NI VET REDAN

Rubriken är snodd rakt av från Jan Gradvalls recension av First Aid Kits senaste album Stay Gold. Fast i hans fall var det hela texten samt ett betyg fem av fem möjliga. Det är inte bara hans text och min rubrik som överensstämmer med varandra utan betyget är även detsamma. Dock recenserar inte jag First Aid kits senaste platta, jag har för avsikt att delge min lilla omvärld hur det var på Stade de France i fredags. Och ja, ni vet redan.

Hur beskriver man ens en upplevelse för någon som inte varit där? Det är väl därför det finns professionella musikskribenter. Nu var tyvärr samtliga upptagna med annat så därför får jag själv ta på mig uppgiften att redogöra för händelserna i fredags kväll. Antalet punkter är så många att de måste rubriceras och subpunktas.

Arenan
Stade de France är egentligen en av de där arenorna som är för stora för de flesta artister att fylla, både vad gäller med musik och folk. Indochine lyckas dock både fylla arenan med folk och musik.

Traffic Girl

Låtarna
Ett utmärkt låtval, fin balans sett över drygt 30 års skivsläppande. 31 låtar avhandlas under 2 timmar och 45 minuter. I linje med höstens och vårens turnéer är det många från senaste briljanta skivan (7 st), bland annat antihomofob- och mobbningshymnen College Boy som framförs i en finfin version. Låten föregås av en bild på den kristdemokratiska politikern Christine Boutin som, om man ska tro ens hälften av det som står om henne på engelska Wikipedia, inte riktigt verkar dela varken mina eller övriga på SDF närvarandes värderingar. Vi förstår inte varför det buas eftersom vi inte känner till henne men misstänker varför. 

Spelningen avslutas med låten som allt började med en gång i tiden, L'aventurier, i en rasande version. Nicola Sirkis är så taggad att han kommer in för tidigt i andra versen, skrattar till och hamnar sedan rätt i låten. En perfekt avslutning som föregicks av ett intro innehållande en hel del pyroteknik. Who would have thought?

Inramning
En del artister har svårt att hantera sina fans och förstå att det är de som är orsaken till deras storhet. Indochine (läs Nicola Sirkis) har inga svårigheter med det.

* Snubben vägrar ta mer än €70 för en biljett till en av deras konserter (vi har pröjsat €50). Av samma orsak lär han enligt säker källa (min storasyster) ha tackat nej till att öppna för Rolling Stones pga för dyra biljetter. Hur kan man inte gilla det?

* Stora sektioner på Stade de France är tomma pga att det är skymd eller delvis skymd sikt från dessa platser. Herr Sirkis vill inte att någon ska pröjsa för en biljett och ha dålig sikt. Kudos.

* För två kvällar only sätter de här lirarna ihop en show med 25-30 filmer som ackompanjerar hela föreställningen på den dunderstora skärmen rakt bakom bandet samt de två skärmarna på respektive flank. Det är stor konst och det lär ha kostat skjortan. Filmerna som användes under turnén var häpnadsväckande snygga och de här är snäppet vassare. Inget mindre än fenomenalt.

* Så rörd är han att en låt blir utan sång i början eftersom det stockar sig i halsen på honom. Vackert.

* Det skjuts av fyrverkerier hela varvet runt taket som om det vore power metal på programmet. Svulstigt.

* Störst av allt är ändå att de planerar sin entré på arenan precis där vi står. Snacka fransk public service! Kul för oss, ännu roligare för bandet givetvis.

* Innan bandet gör entré poppar det upp Traffic Girl-dockor på dussinet platser på innerplanen. När väl Traffic Girl går igång sänks dockorna och ut sprutar väldiga mängder konfetti. Barnkalasvarning tänker du. Konfettin hade gjort kaos med barnkalaset säger jag.

* Ett gigantiskt Indochine-kors, som också pryder en av deras mest säljande album, reser sig på bakre delen av planen och det är nu vi börjar fundera på den där diskussionen vi hade tidigare om vi skulle på konsert eller väckelsemöte. Det är nog lite av båda faktiskt.

* Till låten Wuppertal har den under turnén ackompanjerats av en dansare från Parisoperan på den stora 360-graders skärmen man har kört med. Nu är Alice med live and direct och dansar på catwalken. Oerhört elegant. Och med elegant menas i detta fall fullständigt fantastiskt elegant.

Publik
Helt osannolik blandning av folk. Kids, medelålders, ännu äldre, rockers, emos och franska medelsvenssons. A god damn zoo, som Min kompis Lasse säkerligen skulle beskriva det. Min favorittröja från konserten:

Katt i hatt

Jag hade någon slags plan för hur happeningen skulle beskrivas, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Hur som helst så är det en av mina största konsertupplevelser någonsin och jag kommer bära den med mig för alltid.

Nej, tack ska NI ha.

ETT BAND ETT LIV

Inte för att jag vill tjata eller så, men det här franska bandet som jag gillar, vi måste prata lite om det idag. Vän av enormt jävla bra minne skulle kunna dra sig till minnes att det införskaffades en konsertbiljett för lite mer än ett år sen. Punkt ett är den som gäller. Vi tar det här från början. Verkligen från början.

Ponera att ett äldre syskon halar fram en vinylplatta när en är cirka 11-12 år gammal. Sånt är ju livsfarligt. Kan påverka ett helt liv sånt där.

Den hamnade på ett C-60 och på den vägen är det. Kao Bang och allt vad den innebär. Sjuk låtjävel.

Sen kanske en växer till sig ett år eller två och plötsligt är det 1985 och ännu några sommarveckor hos mormor på Hökaregatan i Tomelilla och kompisarna Stefan, Tomas och Roger. Satan i gatan vad vi lyssnade på det här poppiga alstret mellan alla tennismatcher, bangolfrundor och Commodore 64-spelande.

Vän med inopererat hököga lägger förmodligen märke till att den heter "3". Detta som en logisk följd av att det är den tredje skivan. Således kom jag in i matchen först till platta nr 2. Tvåa på bollen som alltid.

Fjärde studioalbumet är inte betitlat "4" utan 7000 Danses. Fullständigt ologiskt men vad gör inte ett band för att få lite extra uppmärksamhet?

Vad hände vid den här tiden då tro? Spelade väl lite fotboll, gick ut nian och traskade runt och såg töntig ut i största allmänhet. Inget nytt således. Året innan släpptes ett livealbum som lyssnades sönder hemma i pojkrummet i Smedsbo, men som dissades totalt av Skånetrion som gillat "3" så mycket.

Hur kan man inte gilla ett sånt häringa skivomslag? Obegripligt.

På tal om album covers. Den här har figurerat i IKEA-katalogen. Även det en smula obegripligt. Men visst är det vackert?

Hur jag ens kommer ihåg att det fanns ett radioprogram på P3 som hette Radio Europa är beyond me, men där spelades några låtar från den här plattan samtidigt som det berättades en hel del om inspelningen, musiker und so weiter. Någon borde ge programmet en postum radioutmärkelse. Jag minns att storasyrran var något skeptisk medan jag i vanlig ordning tog in ett nytt Indochine-alster med hull och hår. Ingen i min gymnasieklass fattade ett spår av vad jag lyssnade på. Inte ens de som läste franska.

Vid pass nästa släpp av en knippe sånger försökte den här individen medelst högskolestudier agera intellektuell. Det företogs en studieresa till den kungliga kapitalen där Un Jour Dans Notre Vie inhandlades (det var ju inte själva syftet med resan, men ni fattar). Tror det var den där stora skivaffären (Mega?) vid Sergels Torg som fick stå till tjänst.

En favoritplatta som verkar lite bortglömd av både bandet själv och fansen (fast jag är ju ett fan och jag kommer ihåg den). Första Indochinealbumet som jag köpte på CD för övrigt.

Några år senare åkte jag till Stockholm igen (fast jag hade hunnit med att vara där några gånger emellan faktiskt), den här gången för en jobbintervju. Märkligt med tanke på att jag inte hade några som helst planer på att bosätta mig i en sådan befolkningstät ort. Hur som helst så hade jag inte Wax i håret utan i öronen med hjälp av min gula Walkman.

Den fick två getingar av Lars Lindström i Expressen och jag var skitförbannad på honom (han, den främste hyllaren av Wannadies i kvällspressen borde ju veta bättre). Fast ska en vara sanningsenlig så var han nåt på spåren. En lysande förstasingel i Drugstar, men i övrigt ganska slätstruket. Jag har förlåtit Lars nu så här 18 år efter händelsen. Det blev inget jobb heller på den där sunkiga revisionsbyrån ute i Västberga industriområde. Tack och lov. Ett par månader senare var det istället en annan revisionsbyrå hemmavid som var villig att betala mig lön för att utföra revisionsnära tjänster.

1999 släpptes Dancetaria trots att sångaren Nicola Sirkis tvillingbror Stephane plötsligt gick bort i början av året. Själv hade jag ingen kännedom om detta när det begav sig, men det kom något senare även fram till mig. Assnygg sleeve.

Året efter åkte vi på EM i fotboll i Belgien och Holland. På en spelledig dag (vi själva spelade ju väldigt sällan, men med spelledig menas i detta fall förmodligen dagtid på en dag när Sverige inte spelade match) åkte vi på road trip till Luxemburg. På den tiden kunde man hitta skivbutiker överallt hela tiden oavsett vilken stad man var i och Luxemburg var inget undantag. Grabbarna ville till och med höra hur det lät i bilstereon. Fantastiskt. Till skillnad från fotbolls-EM.

Två år senare var det fotbolls-VM, men det har ingen som helst koppling till Paradize som kom ut samma år som Magnus Hedman släppte in det där förlängningsmålet mot Senegal i åttondelsfinalen.

Här tog hajpen i Frankrike fart igen. En superhit med J'ai Demande a la Lune och många sålda album. Jag var skeptisk. Hade annan musik att lyssna på vid den här tiden sannolikt. Här finns några finfina bitar, men svacka i mitt intresse.

Ska man göra ett skivomslag så ska man göra ett skivomslag. Som Alice & June till exempel. Det dröjde dock ända till 2006 när jag och Fru Nygårds var i Paris innan den här införskaffades på en megastor skivaffär på paradgatan i stan (ni vet den där stora, jag orkar inte googla stavningen) tillsammans med ett antal andra för att komplettera upp skivsamlingen vederbörligen. Väldigt snygga videos från den här plattan om man nu ska fokusera på såna prylar.

Efter spelningar med Hanois symfoniorkester och turnerande med Alice & June-albumet i bagaget ramlade det ner en formidabel kompilation låtar på La Républiques des Meteors följt av en turné som kulminerade med ett megagig på nationalstadion Stade de France midsommarhelgen 2010 där man som första inhemska akt fyllde arenan med 80 000 människor (med fyllde menas i detta fall att det var 80 000 där för att närvara på konserten och inte som någon slags fyllning, typ chokladkräm).

Jag var inte där eftersom jag hade fullt upp med att arrangera midsommarfest. Ganska ohövligt att lägga 30-årsjubiléet av bandet samma helg som en sådan monumental händelse som svensk midsommar. I år har de dock tagit sitt förnuft till fånga för att inte göra om fadäsen, men mer om detta nedan.

För att bräcka 2010 års sammankomst kommer bandet åter till Stade de France under kommande helg för att på fredag spela inför fulla läktare igen samt för en kompletterande spelning på lördagen (det lär finnas några ströplatser till att fylla för hugade spekulanter om lördagen). Jag tänker alltså närvara på fredagskonserten tillsammans med syrran som drog igång allt det här med den där vinylen från 80-talet. Vi gillar båda två verkligen Black City Parade från förra året.

Jag har lyssnat på den i bilen under ett års tid (dvs den tid jag tillbringat i bilen. Jag har inte uteslutande åkt bil senaste året) och inte tröttnat på de nio första spåren ännu. Vi räknar med att lejonparten av de första nio låtarna kommer avhandlas live på fredag. Dock kommer jag inte att kunna lyssna i bilen imorgon eftersom skivan fastnade i stereon imorse och vägrar att både bli spelad och ejectad. Men det var väl inte hela världen. Jag ska ju stå på den franska nationalarenan tillsammans med 79 999 andra och skrika mig hes till helgen. Det räcker för mig.

ETT BAD OCH EN FOTBOLLSAVSLUTNING ÄR ALLT MAN BEHÖVER

Semester innebär inte bara massa jobb, man kan även räkna in bad och fotbollsträning. Den bästa sortens semester skulle man kunna säga.

Det borde klippas gräs och massa dylika prylar. Blir ingenting med det. Tjatet om att det ska badas tar liksom över hela ens existens. Så därför åker vi givetvis och badar. Som sig bör en halvsval blåsig junidag när pappan har midsommarsemester.

Badupplevelsen är den första av två monumentala crescendon av respektive småsektions huvudsakliga intressen. Lilla Sektionen, fotboll, Systersektionen, skolan och hennes kompisar.

Vi ligger i plurret och själv försöker jag finna någon slags värme i vattnet som fullständigt saknas i luften medan Systersektionen har ögonen på ingången till badet. Trög som en farsa till en sjuåring inser jag inte förrän det dyker upp ett välbekant gäng vid entrén varför hon varit så intresserad av just den biten av anläggningen. Där kommer en ansamling från fritids och hon håller på att vinka bort handen i ren eufori. Vad lätt det är att glömma hur otroligt roligt det är att överraska sina vänner när de minst anar det. Låt oss säga att hon inte hänger med mig och Lilla Sektionen särskilt mycket efter fritidshopens ankomst. Vi håller oss på det grunda och åker den långsamma vattenrutschbanan medan hon och polers roar sig med att åka de branta varianterna. Lysande eftermiddag som avslutas med pizza och kebabsallad (nej, jag åt inte både pizza och kebabsallad).

Akt 2 av semesterdagen som innebär en del jobb men även bad och fotbollsträning betyder införskaffande av specerier inför midsommarafton. Tillsammans med ca halva Faluns befolkning med släktförgreningar ända ner till Halland. Bara för att färskpotatisen kostar 1 öre/kg om man handlar för mer än 300 spänn behöver man väl inte springa benen av sig till ICA Maxi? Va? I vanliga fall tar det ca en timme att ta sig igenom den där jävla affären, men idag tar det två timmar. 2 TIMMAR! VM i humörprövning. Går ganska bra ändå. Packar ihop sex kassar med förnödenheter plus en femkilos påse med färskpotatis samt sex säckar med grillkol och briketter. Sjukt plånbokssvidande åtgärd. Väl hemma igen ska böset in i kylen varpå kosan styrs med Aspeboda IP (eller som den heter i folkmun, Aspezteca) för på förhand episk terminsavslutning.

Som den omhuldande person jag är tar jag med enhetliga tröjor (av en händelse prydda med Ipswich Towns klubbmärke samt sponsor på bröstet) så vi ska se någorlunda proffsiga ut. Med vi menas i det här fallet föräldrar till våra barn som ska möta just barnen i en match för att en gång för alla utröna vilka det är som får the bragging rights över sommaruppehållet. Med föräldrar menas för övrigt i det här fallet pappor. Det hade varit både trevligt och nödvändigt med en mamma eller fem i det här laget med tanke på hur usla vi är. Trots Melvins pappas fria roll på mittfältet, Labans pappas enorma reflexräddningar med scrotum och den enhetliga klädseln skiter det sig något enormt. Vi är lite inne på att det kan bero på att det inte är broderat på tröjbröstet vilken match det avser (så gör de flesta nuförtiden så ingen ska glömma vilken fight det är de spelar just nu. Det är ju så många på en säsong). Eller så beror det på de flyfotade 5- till 7-åringarna som springer i cirklar runt oss. Melvins pappa utnyttjar dock sin fria mittfälltsroll till att frisera siffrorna till 1-8 vilket ändå gör att det känns som om vi inte är helt chanslösa till nästa gång vi drabbar samman igen. Då kanske även Min kompis Fredrik dyker upp. Idag hade dock hans familj drabbats av förglömmelsevirus, så det blev försenad ankomst på fru och barn samt noll komma noll ankomst på nämnde kompis. Disciplinnämnden har ännu inte meddelat Min kompis Fredrik straffet men Popskolan kan här och nu avslöja att det blir en hefty fine, som man brukar säga på Brittiska öarna.

Ovanstående bjuder på något av det bästa ett föräldraskap har att erbjuda (bortsett från Min kompis Fredrik tidsfadäs, men det ingår näppeligen i nämnda föräldraskap), nämligen den biten att få uppleva sina barn i det element där de trivs allra, allra bäst. Det är inget annat än en fullkomligt briljant uppfinning. En Systersektion som umgås och leker med sina bästa kompisar i bassängen och Lilla Sektionen som dribblar sig fram till tremålsskytt på fotbollsträningen. Där har vi essensen av en förälders lycka och stolthet samt sitt barn i sitt esse. Det kan mycket väl vara ett av de finaste momenten som förälder och ett av de lyckligaste för barnen ifråga. Känslan föräldern (med föräldern menas i det här fallet pappan) upplever kan mycket väl vara själva definitionen av kärleken för sina avkommor. Det är allt en förbannat bra dag det.

15 JUNI SOM FÖRDELAKTIGT DATUM BETRAKTAT

Dagens datum är värt att fira av fler anledningar än att Margit och Margot har namnsdag, att Björn Borg vann franska öppna 1975 detta datum eller att NY Giants slog Philadelphia Phillies med 29-1 i nådens år 1887.

15 juni 2002. Ett monumentalt datum i det lilla liv som kallas mitt. Det var inte bara så att min kusinbrorsa gick och gifte sig med sin fru (fast hon blev ju inte hans fru förrän i samband med själva vigselceremonin så rent tekniskt gifte han sig med sin fästmö) utan det var även detta historiska datum som jag första gången träffade min alldeles egen Fru Nygårds (fast hon hette ju inte varken Fru eller Nygårds då, lite samma resonemang som ovan). Fantastisk dag och ett datum att inte glömma bort att komma ihåg.

15 juni 2006. Berlins Olympiastadion, Sverige-Paraguay 1-0. Det var ju faktiskt en lite speciell fotbollsmatch att ha varit med om live and direct. Om man var svensk vill säga och det var jag faktiskt vid det tillfället vilket var sjukt praktiskt.

15 juni 2014. Jag tippar nästan rätt resultat på Frankrike-Honduras i Brasilien-VMs grupp E och inhöstar en poäng i vm-tippet. Eventuellt kommer jag inte minnas just den grejen vid en summering av datumet ifråga om säg fem år. Men just nu känns det som en fördelaktig grej.

OM ATT HA FÖDELSEDAGSKALAS

Knappt har Systersektionen sjungit Tvärtomsången i kyrkan och firat att sommarlovet börjat förrän Lilla Sektionen har födelsedagskalas för sina kompisar. Fotbollsfödelsedagskalas givetvis.

Det finns ingen annan dukning på ett fotbollsfödelsedagskalas. Ingen, I tell you. 

Presenter, lekar, tårta och fotbollstema. Ungefär som när pappan fyllde 40, fast klart sämre bar. Lilla Sektionens recensioner av partyt nerkokat till några vitala punkter:

* Bästa gästen: Systersektionens kompis som stått på inbjudningslistan sedan i höstas. Tufft att bjuda in en tre år äldre böna bara för att hon är, tja, jag tror ni fattar. För att hon är hon helt enkelt.

* Bästa presenten:

Panda från bästa jämngamla tjejen från grannbyn. På frågan om vad pandan ska heta är hon den enda som säger det självklara: Att Lilla Sektionen får bestämma det själv.

* Sämsta leken: Pappans skattjakt som ledde till fiskdamm. Tydligen för given övergång från skattjakt till fiskdamm. Skulle ha varit klurigare. Jag noterar i kalasboken för future reference.

* Godaste fikat: Fotbollsplanstårtan. Episk skapelse! Glömde dock instagramma. Episk fail.

Själv skulle jag vilja ge fem Nygårds till chokladbollarna, skattjakten (mycket finurligt hopknåpat på min ära) samt legot han fick. Men vad är det med lego nu för tiden? (inte för att jag läste i instruktionsboken för att sätta ihop Spider Man-farkosten, sånt är ju bara för amatörer)

Den kan ju faktiskt inte flyga på riktigt. Plus att den inte alls ser ut som en boll. Whoever som ritade varningsskylten får nog se sig om efter ett nytt jobb.

DET ÄR NU DET ÄR SOM ROLIGAST

Visst är det kul med en vm-final som kronan på verket och avgörande match om vem som tar hem hela klabbet. Men. Det är i gruppspelet vm i fotboll är som roligast.

* De åtta grupperna spelar 75% av turneringens matcher under en tvåveckorsperiod. VARJE KVÄLL. Helt oslagbart.

* Trots att man förlorar stort i första matchen finns chansen till avancemang.

* Man kan helt legitimt käka chips fjorton kvällar i rad. Win!

* Antalet nya fotbollsnamn som lärs in under ett gruppspel är mind blowing. Som Jerry Bengtson i Honduras till exempel.

* Det är endast i gruppspelet som den försvarande mästaren kan bli fullständigt utskåpad.

* Alla arenor är fortfarande med i turneringen.

* Om man har tippat ett vm-tips finns det fortfarande något litet sjukt hopp om att man ska kunna hänga med i toppen.

* Fjorton efter varandra följande kvällar att beklaga sig över värdelösa kommentatorer och så kallade experter. Det här med att ha några clowner i tv att irritera sig på under två veckors tid räknas alltså som en fördel i sammanhanget.

* Twitter exploderar. Fantastisk fritidssysselsättning under gruppspelet.

* Har jag sagt att man helt legitimt kan käka chips fjorton kvällar i rad? Ok då.

* Man kan alltså äta chips tre gånger per kväll tio kvällar i rad, därefter två gånger per kväll resterande fyra dagar utan att behöva ha dåligt samvete.

* Gruppspelet i vm är ett ypperligt tillfälle att prova sig fram bland alla olika chipssorter.

Jag vill slutligen bara understryka att det här inlägget inte på något vis är sponsrat av någon chipstillverkare. Det är bara så simpelt att jag gillar chips. Jättemycket. Bring on Chile-Australien!

ORIMLIGHETEN I ZOO

Huruvida ni har varit med om känslan att blogga 101 dagar i rad för att sedan inte göra ett inlägg dag 102 får jag låta vara osagt, men har man varit med om det är det lätt att det börjar gro en tanke i huvudet som rör orimligheten i zoo.

Vad är det som är orimligt i zoo? Tja, vad är det som inte är orimligt i zoo? Låt mig i sann popskoleanda bjuda på några exempel:

Orimligheten i Parken Zoo, Eskilstuna
De har dinosaurier som tar över parken. Tjenare. Någon kanske skulle meddela dem att dinosarna dog ut för ca 65,5 miljoner år sedan (kolla själva på Wikipedia får ni se). Orimligt zoo.

Orimligheten i Bahnhof Zoo
Det här är ju inte ens ett zoo utan bara en halvdassig järnvägsstation i Berlin. Sjukt orimligt zoo.

Orimligheten i Zoo Station
Låt er inte luras att tro att det här är en järnvägsstation i Berlin. Nej, det är en låt inspirerad av en järnvägsstation i Berlin. Möjlig zookoppling skulle vara Bono och The Edge, men i övrigt är det fullkomligt orimligt som zoo betraktat.

Orimligheten i Zoolander
Vi snackar om en manlig modell som heter Zoolander. Alla som brukar gå på zoo för att se på modeller räcker upp en hand. Nej, just det. Jösses vad orimligt.

Tablettasken Zoo
Orimligast av de alla. Vad är det frågan om?

Förtjust i bambu? FÖRTJUST? Vem det än är som har gjort researchen har hen uppenbarligen aldrig varit inne på Wikipedia för att förkovra sig i ämnet. Jättepandan äter minst 10 kg bambu om dan och det tar den mer än halva dygnet att få i sig och bearbeta käket. Förtjust? Den är ju för fan besatt av bambu.

Och vad fertiliteten anbelangar så är honan mottaglig för befruktning en dag per år. Vem hon får en unge av vartannat år framgår inte av vare sig tablettasken eller Wikipedia.

Zoo tablettask är så orimlig att den borde kriminaliseras.

ATT TÄNDA AV

#blogg100 är över nu, men det vore givetvis fullkomligt livsfarligt att tvärt lägga av bara för att det hundrade inlägget är skrivet. Trappa ner, tända av, plana ut, kalla det vad ni vill, men det måste göras (fast det finns tydligen ingen artikel i ämnet på Wikipedia, så det finns ingen riktigt pålitlig källa för att understödja det här påståendet). #blogg101 är här.

Så. Istället för att blogga drog jag ikväll ut på en liten cykeltur i det vackra sommarvädret. Lagom tur på strax under två mil. Folk har ganska svårt för lagom har jag förstått. Nygårds älskar lagom. Folk trampar 30 mil på en gång. Det är ju inte ens nära lagom. Folk är inte riktigt kloka (sk krok som läggs ut för folk som inte är riktigt kloka och inte gillar lagom lika mycket som jag gör) helt enkelt. Folk borde tända av.

ATT RÄKNA

Alltså, ibland räknar man ju fel. Ungefär som när en politiker räknar ut att €400 000 motsvarar 40 000 miljarder SEK. Eller när en bloggare ska räkna till 100.

Om en inte vore så förbaskat lat skulle en förstås ha räknat efter själv och inte kollat på andra bloggare hur långt de hade kommit i #blogg100. Det som rubricerades som dag 98 i torsdags var alltså egentligen dag 97. Således snackar vi dag 100 idag och mission accomplished. Hur firas en dylik dag? Med grillning hos en annan #blogg100-deltagare förstås, även känd som Min kompis Fredrik, med respektive familjer samt ett antal djur (vissa väldigt livliga, andra inte så livliga alls tack och lov). Det behöver inte vara mer fancy än så.

OM DOFTMINNEN

Ibland är det lätt att äta hamna i ett hamburgerstim fast det inte riktigt var meningen. Hemlagade, sedan gourmetvarianten på lokal följt av lunch på snabbmatshak. Dålig kosthållning de luxe, men med den tvisten att det vid entrén till burgarflipparstället plötsligt dyker upp en doft som luktar exakt som det gjorde på 80-talet när en uppehöll sig på Olzons i Falun.

På den tiden när de stora drakarna ännu inte etablerat sig på far away landsbygdsställen som exempelvis Dalarnas residensstad fanns det eminenta lokala alternativ som körde sitt eget race. Precis ett sådant alternativ var Olzons med sin egen hamburgermeny, varav de enda jag minns på uppstuds var klassikerna Smaller och Bigger. Namnen beskriver storleken på burgarna väldigt väl, en liten och en stor. En hel måltid innefattade en korg innehållande en hamburgare, strips och något att dricka till. Känns upplägget igen kanske? Men doftminnet bringar även tillbaka en uppsjö av minnen som inte nödvändigtvis har med själva menyutformningen att göra:

* Arkadspelen. På restaurangen stod ett arkadspel där man för en femma fick spela antingen Green Beret, Wonderboy, Kung Fu Fighter eller Pro Wrestling. Om man inte spelade själv gick det lika bra att stå bakom och försöka få en skymt av hur det gick för den som satt och rattade spakarna.

* Prao. Jag drog vinstlotten när det blev platskeno i nian. Olzons! Lyckan var gjord och inte blev det sämre av att min kompis Anders som redan hade gjort en praovända där intygade att det var grymt. Två veckor fick jag vara disk-, dressing- och serveringspojke. Så stort att det var overkligt.

* Dressingen ja. En av de bästa arbetsuppgifterna var att få gå ner i kylrummet, plocka fram ketchup, senap, majonnäs, bostongurka och hackad lök samt plocka fram en tiolitershink. Sen gjorde man som så att fem delar ketchup hälldes i hinken följt av två delar av vardera senap, majonnäs, bostongurka samt ett lass hackad lök. För att blanda härligheten använde man sedan sin egen (noga tvättade) arm. Helt obegripligt så här 27 år efteråt. Fanns det inga stora köksredskap vid pass 1987? Eller så blev jag fett lurad. Och kunderna som fick äta små små bitar nygårdska hudflagor.

* Killen som klagade på att han fått en burger som redan var tuggad på. Så var det ju inte utan förmodligen hade det lossnat en bit i fruset tillstånd, men han fick förstås en ny ändå. Med armblandad dressing.

* Sista dagen, VM i porslinskross. Grannen kom in och skulle beställa krubb, jag blev lite nervo och tappade en hel bricka med staplat porslin i golvet. Ville bara sjunka genom golvet och hamna i kylrummet för att blanda lite mer dressing.

* Min lillasysters uttal av Smaller. Precis som det är skrivet, a som a och inte som å. Väldigt gulligt när det begav sig. 

* Presentkortet som tack för bra jobb. 10 hamburgermåltider att plocka ut närhelst jag ville. Det var det värdefullaste jag haft i plånboken under mina första 15 levnadsår.

Nuförtiden spelar jag väldigt sällan arkadspel men blandar påfallande ofta egen dressing efter det klassiska Olzons-receptet. Med den tråkiga skillnaden att det sällan är till så pass stora sällskap att det tarvar en hink och därmed faller hela armblandargrejen bort. Jag brukar lösa det genom att istället skrapa lite på underarmen med en slö kniv och skaka ner böset i den lilla skålen. Same same but different.

ETT FRUKOSTINLÄGG

När man pratar frukost är det vanligare att prata i termer av pålägg snarare än inlägg. Idag gör småsektionerna frukost och då snackar vi snarare upplägg. Ett annorlunda upplägg.

Uppmaningen att de får chefa över frukosten göder kreativiteten så till den milda grad att de - trots avsaknad av ramar - lyckas gå utanför ramarna på ett samtidigt imponerande och inte så lite olämpligt sätt. Eller vadå, lite vit choklad har ju ingen dött av.

Lite O'boy till det och man har en komplett frukost. Men för att blidka sina föräldrar en brödsmula så tar man också en macka med ost. Som man doppar i chokladen. Åff kårs.

Pappan får yoghurt med müsli i grodtallrik och Fru Nygårds gröt i grodtallrik. Gröt ackompanjeras ofta med kanel i det här huset och just den kryddan är ju ett sällan skådat råmaterial till en och annan ordvits. Systersektionen briljerade häromkvällen med zebran med bra syn och Lilla Sektionen är känd för att kunna traktera kanelordet på bästa vis.

- Kanel. Är det en sån som kan el?

Briljant. Extravaganta frukostvanor till trots tror jag att vi är nåt på spåren i vår barnuppfostran.

DAG 98

Idag är det tydligen dag 98 i #blogg100. Men hej, vem räknar liksom? Jo, Min kompis Fredrik gör det på sin eminenta blogg och det är väl en rackarns tur det för annars hade jag gissat på typ dag 154 (helt orimligt dålig gissning eftersom utmaningen sträcker sig över 100 dagar, men det är ändå inte helt otroligt att jag skulle fortsätta blogga järnet varje dag likt en stackars veteran i Vietnams skogar som inte fått nyheten om att kriget tagit slut).

Både rubrik och ingress är kraftigt missvisande vad gäller innanmätet i det här inlägget för det är inte alls tänkt att handla särskilt mycket mer om dag 98 (eller 154 för den delen). Sådana är fördelarna med att ha en egen plats på datawebben att skriva på, man kan liksom välja själv precis vad som ska avhandlas och i vilken oordning som helst. Därför ska vi nu fokusera en kraftig smula på dels Lindi Ortega, dels Indochine. En fransk-kanadensisk kombo som har absolut ingenting med varandra att göra förutom att de båda lever ett ganska aktivt liv inuti mitt huvud.

Lindi (från Kanada) befinner sig i skrivande stund i den svenska hufvudstaden för att, får man förmoda, äta köttbullar (gissningsvis på Kvarnen, men det är förmodligen också en helt orimlig gissning men vad gör man inte för konsten) för att vara fit for fight till konserten hon ska hålla på Debaser Hornstull imorgon kväll. Om jag har en jävla röta tar jag mig ner till Stockholm trots att resan kommer företas medelst järnhäst från Statens Järnvägar. Läsare med hästminne kanske kan åkalla ett inlägg från i höstas när jag och min äldre syster (plus mor och far) var på Södra Teatern och fick oss en magisk afton till livs, yes? No? Men kolla här då om du har minne som en fisk i guldskrud. Anyways. Vi kör en vända till imorgon jag och Syster Yster, fast i annan lokal. Kan bli hur bra som helst. Kommer bli hur bra som helst. Kanske Dakota Sessions-bra.

Vid taskig webbläsare kan man även kolla in https://www.youtube.com/watch?v=BBZY8Rq2rOA och det är så VÄRT det. Snubben till höger på gura är förresten Champagne James Robertson, världens bästa just nu levande gitarrist (slå upp det på Wikipedia om ni inte tror mig). Eventuellt återkommer bloggen med en recension av nämnda konserthappening. Med eventuellt menas i detta fall för övrigt 100% stensäkert.

I en annan del av världen, eller Frankrike för att vara exakt, förbereder ett gäng på säkert skitmånga människor två konserter på ett utsålt Stade de France (det blir ju i och för sig två utsålda Stade de France, men det finns ju bara ett Stade de France så därför skrev jag ett Stade de France till att börja med. Bra parantes, tog inte alls över själva essensen i stycket över huvud taget). Chefen, som heter Nicola Sirkis och är superkändis i Frankrike men skulle kunna passera som vilken cool snubbe i mängden som helst i övriga Europa, är mannen som håller i trollstaven. Hur han och Oli de Sat och gänget ska toppa 2010 är det säkert många som undrar. Ja, hur toppar man det här liksom?

(https://www.youtube.com/watch?v=4hgD7CVJjh4&index=18&list=PL2EF97B2FC25C7BA3)

Det gör man förmodligen inte. Eller så gör man det. Jag är ju så extremt dålig på att gissa så jag gissar att det kan gå lite hur som helst. Kul ska det bli i alla fall. Jag och Syster Yster och 80 000 fransktalande. Tre veckor kvar, dvs ungefär 98 dagar.

NU ÄR DET DAGS ATT ALLA FÖRÄLDRAR TAR SITT ANSVAR

Alla föräldrar måste ta sitt ansvar. Det är ju precis vad som står i rubriken. Ja, det kan inte nog understrykas, det är dags att ta sitt ansvar nu.

Ponera att du sitter och kollar på tv med din 7-åring när det dyker upp en reklamfilm med en zebra som har glasögon. You know what to do.

- Titta, en se-bra (var gärna lite extra tydlig).

Fem sekunders konstpaus medan ordvitseleven låter det sjunka in.

- Jaaaaaaaaaaaa...se-bra... (gigantiskt leende).

Polletten trillar ner. Ditt jobb här är gjort. Återgå till vad det nu var du tittade på.

OM REVIR

Bara för att en katt är fullständigt komfortabel med ett gäng pandor i sin omedelbara närhet betyder det inte att den är bekväm med andra katter, hästar eller hundar. Den här lilla gynnaren föll till exempel inte Fröken Sally i smaken särskilt väl:

Synd på en sån rar tax att hon inte fick ett bättre välkomnande än en Fröken Sally med rest ragg. Men så är det när andra djur tar sig in i ens revir har jag förstått. Jag tänker att de skulle ha kunnat bli bra polare bara de delade en bit torrfoder och en vattenskål och lägger revirbiten åt sidan en stund. Kanske snackar lite jaktteknik, favoritfärg och andra triviala ting. Till yttermera visso tänker jag också att det vore till Taxen Idas fördel om hon ligger lågt med mordförsöket på en av säkerhetspandorna. Gör hon bara det kan de säkert träffas fler gånger. Ida och Fröken Sally alltså. Säkerhetspandan lär inte vara särskilt intresserad av någon djupare vänskap.

P.S. Den kortbenade skojaren på bilden har bara varit på besök idag med Min kompis Fredrik och familj. D.S.

THE RULES - EN ÖVERSIKT

Översiktstillägget är ett måste, det går ju helt enkelt inte att redogöra för samtliga 95 med tillhörande kommentarer utan att hålla på i tre månader*. Plus att jag bara blivit delgiven ett dussin eller så.

Vid ett event under den gångna helgen har jag och ett antal kollegor fått oss en duvning i inte bara en vända cykling utan även en rejäl dos cykelvett. Sån vett och etikett som människor med proffsgrejer håller på med. Livsviktiga regler. Vår ciceron Kalle, tillika vår egen MAMIL**, går igenom grunderna:

1. Man får under inga omständigheter ha på sig cykelhjälmen när man är utanför en radie om 70 cm från cykeln. Självklart bryter vissa delar av gruppen mot proffscyklingens kanske viktigaste regel vid första bästa stopp. Det går inte ouppmärksammat förbi kan jag säga. Inom 70 cm, hjälm på, utom 70 cm, hjälm av. Så svårt är det faktiskt inte. Eller har du kanske sett Mats Sundin eller Foppa gå på ICA och handla iförda CCM-krukor? Nej, just det.

2. Skäggcyklister göre sig icke något besvär. Har du sett en tourvinnare i helskägg kanske? Nej. Men tydligen har skägget inte så stor betydelse för vindmotståndet som man kan tro, vilket syns i det här klippet. I övrigt är det inte helt klarlagt vilka övriga fördelar/nackdelar ett skägg i samband med proffscykling har.

3. Tajt cykeltröja anbefalles. Med mycket reklam, ju mer desto bättre. Övriga är att betrakta som amatörer i sammanhanget (vilket ju rimmar väldigt bra med hela konceptet med proffs kontra amatörer).

4. Den cykel varpå professionell (med professionell menas i detta fall även utövare som drömt om att vara cykelproffs, sett Tour de France på tv eller kan namnge minst fem vinnare av girot i Italien) cykelsport utövas ska vara dyrare än den bil man dagligdags far fram i. Eller åtminstone den bil som används vid transport av cykeln ifråga. En cykel som är billigare än bilen är ingen cykel helt enkelt.

5. Att avbilda en cykel, oavsett syfte, är inget skoj på lattjo. Ställer du pedalerna i fel vinkel avslöjas omgående att här har en riktig pajas stått bakom kameran. Putsa upp, ställ in pedaler och välj omgivning med omsorg. Knäpp kort.

6. Raka benen. Tydligen ska det ha någon slags inverkan på vindmotståndet. Själv tror jag det mer har med risken att fastna med benbehåringen i tredje kugghjulet.

7. Skalmarna på solbrillorna (som också ska vara av ett visst snitt, håll inte på och experimentera) ska sitta utanpå hjälmremmarna. Helt obegripligt egentligen eftersom man måste ta av glajorna innan hjälmen åker av. Ponera att det är ljust ute och man vill ha solglasögonen på sig men måste gå mer än 70 cm från cykeln. Hur går det ihop? Eventuellt finns det någon 30-centimetersregel för brillor som inte kommit till min kännedom.

8. Man kan inte göra vad som helst i kombination med en cykelrunda men det är fullkomligt accepterat, ja närmast obligatoriskt, att stanna för en kopp kaffe. Med kaffe menas i det här specifika fallet espresso eller macchiato. Aber natürlich. Vem skulle få för sig att sippa på en cappucino efter att ha trampat tio mil liksom? En idiot möjligen.

9. Nummerlapp har man bara när det är tävling. Vad är det för jävla regler som måste stipulera något dylikt? De som använder nummerlapp utanför tävling oavsett sport är förmodligen samma personer som först cyklar och sedan dricker capuccino i direkt anslutning till träningen. Eller har du sett Mats Sundin gå på ICA med nummerlapp kanske?

10. Innan vi åker iväg får vi lära oss ett helt gäng med signaler som bland annat betyder fara på vägen, stanna, högersväng på g samt chicken wings-tecknet när man är trött och vill att nån bakom vill gå upp och leka vindbrytare. Givetvis helt omöjligt att hålla reda på alla tecken och efter ett tag ger jag upp de mer avancerade tecknen då det troligen är mildare att vara med i en masskrock än att försöka teckna något av ovanstående och som en direkt effekt därav köra rakt in i en lyktstolpe och få ljuset släckt för evigt.

Bästa möjliga grundförutsättning för att lyckas med ovanstående punkter är förstås att ha en riktigt rackig kärra så man slipper köpa en hoj för sexsiffrigt belopp. I övrigt är en viss koordinationsförmåga, en förkärlek för espresso, en osund fäbless för att raka bort kroppsbehåring, naturlig fallenhet för hjälmkultur samt med en kropp byggd för tajt cykeltröja i lycra att föredra för att underlätta utövandet samt bli tagen för det sköna cykelproffs man är (definition cykelproffs, se punkt 4). Plus är det ett plus om man inte är en idiot. Obviously. Lycka till med att bli en cykelfantom, men håll för bövelen koll på reglerna.

* Vill du ändå ta del av samtliga 95 av The Rules, kolla här.
** Middle Aged Men In Lycra

EN VACKER DAG SKA JAG LÄRA ER CYKELSPORTENS GRUNDER

Uttrycket "vara ute och cykla" kan ha mer än en innebörd och det är inte helt ovanligt att folk kombinerar de två alldeles exakt samtidigt. Man till exempel cyklar men gör det inte enligt konstens alla regler, inte ens enligt en eller två regler.

Det ska vi prata mer om imorgon när energin har återvänt. Vi snackar nämligen närmare hundra strikt reglerade förhållningsorder innan man ens sitter upp i sadeln för att pedala iväg, även kända som The Rules. Vad är väl bättre än en måndag i juni för att gå igenom de viktigaste grundreglerna?