Igår
var petit moi och Fru Nygårds med om en musikhistorisk händelse på
en liten arena i Göteborg som de kallar Ullevi (ja, den som kallas
Nya Ullevi trots att den är äldre än den som kallas Gamla Ullevi.
Ni fattar inte heller, men så är det och det får ni fan ta upp med
Sture Allén för jag har ingen vettig förklaring). En spelning på
3 timmar och 40 minuter fördelat på 31 låtar. Helt sjukt lång
konsert. Av ett gäng 60-plussare på scen. Helt sjukt gamla
människor. Ett antal helt sjukt nöjda recensenter, fanzinet
backstreet.com samt högst sannolikt större delen av de 66 561 på
plats skrev under på att det var den bästa Springsteen-konserten
någonsin. Ever. Alltså av alla konserter han spelat sedan typ 1973.
Alla dessa människor i total eufori. Inte utan att jag är lite
avundsjuk. Jag har nämligen mage att tycka att första halvan av
konserten var tämligen sömnig. Hade den här bloggen haft någon
slags rikstäckande kringkastning och nått ut till det så kallade
folket hade förra meningen varit lika med att skriva under sin egen
dödsdom. Den mottas nog inte särskilt vidare av de Bruce-frälsta.
Notera dock att jag inte vill framföra några tvivel om deras
upplevda kvalitet av konserten, tvärtom är jag väldigt glad för
deras skull. En konsertupplevelse med efterföljande euforisk känsla
är definitivt topp-tre på känslotoppen. Jag skriver under på en
tweet av den mäktige Bjurman som tyckte synd om alla som inte
förstod storheten i gårdagens happening.
Fru
Nygårds - en av de klokaste människor jag känner, förmodligen den
klokaste - sa det bäst när hon sa att varken hon eller jag har den
där relationen till låtarna som man behöver för att känna
samhörigheten med musiken och kunna väcka känslorna som sångerna
är förknippade med. För de flesta som var där inne på arenan
betyder säkert många av låtarna allt. Ungefär som många låtar
med artister som Wilco, Jayhawks, Matthew Sweet, Neal Casal och Lloyd
Cole betyder för mig. De jublade, grät och var helt gobsmacked av
upplevelsen. Jag törs påstå att jag vet precis hur de kände sig.
De känner sig som jag gjorde när jag såg Wilco på Cirkus 2010,
Matthew Sweet i Stockholm 1997 och Jayhawks på KB i Malmö 2003. De
gick därifrån på moln igår kväll och vaknade förmodigen imorse
och undrade om de blivit överkörda av en ångvält eller om det
verkligen var så att deras hjälte Chefen faktiskt levererade sitt
främsta framträdande vid 62 års ålder. Själv tyckte jag det var
good stuff sista halvan och fint när Clarence Clemons hyllades, men
varken fem eller sex (hallå Expressen, den var faktiskt reserverad
för Glenn Hysén) i betyg. Dock är jag fortfarande avis på alla de
här euforiska människorna. Jag håller tummarna för att Lloyd Cole
kommer till Sverige i höst och meddelar eventuellt euforiskt
tillstånd på Popskolan om så sker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar