Igår bevistade jag och Fru Nygårds hans spelning i sin hemstad och satt där och återigen förundrades över denne teddybjörn i stuprörskostym garnerad med en sångröst av monumentala mått. Grät en liten skvätt gjorde vi båda två fast på olika ställen. Då kan man vara tämligen säker på att det som framförs berör.
I en trädgård tillhörande ett konditori framförde han sina låtar och berättade om sitt spännande projekt där han fått samla sånger från sin produktion till dags dato på ett album som släpptes i Australien i förrgår. Precis. Down under. Någon eller några tror starkt på honom där på andra sidan jorden och vill satsa på honom. Så pass att han även varit iväg till det stora landet i väster och spelat in nästkommande nya platta. Med långsamma melodier berättade han. Hans far hade frågat om de verkligen skulle hålla så lågt tempo. Det vore ju bra med någon som man kan klappa takten till. Han berättade storyn på pappans dialekt med kärlek i rösten. Det var fint.
Efter konserten släppte han ut ett dussintal skivor på scenkanten med enbart Australien- och Nya Zeeland-distribution och eftersom vi satt längst fram gjorde jag mitt snabbaste ingrepp under min livstid hittills pga först till kvarn och kastade mig fram och lade tassarna på en av dem. Varpå vi gick och pratade lite med honom (som vi envisas med att göra när vi sett honom spela) och fick varsin kram. Vuxna människor alltså. Signerade plattan gjorde han givetvis. Såna är vi. Nu håller vi tummarna för att det går bra för honom och att han får det erkännande han förtjänar. Men Basko Believes? Nåja, framtiden får utvisa lämpligheten i det namnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar