Vad är egentligen pippbart i dagens samhälle? Dessvärre finns det inget rakt svar på den frågan och för att ta reda på hur det förhåller sig i saken får man helt enkelt hänge sig åt empiriska undersökningar i ämnet.
Förmodligen håller de flesta med om att levande djur, till exempel en katt, i normalfallet är opippbar. Döda animalier däremot är en helt annan femma, totalt pipp-material i såväl torkad, fryst som saltad form. Inte för alla förstås men - totalt emot gängse uppfattning - ändå för en majoritet av befolkningen. Vissa går igenom livet helt utan att pippa på egen hand utan får istället hjälp med detta medan andra pippar varje vecka, till exempel på ICA (det lär även finnas impulsiva varelser som gör det varje dag!). Oerhört populärt ställe att gå runt och pippa på faktiskt.
Även om det bara behövs två för att dansa tango pippar pipparen nästan uteslutande med många åt gången av den enkla orsaken att det är mer rationellt på så vis. Rätt material är givetvis essentiellt och saknas det en pippare eller en som tar emot så blir det som det blir, ingenting stämmer.
Något som det höjts ett och annat ögonbryn för på senare tid är det faktum att pippandet gått ner i åldrarna och det faktum att till och med 3-och 4-åringar har koll på hur det går till är väl ett kvitto så gott som något på det. Lilla Sektionen utgör ett lysande exempel och kan själv med lätthet skilja pippbart från opippbart:
- Titta pappa, man kan pippa min bilstol!
Han har också full koll på att Systersektionens dito är fullständigt opippbar. Men om vi ska fokusera på pippbara saker följer här några exempel från Lilla Sektionens värld:
Bamse-tuggummi.
Innebandybollar i 3-pack.
Grästrimmer.
Flingpaket.
Frysta köttbullar.
Jag har förstås provat alla ovanstående. Alla kan göra som jag, det är bara att sätta igång och pippa. Det enda som behövs är en pippare. Eller som vi brukar säga när vi handlar på ICA Maxi; scanner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar