Ponera att ett äldre syskon halar fram en vinylplatta när en är cirka 11-12 år gammal. Sånt är ju livsfarligt. Kan påverka ett helt liv sånt där.
Den hamnade på ett C-60 och på den vägen är det. Kao Bang och allt vad den innebär. Sjuk låtjävel.
Sen kanske en växer till sig ett år eller två och plötsligt är det 1985 och ännu några sommarveckor hos mormor på Hökaregatan i Tomelilla och kompisarna Stefan, Tomas och Roger. Satan i gatan vad vi lyssnade på det här poppiga alstret mellan alla tennismatcher, bangolfrundor och Commodore 64-spelande.
Vän med inopererat hököga lägger förmodligen märke till att den heter "3". Detta som en logisk följd av att det är den tredje skivan. Således kom jag in i matchen först till platta nr 2. Tvåa på bollen som alltid.
Fjärde studioalbumet är inte betitlat "4" utan 7000 Danses. Fullständigt ologiskt men vad gör inte ett band för att få lite extra uppmärksamhet?
Vad hände vid den här tiden då tro? Spelade väl lite fotboll, gick ut nian och traskade runt och såg töntig ut i största allmänhet. Inget nytt således. Året innan släpptes ett livealbum som lyssnades sönder hemma i pojkrummet i Smedsbo, men som dissades totalt av Skånetrion som gillat "3" så mycket.
Hur kan man inte gilla ett sånt häringa skivomslag? Obegripligt.
På tal om album covers. Den här har figurerat i IKEA-katalogen. Även det en smula obegripligt. Men visst är det vackert?
Hur jag ens kommer ihåg att det fanns ett radioprogram på P3 som hette Radio Europa är beyond me, men där spelades några låtar från den här plattan samtidigt som det berättades en hel del om inspelningen, musiker und so weiter. Någon borde ge programmet en postum radioutmärkelse. Jag minns att storasyrran var något skeptisk medan jag i vanlig ordning tog in ett nytt Indochine-alster med hull och hår. Ingen i min gymnasieklass fattade ett spår av vad jag lyssnade på. Inte ens de som läste franska.
Vid pass nästa släpp av en knippe sånger försökte den här individen medelst högskolestudier agera intellektuell. Det företogs en studieresa till den kungliga kapitalen där Un Jour Dans Notre Vie inhandlades (det var ju inte själva syftet med resan, men ni fattar). Tror det var den där stora skivaffären (Mega?) vid Sergels Torg som fick stå till tjänst.
En favoritplatta som verkar lite bortglömd av både bandet själv och fansen (fast jag är ju ett fan och jag kommer ihåg den). Första Indochinealbumet som jag köpte på CD för övrigt.
Några år senare åkte jag till Stockholm igen (fast jag hade hunnit med att vara där några gånger emellan faktiskt), den här gången för en jobbintervju. Märkligt med tanke på att jag inte hade några som helst planer på att bosätta mig i en sådan befolkningstät ort. Hur som helst så hade jag inte Wax i håret utan i öronen med hjälp av min gula Walkman.
Den fick två getingar av Lars Lindström i Expressen och jag var skitförbannad på honom (han, den främste hyllaren av Wannadies i kvällspressen borde ju veta bättre). Fast ska en vara sanningsenlig så var han nåt på spåren. En lysande förstasingel i Drugstar, men i övrigt ganska slätstruket. Jag har förlåtit Lars nu så här 18 år efter händelsen. Det blev inget jobb heller på den där sunkiga revisionsbyrån ute i Västberga industriområde. Tack och lov. Ett par månader senare var det istället en annan revisionsbyrå hemmavid som var villig att betala mig lön för att utföra revisionsnära tjänster.
1999 släpptes Dancetaria trots att sångaren Nicola Sirkis tvillingbror Stephane plötsligt gick bort i början av året. Själv hade jag ingen kännedom om detta när det begav sig, men det kom något senare även fram till mig. Assnygg sleeve.
Året efter åkte vi på EM i fotboll i Belgien och Holland. På en spelledig dag (vi själva spelade ju väldigt sällan, men med spelledig menas i detta fall förmodligen dagtid på en dag när Sverige inte spelade match) åkte vi på road trip till Luxemburg. På den tiden kunde man hitta skivbutiker överallt hela tiden oavsett vilken stad man var i och Luxemburg var inget undantag. Grabbarna ville till och med höra hur det lät i bilstereon. Fantastiskt. Till skillnad från fotbolls-EM.
Två år senare var det fotbolls-VM, men det har ingen som helst koppling till Paradize som kom ut samma år som Magnus Hedman släppte in det där förlängningsmålet mot Senegal i åttondelsfinalen.
Här tog hajpen i Frankrike fart igen. En superhit med J'ai Demande a la Lune och många sålda album. Jag var skeptisk. Hade annan musik att lyssna på vid den här tiden sannolikt. Här finns några finfina bitar, men svacka i mitt intresse.
Ska man göra ett skivomslag så ska man göra ett skivomslag. Som Alice & June till exempel. Det dröjde dock ända till 2006 när jag och Fru Nygårds var i Paris innan den här införskaffades på en megastor skivaffär på paradgatan i stan (ni vet den där stora, jag orkar inte googla stavningen) tillsammans med ett antal andra för att komplettera upp skivsamlingen vederbörligen. Väldigt snygga videos från den här plattan om man nu ska fokusera på såna prylar.
Efter spelningar med Hanois symfoniorkester och turnerande med Alice & June-albumet i bagaget ramlade det ner en formidabel kompilation låtar på La Républiques des Meteors följt av en turné som kulminerade med ett megagig på nationalstadion Stade de France midsommarhelgen 2010 där man som första inhemska akt fyllde arenan med 80 000 människor (med fyllde menas i detta fall att det var 80 000 där för att närvara på konserten och inte som någon slags fyllning, typ chokladkräm).
Jag var inte där eftersom jag hade fullt upp med att arrangera midsommarfest. Ganska ohövligt att lägga 30-årsjubiléet av bandet samma helg som en sådan monumental händelse som svensk midsommar. I år har de dock tagit sitt förnuft till fånga för att inte göra om fadäsen, men mer om detta nedan.
För att bräcka 2010 års sammankomst kommer bandet åter till Stade de France under kommande helg för att på fredag spela inför fulla läktare igen samt för en kompletterande spelning på lördagen (det lär finnas några ströplatser till att fylla för hugade spekulanter om lördagen). Jag tänker alltså närvara på fredagskonserten tillsammans med syrran som drog igång allt det här med den där vinylen från 80-talet. Vi gillar båda två verkligen Black City Parade från förra året.
Jag har lyssnat på den i bilen under ett års tid (dvs den tid jag tillbringat i bilen. Jag har inte uteslutande åkt bil senaste året) och inte tröttnat på de nio första spåren ännu. Vi räknar med att lejonparten av de första nio låtarna kommer avhandlas live på fredag. Dock kommer jag inte att kunna lyssna i bilen imorgon eftersom skivan fastnade i stereon imorse och vägrar att både bli spelad och ejectad. Men det var väl inte hela världen. Jag ska ju stå på den franska nationalarenan tillsammans med 79 999 andra och skrika mig hes till helgen. Det räcker för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar