Det
är pirrigt. Det har varit så i några dagar nu. Systersektionen har
ett gäng med fjärilar i magen inför starten i förskoleklass som
ligger öppen för entré på onsdagen. Vi är med hela gänget från
huset i Stråtenbo som stöd och sällskap.
Den
här byskolan (som två generationer Nygårds redan gått i för
övrigt) har så pass få elever att alla kan samlas på grusplätten
utanför mellanskolan och bli hälsade välkomna genom att den enda
manlige pedagogen på skolan kör en line up av samtliga sina
kollegor med pedagogisk inriktning. Det är mysigt och charmigt. De
stora sexorna får avvika först ända tills det bara återstår
förskoleklassare som får följa med sina två nya fröknar till
sitt klassrum där vi sitter med och lyssnar när alla 15 barnen
redogör för sin sommarläxa, ett kort från sommaren. Inhemska och
utländska semestermål är vad som avhandlas och alla kidsen
berättar som vore det den naturligaste saken i världen att prata
inför grupp redan vid sex års ålder. De är modiga utan motstycke
de små liven. Ett av barnens mammor beskrev det väldigt träffsäkert
på Twittern idag: "Att börja skolan kräver ett mod som ingen
vuxen skulle kunna uppbringa". Det är väldigt fint observerat
(hon har för övrigt fler fina observationer på sin blogg).
Vi
lämnar vår förskoleflicka när samlingen är över och med papper,
penna och ett "Ja, ni kan åka nu" förmedlar hon
sexåringssubtilt att hon klarar sig själv nu. Klart hon gör, hon
är ju stor flicka med två stolta föräldrar som måste inse fakta.
Hon kör sitt race. Själv kommer jag på mig med att känna en enorm
stolthet över det faktum att hon kunde svara rätt på frågan från
fröken hur det gick i fotbollsmatchen som hon såg i helgen. "Det
blev oavgjort". Inget tvivel över huvud taget när svaret
levereras. Det är pappas flicka det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar