DAG 98

Idag är det tydligen dag 98 i #blogg100. Men hej, vem räknar liksom? Jo, Min kompis Fredrik gör det på sin eminenta blogg och det är väl en rackarns tur det för annars hade jag gissat på typ dag 154 (helt orimligt dålig gissning eftersom utmaningen sträcker sig över 100 dagar, men det är ändå inte helt otroligt att jag skulle fortsätta blogga järnet varje dag likt en stackars veteran i Vietnams skogar som inte fått nyheten om att kriget tagit slut).

Både rubrik och ingress är kraftigt missvisande vad gäller innanmätet i det här inlägget för det är inte alls tänkt att handla särskilt mycket mer om dag 98 (eller 154 för den delen). Sådana är fördelarna med att ha en egen plats på datawebben att skriva på, man kan liksom välja själv precis vad som ska avhandlas och i vilken oordning som helst. Därför ska vi nu fokusera en kraftig smula på dels Lindi Ortega, dels Indochine. En fransk-kanadensisk kombo som har absolut ingenting med varandra att göra förutom att de båda lever ett ganska aktivt liv inuti mitt huvud.

Lindi (från Kanada) befinner sig i skrivande stund i den svenska hufvudstaden för att, får man förmoda, äta köttbullar (gissningsvis på Kvarnen, men det är förmodligen också en helt orimlig gissning men vad gör man inte för konsten) för att vara fit for fight till konserten hon ska hålla på Debaser Hornstull imorgon kväll. Om jag har en jävla röta tar jag mig ner till Stockholm trots att resan kommer företas medelst järnhäst från Statens Järnvägar. Läsare med hästminne kanske kan åkalla ett inlägg från i höstas när jag och min äldre syster (plus mor och far) var på Södra Teatern och fick oss en magisk afton till livs, yes? No? Men kolla här då om du har minne som en fisk i guldskrud. Anyways. Vi kör en vända till imorgon jag och Syster Yster, fast i annan lokal. Kan bli hur bra som helst. Kommer bli hur bra som helst. Kanske Dakota Sessions-bra.

Vid taskig webbläsare kan man även kolla in https://www.youtube.com/watch?v=BBZY8Rq2rOA och det är så VÄRT det. Snubben till höger på gura är förresten Champagne James Robertson, världens bästa just nu levande gitarrist (slå upp det på Wikipedia om ni inte tror mig). Eventuellt återkommer bloggen med en recension av nämnda konserthappening. Med eventuellt menas i detta fall för övrigt 100% stensäkert.

I en annan del av världen, eller Frankrike för att vara exakt, förbereder ett gäng på säkert skitmånga människor två konserter på ett utsålt Stade de France (det blir ju i och för sig två utsålda Stade de France, men det finns ju bara ett Stade de France så därför skrev jag ett Stade de France till att börja med. Bra parantes, tog inte alls över själva essensen i stycket över huvud taget). Chefen, som heter Nicola Sirkis och är superkändis i Frankrike men skulle kunna passera som vilken cool snubbe i mängden som helst i övriga Europa, är mannen som håller i trollstaven. Hur han och Oli de Sat och gänget ska toppa 2010 är det säkert många som undrar. Ja, hur toppar man det här liksom?

(https://www.youtube.com/watch?v=4hgD7CVJjh4&index=18&list=PL2EF97B2FC25C7BA3)

Det gör man förmodligen inte. Eller så gör man det. Jag är ju så extremt dålig på att gissa så jag gissar att det kan gå lite hur som helst. Kul ska det bli i alla fall. Jag och Syster Yster och 80 000 fransktalande. Tre veckor kvar, dvs ungefär 98 dagar.