2015: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2015. En text, en låt, en spellista.....
2014: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2014. En text, en låt, en spellista.....
2013: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2013. En text, en låt, en spellista.....
2012: .....Spotifylista Popskolan by Nigge. En text, en låt, en spellista.....

söndag 29 juli 2012

MR PARTY POOPER


Igår var petit moi och Fru Nygårds med om en musikhistorisk händelse på en liten arena i Göteborg som de kallar Ullevi (ja, den som kallas Nya Ullevi trots att den är äldre än den som kallas Gamla Ullevi. Ni fattar inte heller, men så är det och det får ni fan ta upp med Sture Allén för jag har ingen vettig förklaring). En spelning på 3 timmar och 40 minuter fördelat på 31 låtar. Helt sjukt lång konsert. Av ett gäng 60-plussare på scen. Helt sjukt gamla människor. Ett antal helt sjukt nöjda recensenter, fanzinet backstreet.com samt högst sannolikt större delen av de 66 561 på plats skrev under på att det var den bästa Springsteen-konserten någonsin. Ever. Alltså av alla konserter han spelat sedan typ 1973. Alla dessa människor i total eufori. Inte utan att jag är lite avundsjuk. Jag har nämligen mage att tycka att första halvan av konserten var tämligen sömnig. Hade den här bloggen haft någon slags rikstäckande kringkastning och nått ut till det så kallade folket hade förra meningen varit lika med att skriva under sin egen dödsdom. Den mottas nog inte särskilt vidare av de Bruce-frälsta. Notera dock att jag inte vill framföra några tvivel om deras upplevda kvalitet av konserten, tvärtom är jag väldigt glad för deras skull. En konsertupplevelse med efterföljande euforisk känsla är definitivt topp-tre på känslotoppen. Jag skriver under på en tweet av den mäktige Bjurman som tyckte synd om alla som inte förstod storheten i gårdagens happening.

Fru Nygårds - en av de klokaste människor jag känner, förmodligen den klokaste - sa det bäst när hon sa att varken hon eller jag har den där relationen till låtarna som man behöver för att känna samhörigheten med musiken och kunna väcka känslorna som sångerna är förknippade med. För de flesta som var där inne på arenan betyder säkert många av låtarna allt. Ungefär som många låtar med artister som Wilco, Jayhawks, Matthew Sweet, Neal Casal och Lloyd Cole betyder för mig. De jublade, grät och var helt gobsmacked av upplevelsen. Jag törs påstå att jag vet precis hur de kände sig. De känner sig som jag gjorde när jag såg Wilco på Cirkus 2010, Matthew Sweet i Stockholm 1997 och Jayhawks på KB i Malmö 2003. De gick därifrån på moln igår kväll och vaknade förmodigen imorse och undrade om de blivit överkörda av en ångvält eller om det verkligen var så att deras hjälte Chefen faktiskt levererade sitt främsta framträdande vid 62 års ålder. Själv tyckte jag det var good stuff sista halvan och fint när Clarence Clemons hyllades, men varken fem eller sex (hallå Expressen, den var faktiskt reserverad för Glenn Hysén) i betyg. Dock är jag fortfarande avis på alla de här euforiska människorna. Jag håller tummarna för att Lloyd Cole kommer till Sverige i höst och meddelar eventuellt euforiskt tillstånd på Popskolan om så sker.

Inga kommentarer: