha valt som nummer ett? Då kan man exempelvis lyssna på en podcast som kallas för Listmakarna - en podcast om jättebra låtar och bli varse. Man kan även med fördel lyssna på tre andra avsnitt om låtar av tre ytterligare låttipsare.

Om någon undrar så är det så roligt att jag har svårt att sova. Tänk att det kunde vara så roligt med en podcast.

PLATTUTEFOTBOLL

En fotbollsplan av gräs med ett mål med nät, ska det va nåt det? Här finns ju 15 kvadratmeter plattor som man kan lira boll på. Jo, man tackar. Plattutefotboll - utefotbollens motsvarighet till hallindiefotboll.

Reglerna är förstås skitkonstiga. Den som gör mål kan mycket väl vara den som gör avspark efteråt, flera bollar på plan samtidigt och trots att Lilla Sektionen ritat upp linjer verkar det en smula godtyckligt var man (läs han) får ta med händerna.

Bäst är sargen till vänster på spelplanen (den ligger liksom hitåt och ville inte riktigt vara med på bild) som man kan använda som vall, lite sådär som Jan Ceulemans gjorde när han körde trevallars carambole (fast här går inte att köra trevallars). Men han är lurig den där lilla brasilianaren för han lär sig fort. Skjuter hårt gör han också. Plus att han har lite spontana åsikter om Arjen Robben:

- Pappa, tänk om Jobben skulle ha mustasch.

Varför går han runt och funderar på hur världen skulle se ut om Robben hade mustasch? Helt omöjligt att svara på, men enligt Lilla Sektionen skulle det inte se särskilt bra ut.

- Det skulle se jättekonstigt ut. Helt ljus och kanske skulle den växa så här mycket (måttar med handen ca 30 cm ovanför pannan).

Ett svar så gott som något. Skulle ju se jättefånigt ut.

Om någon händelsevis undrar varför det står Jobben och inte Robben samt här och inte häj så är det precis så det pratas nuförtiden. På sina ställen börjar R:en få lite rullning så att säga. Precis som utefotbollen.

EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL

Folk fattar inte hur bra de har det. Till exempel verkar det svårt för folk i en ganska liten, halvtrist grå stad i Mellansverige att begripa att den där musikfestivalen som huserade i stan under fjorton somrar faktiskt innebar något bra. Således är vi nog bara 1000 pers på nystarten av Peace and Love fredagen den fjärde juli 2014.

Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.

På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.

Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.

Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.

Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.

Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.

Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).

Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.

NI VET REDAN

Rubriken är snodd rakt av från Jan Gradvalls recension av First Aid Kits senaste album Stay Gold. Fast i hans fall var det hela texten samt ett betyg fem av fem möjliga. Det är inte bara hans text och min rubrik som överensstämmer med varandra utan betyget är även detsamma. Dock recenserar inte jag First Aid kits senaste platta, jag har för avsikt att delge min lilla omvärld hur det var på Stade de France i fredags. Och ja, ni vet redan.

Hur beskriver man ens en upplevelse för någon som inte varit där? Det är väl därför det finns professionella musikskribenter. Nu var tyvärr samtliga upptagna med annat så därför får jag själv ta på mig uppgiften att redogöra för händelserna i fredags kväll. Antalet punkter är så många att de måste rubriceras och subpunktas.

Arenan
Stade de France är egentligen en av de där arenorna som är för stora för de flesta artister att fylla, både vad gäller med musik och folk. Indochine lyckas dock både fylla arenan med folk och musik.

Traffic Girl

Låtarna
Ett utmärkt låtval, fin balans sett över drygt 30 års skivsläppande. 31 låtar avhandlas under 2 timmar och 45 minuter. I linje med höstens och vårens turnéer är det många från senaste briljanta skivan (7 st), bland annat antihomofob- och mobbningshymnen College Boy som framförs i en finfin version. Låten föregås av en bild på den kristdemokratiska politikern Christine Boutin som, om man ska tro ens hälften av det som står om henne på engelska Wikipedia, inte riktigt verkar dela varken mina eller övriga på SDF närvarandes värderingar. Vi förstår inte varför det buas eftersom vi inte känner till henne men misstänker varför. 

Spelningen avslutas med låten som allt började med en gång i tiden, L'aventurier, i en rasande version. Nicola Sirkis är så taggad att han kommer in för tidigt i andra versen, skrattar till och hamnar sedan rätt i låten. En perfekt avslutning som föregicks av ett intro innehållande en hel del pyroteknik. Who would have thought?

Inramning
En del artister har svårt att hantera sina fans och förstå att det är de som är orsaken till deras storhet. Indochine (läs Nicola Sirkis) har inga svårigheter med det.

* Snubben vägrar ta mer än €70 för en biljett till en av deras konserter (vi har pröjsat €50). Av samma orsak lär han enligt säker källa (min storasyster) ha tackat nej till att öppna för Rolling Stones pga för dyra biljetter. Hur kan man inte gilla det?

* Stora sektioner på Stade de France är tomma pga att det är skymd eller delvis skymd sikt från dessa platser. Herr Sirkis vill inte att någon ska pröjsa för en biljett och ha dålig sikt. Kudos.

* För två kvällar only sätter de här lirarna ihop en show med 25-30 filmer som ackompanjerar hela föreställningen på den dunderstora skärmen rakt bakom bandet samt de två skärmarna på respektive flank. Det är stor konst och det lär ha kostat skjortan. Filmerna som användes under turnén var häpnadsväckande snygga och de här är snäppet vassare. Inget mindre än fenomenalt.

* Så rörd är han att en låt blir utan sång i början eftersom det stockar sig i halsen på honom. Vackert.

* Det skjuts av fyrverkerier hela varvet runt taket som om det vore power metal på programmet. Svulstigt.

* Störst av allt är ändå att de planerar sin entré på arenan precis där vi står. Snacka fransk public service! Kul för oss, ännu roligare för bandet givetvis.

* Innan bandet gör entré poppar det upp Traffic Girl-dockor på dussinet platser på innerplanen. När väl Traffic Girl går igång sänks dockorna och ut sprutar väldiga mängder konfetti. Barnkalasvarning tänker du. Konfettin hade gjort kaos med barnkalaset säger jag.

* Ett gigantiskt Indochine-kors, som också pryder en av deras mest säljande album, reser sig på bakre delen av planen och det är nu vi börjar fundera på den där diskussionen vi hade tidigare om vi skulle på konsert eller väckelsemöte. Det är nog lite av båda faktiskt.

* Till låten Wuppertal har den under turnén ackompanjerats av en dansare från Parisoperan på den stora 360-graders skärmen man har kört med. Nu är Alice med live and direct och dansar på catwalken. Oerhört elegant. Och med elegant menas i detta fall fullständigt fantastiskt elegant.

Publik
Helt osannolik blandning av folk. Kids, medelålders, ännu äldre, rockers, emos och franska medelsvenssons. A god damn zoo, som Min kompis Lasse säkerligen skulle beskriva det. Min favorittröja från konserten:

Katt i hatt

Jag hade någon slags plan för hur happeningen skulle beskrivas, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Hur som helst så är det en av mina största konsertupplevelser någonsin och jag kommer bära den med mig för alltid.

Nej, tack ska NI ha.

ETT BAND ETT LIV

Inte för att jag vill tjata eller så, men det här franska bandet som jag gillar, vi måste prata lite om det idag. Vän av enormt jävla bra minne skulle kunna dra sig till minnes att det införskaffades en konsertbiljett för lite mer än ett år sen. Punkt ett är den som gäller. Vi tar det här från början. Verkligen från början.

Ponera att ett äldre syskon halar fram en vinylplatta när en är cirka 11-12 år gammal. Sånt är ju livsfarligt. Kan påverka ett helt liv sånt där.

Den hamnade på ett C-60 och på den vägen är det. Kao Bang och allt vad den innebär. Sjuk låtjävel.

Sen kanske en växer till sig ett år eller två och plötsligt är det 1985 och ännu några sommarveckor hos mormor på Hökaregatan i Tomelilla och kompisarna Stefan, Tomas och Roger. Satan i gatan vad vi lyssnade på det här poppiga alstret mellan alla tennismatcher, bangolfrundor och Commodore 64-spelande.

Vän med inopererat hököga lägger förmodligen märke till att den heter "3". Detta som en logisk följd av att det är den tredje skivan. Således kom jag in i matchen först till platta nr 2. Tvåa på bollen som alltid.

Fjärde studioalbumet är inte betitlat "4" utan 7000 Danses. Fullständigt ologiskt men vad gör inte ett band för att få lite extra uppmärksamhet?

Vad hände vid den här tiden då tro? Spelade väl lite fotboll, gick ut nian och traskade runt och såg töntig ut i största allmänhet. Inget nytt således. Året innan släpptes ett livealbum som lyssnades sönder hemma i pojkrummet i Smedsbo, men som dissades totalt av Skånetrion som gillat "3" så mycket.

Hur kan man inte gilla ett sånt häringa skivomslag? Obegripligt.

På tal om album covers. Den här har figurerat i IKEA-katalogen. Även det en smula obegripligt. Men visst är det vackert?

Hur jag ens kommer ihåg att det fanns ett radioprogram på P3 som hette Radio Europa är beyond me, men där spelades några låtar från den här plattan samtidigt som det berättades en hel del om inspelningen, musiker und so weiter. Någon borde ge programmet en postum radioutmärkelse. Jag minns att storasyrran var något skeptisk medan jag i vanlig ordning tog in ett nytt Indochine-alster med hull och hår. Ingen i min gymnasieklass fattade ett spår av vad jag lyssnade på. Inte ens de som läste franska.

Vid pass nästa släpp av en knippe sånger försökte den här individen medelst högskolestudier agera intellektuell. Det företogs en studieresa till den kungliga kapitalen där Un Jour Dans Notre Vie inhandlades (det var ju inte själva syftet med resan, men ni fattar). Tror det var den där stora skivaffären (Mega?) vid Sergels Torg som fick stå till tjänst.

En favoritplatta som verkar lite bortglömd av både bandet själv och fansen (fast jag är ju ett fan och jag kommer ihåg den). Första Indochinealbumet som jag köpte på CD för övrigt.

Några år senare åkte jag till Stockholm igen (fast jag hade hunnit med att vara där några gånger emellan faktiskt), den här gången för en jobbintervju. Märkligt med tanke på att jag inte hade några som helst planer på att bosätta mig i en sådan befolkningstät ort. Hur som helst så hade jag inte Wax i håret utan i öronen med hjälp av min gula Walkman.

Den fick två getingar av Lars Lindström i Expressen och jag var skitförbannad på honom (han, den främste hyllaren av Wannadies i kvällspressen borde ju veta bättre). Fast ska en vara sanningsenlig så var han nåt på spåren. En lysande förstasingel i Drugstar, men i övrigt ganska slätstruket. Jag har förlåtit Lars nu så här 18 år efter händelsen. Det blev inget jobb heller på den där sunkiga revisionsbyrån ute i Västberga industriområde. Tack och lov. Ett par månader senare var det istället en annan revisionsbyrå hemmavid som var villig att betala mig lön för att utföra revisionsnära tjänster.

1999 släpptes Dancetaria trots att sångaren Nicola Sirkis tvillingbror Stephane plötsligt gick bort i början av året. Själv hade jag ingen kännedom om detta när det begav sig, men det kom något senare även fram till mig. Assnygg sleeve.

Året efter åkte vi på EM i fotboll i Belgien och Holland. På en spelledig dag (vi själva spelade ju väldigt sällan, men med spelledig menas i detta fall förmodligen dagtid på en dag när Sverige inte spelade match) åkte vi på road trip till Luxemburg. På den tiden kunde man hitta skivbutiker överallt hela tiden oavsett vilken stad man var i och Luxemburg var inget undantag. Grabbarna ville till och med höra hur det lät i bilstereon. Fantastiskt. Till skillnad från fotbolls-EM.

Två år senare var det fotbolls-VM, men det har ingen som helst koppling till Paradize som kom ut samma år som Magnus Hedman släppte in det där förlängningsmålet mot Senegal i åttondelsfinalen.

Här tog hajpen i Frankrike fart igen. En superhit med J'ai Demande a la Lune och många sålda album. Jag var skeptisk. Hade annan musik att lyssna på vid den här tiden sannolikt. Här finns några finfina bitar, men svacka i mitt intresse.

Ska man göra ett skivomslag så ska man göra ett skivomslag. Som Alice & June till exempel. Det dröjde dock ända till 2006 när jag och Fru Nygårds var i Paris innan den här införskaffades på en megastor skivaffär på paradgatan i stan (ni vet den där stora, jag orkar inte googla stavningen) tillsammans med ett antal andra för att komplettera upp skivsamlingen vederbörligen. Väldigt snygga videos från den här plattan om man nu ska fokusera på såna prylar.

Efter spelningar med Hanois symfoniorkester och turnerande med Alice & June-albumet i bagaget ramlade det ner en formidabel kompilation låtar på La Républiques des Meteors följt av en turné som kulminerade med ett megagig på nationalstadion Stade de France midsommarhelgen 2010 där man som första inhemska akt fyllde arenan med 80 000 människor (med fyllde menas i detta fall att det var 80 000 där för att närvara på konserten och inte som någon slags fyllning, typ chokladkräm).

Jag var inte där eftersom jag hade fullt upp med att arrangera midsommarfest. Ganska ohövligt att lägga 30-årsjubiléet av bandet samma helg som en sådan monumental händelse som svensk midsommar. I år har de dock tagit sitt förnuft till fånga för att inte göra om fadäsen, men mer om detta nedan.

För att bräcka 2010 års sammankomst kommer bandet åter till Stade de France under kommande helg för att på fredag spela inför fulla läktare igen samt för en kompletterande spelning på lördagen (det lär finnas några ströplatser till att fylla för hugade spekulanter om lördagen). Jag tänker alltså närvara på fredagskonserten tillsammans med syrran som drog igång allt det här med den där vinylen från 80-talet. Vi gillar båda två verkligen Black City Parade från förra året.

Jag har lyssnat på den i bilen under ett års tid (dvs den tid jag tillbringat i bilen. Jag har inte uteslutande åkt bil senaste året) och inte tröttnat på de nio första spåren ännu. Vi räknar med att lejonparten av de första nio låtarna kommer avhandlas live på fredag. Dock kommer jag inte att kunna lyssna i bilen imorgon eftersom skivan fastnade i stereon imorse och vägrar att både bli spelad och ejectad. Men det var väl inte hela världen. Jag ska ju stå på den franska nationalarenan tillsammans med 79 999 andra och skrika mig hes till helgen. Det räcker för mig.