ETT PARTI MONOPOL ÖVER FYRA DAGAR. ELLER SJU.

Det närmaste jag nånsin kommer att spela, titta eller uppleva cricket på något vis är förmodligen att spela Monopol med Systersektionen varje kväll efter maten. Det kan bli en vinnare vilken dag som helst.

Inte bara är hela spelplanen ett helgerån mot det klassiska upplägget med Norrmalmstorg som kronan på verket, utan det spelas med valörer på sedlarna som får kidsen att helt tappa uppfattningen om pengars värde. Lägsta valör på sedlarna är 10 000 bananer och topplappen går för fem miljoner. Man kan ju tro att man hamnat i 90-talets Italien och handlar med lire. Sen den här grejen med att köpa Visby för 600 000 spänn i jämförelse med 3 millar för Vinslöv kommer vända upp och ner på världskartan för vilken femåring som helst kan man tycka. Det borde in real life innebära ett betydande uppsving i det långa loppet för det lilla samhället i söder och början på slutet för ringmuren, Di Sma Undar Jårdi och en hel god damn dialekt. Nu har det givetvis ingen inverkan på Systersektionens inställning till Monopol som brädspel och social samlingspunkt huruvida den ena rutan kostar mer än en annan att införskaffa. Huvudsaken för henne är att samla så mycket pengar som bara är möjligt. Allt enligt flest sedlar vinner. Valör oväsentlig.

En nackdel med att spela ett parti Monopol som vore det ett schackparti mellan Fischer och Kasparov är att det tar en förbannad tid att avsluta. Pengasamlandet har också menlig inverkan på Systersektionens aktivitet på fastighetsmarknaden vilket i sin tur betyder att jag får behålla stålars i några extra dagar och inte blir bankrutt på studs. Hur har du då som fader och förebild hamnat i en sådan penibel situation att du riskerar att bli ruinerad undrar kanske vän av ekonomisk ordning? Jo, förutom att hon är en osedvanligt vass spelare för sin ålder kan det hända att en shoppingrunda efter jobbet gör att den monetära balansen blir väldigt snedvriden. Detta till följd av Systersektionens vurm för spelet som nu växt så till den milda grad att en paus kanske vore på sin plats. Att komma hem strax efter klockan sex innebär nämligen att hon hunnit spela en sisådär trekvart på egen hand.

- Pappa, det går inte så bra för dig. Jag har köpt Piteå! Nu finns det inga gator kvar. (triumfatoriskt röstläge och utstrålning som Percy Barnevik efter en bonusutbetalning)

- Jaha, har du spelat redan? Har du slagit åt mig också? (vafan tror du gubbe?)

- Nej. Jag har slagit jättemånga gånger åt mig själv. (se även nedan bild för bevis på tomtinnehav)

Piteå i rött och Skellefteå i blått

Efter insikten att det här kommer gå åt helvete för fadern infinner sig även en lättnad i att maratonmatchen snart är över. Det är slut på orimliga inkomstskatter på 2 miljoner, Globenhyror på en kvarts mille och parkeringsböter på 150 papp. (Det var för övrigt ingen bra idé att ge projektansvaret för chans- och allmänningskorten till den enda snubben på spelföretaget med kalkylexi. Det var taskigt gjort.) Nåja, Systersektionen gillar ju att vinna så det borde bli ett bra avslut på det här. Ända tills hon inser att vinst även innefattar att det inte blir något mer spelande när jag hamnar på Skellefteårutan med tre hus (hon har fått upp ögonen för husmarknaden nu) och ska betala 11 miljoner i hyra. Hur fan kan det bo drygt 70 000 människor i Skellefte? Hur har de råd? Det måste vara monstruösa löner på det där plejset. Oavsett prisnivå i trästocksstan informerar hon mig om att det räcker med 10 miljonas för det vore trist om vi skulle behöva sluta spela nu. Mm, jo. Lägesrapport faderns fastighetsinnehav: Luleå, Visby, Karlskrona, Vaggeryd, Östersund, Stockholm, Mariestad, Ice Hotel, Högakustenbron (bra investering. Like a bridge over trouble water liksom) och Hammarstrand (oklart om rodelbanan ingår) intecknade. Kontanter: 60 000 riksdaler. Lycka till. Ett halvt varv senare är det över. Klockan pekar på 19.28. Det är dags att borsta tänderna. Systersektionen gnuggar in det:

- Hur mycket pengar fick DU pappa?

- Jag är pank gumman. Men hjärtat är rikt.