KONSERTLYCKAN

Vi brukar säga till småsektionerna att man ska vara glad får det man faktiskt får göra och uppleva, inte vara ledsen eller bitter över sånt man inte får göra. Till exempel vara glad att man fått leka med en kompis och inte bli arg för att man inte får leka mer. På liknande sätt ska vuxna inte vara bittra över att man tycker att andra vuxna har dåligt omdöme som inte fattar vad de går miste om när de inte dyker upp på Södra Teatern kvällen den 24 augusti för att lyssna till Lindi Ortegas magiska röst. Jag har lite svårt med att inte vara bitter över det samtidigt som jag är själaglad för att få uppleva det live.

Måhända är ovanstående en mer än lovligt krystad jämförelse, men på nåt vis måste det fram att en halvfull teater (som är tämligen klent byggd vad gäller antal stolar i lokalen) är ett underbetyg till de musikintresserade i huvudstaden med omnejd. Förvisso är det annan baluns samma kväll i stan där det sitter 40 000 personer bänkade för att se tre av Sveriges största inhemska akter, så det har väl sina randiga och fläckmönstrade skäl att andra evenemang blir publikmässigt lidande. Bitterheten över de tomma stolarna är dock bara ett litet flagnat hörn på den glädjekarta över stort artisteri som kommer mot oss från scenen. Vi fokuserar på det istället och hoppas att hopen med människor som samlats på det stora arenaområdet vid Globen har får en lika trevlig kväll som vi eftersom det är så mycket roligare.

Att en kanadensiska med latinamerikanskt klingande efternamn med idoler som Johnny Cash, Nancy Sinatra och Dolly Parton inte skulle vara en sensation ter sig förvisso fullständigt osannolikt, men att det konsertska dumflinet och gapandet sitter där från första sekund är närmast löjligt. In på scenen kommer Champagne James Robertson i jeans, kortärmad skjorta och kepa ackompanjerat av ett busigt leende och börjar puttra igång ett gitarrkomp som är helt obegripligt hur han lattjar fram. En kort stund senare stegar låtskrivaren/monstersångerskan/övercoolingen Lindi Ortega in på scenen i svart klänning, svart flor i håret och röda boots.

Lindi & Champagne James

Någon kvalificerad konserträv ska jag inte utge mig för att vara, men några spelningar har landat under årens gång och det är inte helt lätt att ta sig in på topp-tre. Första låten har precis struttat igång och det känns redan nu att här kommer en som vill ställa en allvarlig fråga till Popskolans toppskikt på giglistan. De tu på scenen är oerhört samspelta och leker fram Ortegas små pärlor till kompositioner till ett helt halsband dekorerat med diamantcovers av Cashs Ring of Fire och Sinatras Bang Bang. De hängivna som tagit sig till lokalen ropar efter fler covers som hon gjort live tidigare, men hon ber att få spela några till av hennes egna låter. If you don’t mind, som hon säger med ett efterföljande skratt. I don’t mind.

Little Red Boots

Hennes egna High och Heaven Has No Vacancy gör stämningen Tarantinskt suggestiv medan hon med nummer som The Day you Die och Blue Bird stompar upp stämningen med handklapp och jubel och när fina Cigarrettes and Truckstops tillsammans med likaledes vackra Angel  har vi fått smaka på hela hennes spektra av sånger. En och en halv timme av fånleende tönt och hans trollbundna syster på femte raden samt två imponerade föräldrar på sjunde raden (de är imponerade av Ortega och inte syskonen på femte raden). 

Efteråt får vi nöjet att byta några ord, köpa varsin Lindi-tischa (se även gårdagens önskelista) och ta ett foto. Ungefär så puckad såg tönten på femte raden ut under hela spelningen. Lindi Ortega vaknar förstås upp lika cool varje morgon, hoppar i bootsen och skriver ett par klassiker innan frukost. Sån är hon. Och hon har precis tagit sig in på plats nr 2 över Popskolans största konsertupplevelser sedan 1972. Inte för att hon någonsin kommer få veta just det eller ens höja på ögonbrynen åt det om nu mot all förmodan skulle få nys på det. Men där är hon och glad är jag för det. Som synes.

Mr Tönt & Ms Cool