VAD HÄNDE?

Midsommar. Det var vad som hände. Sen gick det en arbetsvecka. Det var vad som hände sen. Och nu är det semester. Bra utfall ändå.

Vädergudarna bidrog i allra högsta grad till att göra midsommar till en skön och avslappnad tillställning. Avloppet på vår gård hade andra ambitioner och beslutade sig för att helt sonika lägga ner verksamheten. Oklart om det är en strejk sanktionerad av facket eller ej (den pågår fortfarande och informations-flödet är verkligen inte vad man skulle kunna förvänta sig om den där pumpbrunnen nu har facket i ryggen) men oavsett detta en jävla skitgrej. Säg så här: 43 människor gör ju av med rätt mycket vatten, skit och sånt på en kväll. Avloppet visste vad det gjorde och satte in strejkaktionen vid en noggrant utvald tidpunkt. Strax efter 11 på midsommarafton klev jag ur duschen ganska simultant med att nivålarmet för pumpbrunnen började pipa. Tillfällighet? I don't think so. Vi hade givetvis motåtgärder:

* Pojkar kan kissa i skogen.

* Flickor kan också kissa i skogen, men det går så mycket lättare om man tar ner en på vinden ensamstående toalett och bygger en mysig liten skogstoa. Lite så vi jobbar här på landsbygden.

* Vissa andra operationer vidtogs som dessvärre inte kan redogöras för i detalj i just detta forum då det eventuellt skulle kunna användas i en court of law. Hur det skulle kunna användas är dock en smula oklart. Vi lämnar den här punkten.

Dagen efter kvällen före städade sedan en månghövdad städpatrull undan all bråte, bar undan bord och stolar samt plockade ner ett 40 kvadrats partytält. På en tid kortare än varandet av en fotbollsmatchs effektiva speltid. Jävla bra gäster.

Från 43 personer till 2 på halvannat dygn. Så såg det ut när jag och Fru Nygårds hängde på söndagen. Snabba kast i midsommarbranschen. Och nu ska jag åka till Skåne och kolla så våra barn inte har börjat prata skånska. Sånt är viktigt. Sen ska vi fara tillbaka till Dalom så den här halvfiguren och hans fru får gå på festival. Enligt uppgift ska småsektionerna vara med och känna på festivallivet lite grann också så de får en fortsatt fin introduktion till musikens fantastiska inverkan på livet.

Sen fortsätter väl semestern får man tänka. Och avslutas sedan med en blixtvisit i Düsseldorf för att kolla på ett fotbollslag som ligger ganska tätt omslutet mitt hjärta (kan bli #blogg108 efter det eventet btw). Testspiel som det heter på tyska.

Bra uppstyrd träningsfight

Sen är det slut på semestern. Men det var kul så länge det varade, det var det. Fast nu går jag ju händelserna några veckor i förväg och det ska man inte göra har jag hört. Nej, man ska leva i nuet. Så nu dricker jag te och försöker peppa mig själv för att köra bil i åtta timmar imorgon. Sån är jag.

BLOGG #107 - NU FÅR DET FAN ANAMMA VARA NOG

Nu räcker det. 107 dagar i rad med en massa blaj om fotbollsresor kors och tvärs och hit och dit. Är det underhållning det? Va?! Det enda goda som har kommit ur det här är att mina barn i vuxen ålder kan läsa igenom de här inläggen och få bekräftat att deras gamle man är helt blåst. Om det nu är att anse som något gott. Anyways. Här kommer senaste matchen.

Efter fredagens och lördagens eskapader hänger vi med våra kompisar Ginge och Jen samt deras döttrar. Spännande saker händer när barn av olika moderspråk ska försöka förstå varandra men det går förhållandevis bra. Kurragömma är ju till exempel ett universellt språk i sig själv. Vi fokar på att göra familjegrejer under de närmaste dagarna efter den stora fotbollsdagen på lördagen och först på tisdagen är det dags för fotboll igen.

14/4 2015 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (17 720)

Tjejerna stannar hemma men Lilla Sektionen följer med till hemmaborgen. Vi hänger förstås på Mannings uteservering först och intar lite käk där innan vi knallar vidare till Black Horse. Till min sons förtjusning finns det macka med tonfisk. Briljant meny de sportar på den där puben mitt i stan. Tipstävlingen ska styras upp på svarta hästen och eftersom den lille inte riktigt har tålamod att vänta följer han med farfadern ner till stadion. Efter en kvart har jag lyckats fånga in samtliga tips och beger mig också ner dit. Tidigare än jag nånsin varit på plats inför en match tror jag, men är man bara snart sex år vill man gärna hänga nånstans med sin pappa och farfar där det går att kicka lite boll eller åtminstone röra sig lite halvfritt. Dessvärre har man stängt av konstgräsplanen bakom läktaren vi ska sitta på så det går inte att gå ut där och joxa med trasan, fast skam den som ger sig. En annan liten kille står och lattjar med en tennisboll och snart är Lilla Sektionen inblandad i en träningssession med honom. Här är ett annat världsomspännande språk som förbinder både barn och vuxna. Fantastiskt att se.

Trots matchstart kl 19.45 lyckas den lille sonen hålla sig vaken hela matchen och han får dessutom jubla tre gånger. Kanske är det den grejen som gör att han inte knoppar in? Eller stämningen som är ca hundra gånger bättre än kyrkotystnaden från lördagen. Märkligt vilken skillnad det alltid är på lördags- och veckomatcher. Alltid. Vi får se en riktig kanonstrut av den obskyre målskytten Cole Skuse plus en balja vardera av målsprutorna Sears och Murphy. Kul att se en riktigt bra fight som avslutning på 2015 års medlemsresa, det är inget som en är direkt bortskämd med. Bra spel, många mål och härlig stämning på läktarna. Goa grejer.

När det är dags att ta sig hem till värdfamiljens hus knatar vi (eller snarare så går jag med Lilla Sektionen på axlarna) upp till taxiallén ovanför torget och grabbar en bil med chaufför för att ta oss hem uppför den långa, långa backen till huset. Taxichaufförer är också bra på språk, de kan nog typ alla världens lingo. Vår berättar att han har en kompis i Cardiff som gillar fotboll och att han måste ringa och fråga honom hur det gick för stadens lag i kvällens match. De har humor också de rackarns taxisnubbarna.

Då har vi avhandlat alla matcher med Ipswich Town plus med andra lag som har ägt rum i UK samtidigt som jag varit där och tittat på. Nu är det bara att se fram emot nästa drabbning, nämligen den i Düsseldorf i juli när det är dags för pre-season och match med efterföljande tysk bratwurstfest. Fortuna Düsseldorf tar emot Ipswich Town. Jag och Fru Nygårds är där, rapport kommer givetvis. Oklart när, men den kommer.

Tack du som orkat läsa om match-, och kanske framför allt, reseupplevelserna på den häringa bloggen på datawebben de senaste 107 dagarna. Nästa gång det blir nåt skrivet kan det nog hända att det handlar om något annat än fotboll, men en kan ju inte vara helt säker. Vi får se helt enkelt. Bis später!

BLOGG #106 - SENASTE RESAN MINSANN

Så frestande det är att göra en dubbelmatch av detta inlägg, men har en gjort 105 inlägg med endast en fight per dag är det bäst att fortsätta i samma stil. Och för att ingen ska känna sig vilsen avhandlar de två sista bloggningarna i denna omgång av #blogg100 (eller #blogg107 om man så vill) givetvis en medlemsresa, nämligen den senaste som företogs för ca 2 månader sedan.

Familjen Nygårds laddar upp med en vecka i London, varav ett par dagar på Legoland Windsor, och kommer med gott humör till Ipswich på en fredag i april. Vackert väder möter oss när vi kliver av tåget och på hotellet springer vi ihop med syrran och systersönerna plus en del andra ITFC Sweden. Lilla Sektionen drar med sina kusiner till gräsytorna bakom Sir Bobby Robson Stand, Fru Nygårds och Systersektionen drar till stan för lite shopping och jag ser ingen annan utväg än att hänga med Kassör Hedensjö och några till på Lord Nelson för ett par öl i solen. Senare sammanstrålar vi igen för middag på indiska stamhaket Dhaka och det är inget dåligt gäng som sluter upp. Varken i meningen dåliga som i inte bra eller som i ett fåtal. Bra folk, många folk, mycket bra mat.

The Dove, känns det igen? Dags för ännu en klassisk kväll med en fd spelare som berättar om sin karriär och denna gång James Scowcroft som får hoppa in istället för David Wright som har fått förhinder. I sanningens namn är det ingen som gråter över det eftersom Scowie är en hjälte för de flesta. Det blir sedvanliga aktiviteter i form av frågestund, lotteri och efterföljande allmänt häng med gamla och nya bekantskaper.

Möjligtvis är det den väl starka chili tikka chicken från kvällen före som gör sig påmind då kistan är i svårt olag på lördag förmiddag. En tupplur och en dusch senare är kroppen i alla fall upprätt, men det får bli drycker som inte torkar ut en under dagen. Öl får stå åt sidan och undrar säkert vad den gjort för ont för att inte få vara i sällskap med mig, men den behöver inte vara orolig. Den har inget gjort och dagen efter är vi buddies igen. Schema pre-match känns igen:

* Mannings, uppsamlingsheat. Inget särkilt att rapportera.

* Vara med på radio. Den här gången tar jag med mig Min kompis Lasse. Vi bubblar med Mark Murphy och Phil Skinka varpå vi styr tillbaka till Black Horse där folket finns.

* Kunde ha varit en annan spännande punkt här då en av de nya deltagarna har fått pass, matchbiljett, plånbok etc inlåst i sin safety box på hotellet. Det tillkallas personal och sedan låssmed. Personalen går bet, men efter ett par timmar lyckas man med gemensamma krafter få upp boxen och vi slipper gå och be att få biljetten printad igen och killen som råkat ut för hela grejen kan slappna av och njuta av dagen.

11/4 2015 Ipswich Town - Blackpool 3-2, PR (19 290)

Vid vinst har Ipswich fortfarande chansen på play-off och det förhåller sig även som så att en vinst ger kvällen lite extra glans då vi ska på Player Awards Evening med en hel del andra supportrar och inte minst hela spelartruppen och tränarstaben. Spelet på planen denna dag håller ungefär lika låg klass som min mage och det är djupa suckar på läktaren. Mot slutet verkar det som hela eventet ska sluta med 2-2 och en besvikelse, men den skotske landslagsbacken Berra (ej släkt med Sven Melanders karaktär i Sällskapsresan) knoppar in ett segermål på slutet och förutsättningarna för en munter kväll blir därmed väldigt många grader högre.

Entré på Sir Alf Ramsey Stand och infösning till Legends Bar där spelarna också hänger. Efter en något trevande inledning är det diskussioner supportrar och spelare emellan, selfies och leenden överallt. Briljant upplägg och mina systersöner tar fram autografblocken för att fylla dem med signaturer. Systersektionen och Lilla Sektionen vill inte vara sämre och gör likadant som sina kusiner.

En lagkapten och en annan snubbe (som ej tog autografer)

Resultatet i dagens tipstävling ska avslöjas som sista punkt på programmet innan vi tar oss vidare för själva prisutdelningen (som vi kan lämna därhän för den var långtråkig). Vinnare visar sig vara Min systerson Wille som inte bara tippat rätt resultat utan även lyckats pricka in dagens publiksiffra så pass bra att den är bättre än alla andra som tippat 3-2. Vinsten består av en Ipswichtröja signerad av samtliga spelare i truppen och Kassör Hedensjö lyckas haffa dagens tvåmålsskytt Freddie Sears som prisutdelare. Man skulle kunna sammanfatta hela den grejen med ordet succé.

Hur succé ser ut på bild

Resten av kvällen kan ni säkert lista ut hur den utspelar sig. Den som gissar på ett pubbesök har vunnit en imaginär kanna med öl.

BLOGG #105 - ROB IN THE HOOD

Frukost, kan det va nåt? Absolut, säger jag. Och äter en hel engelsk sådan. Så börjar man en söndag i Nottingham och sen går hela dagen av bara farten. Men Robin Hood måste vi besöka först av allt.

OBS!! Ej räv.

Han håller inte till i Sherwood-skogen som man kanske skulle kunna tro, men faktum är att han står som staty i närheten av slottet. Det som är mäkta förvirrande är att han INTE är en räv, utan ser högst mänsklig ut. Skitkonstigt. Därefter kvistar vi vidare och hamnar på en ytterst gammal pub, till och med så gammal att den skryter med att vara den allra äldsta i hela kungadömet.

Vi har givetvis stämt träff med King Dave som är på väg upp till Nottingham under förmiddagen, men vi irrar runt lite på stan först för att ta in kultur, matställen och givetvis pubutbudet. Kungen har förstås kollat in en pub med fint ale-utbud och det är trevligt att surra lite med honom innan det är dags att knata iväg till hotellet med våra pinaler och sedan dra oss mot stadion.

5/10 2014 Nottingham Forest - Ipswich Town 2-2, City Ground (24 345)

Med tanke på att man alltid bör eftersträva autentiska upplevelser har jag införskaffat biljetter till bortasektionen på City Ground. En annan, och kanske mer trolig, orsak är förstås att jag håller på Ipswich. Men i slutet av dagen vill jag mest av allt ge en fin upplevelse till mina vänner och jag tror inte de blir allt för besvikna. Framför allt inte lika besvikna som jag blir över att Nottingham kvitterar till 2-2 på stopptid. Trist grej för oss och resten av det månghövdade bortaföljet, men ändå en fin insats av vårt blåtröjade gäng och bra tryck på läktaren.

Vi följer upp matchen med att äta middag på en Wetherspoonspub i city (billigt och nästan husvagnsburgarlikt välstekt käk) följt av ett drinkrace. As you do när två i sällskapet redan åkt hem och vi övriga fyra får roa oss själva. Bra avslut i Robin Hood-staden, fast om sanningen ska fram smakar den ena tillbringaren med grogg verkligen räv.

Rävdricka

BLOGG #104 - DET ÄR ROBIN HOOD JAG VILL HA

Nottingham låter bättre än Stoke, Reading, Crewe och Cardiff tillsammans. Sherwoodskogen, Robin Hood och två fotbollsarenor på armbortsskotts avstånd. Och eftersom Min kompis Pongo håller på stans sämsta proffslag Notts County har vi under ett och ett halvt års tid försökt passa in ett besök på Meadow Lane. För att underlätta planeringen flyttas Ipswichs match mot Nottingham Forest till en söndag i oktober och med en visit på Meadow Lane på lördagen och en dito på City Ground på söndagen är det en så kallad no brainer efter att jag lite försynt lagt fram ett förslag om att åka just denna helg. Sicken sinkadus.

Inte mindre än sex kompisar från förr beger sig iväg med finflyg till London City (flygplatsen alltså. Fast egentligen bara fyra, de andra två kommer senare på kvällen till Heathrow) för en kväll i huvudstaden innan avfärd mot Nottingham. Vi som ankommit tidigt letar reda på hotellet vid Kings Cross, ganska hyggligt faktiskt, och kliver sedan iväg på en mindre pubrunda i väntan på resterande resenärer. Vilken lycka när vi går mot Eustons tågstation att springa på Euston Flyer, denna eminenta pub. Vi softar och tar en smula käk med passande dryck. För mycket mat kan förstöra aptiten till kvällen då vi ska på fin indisk kusin, Cinnamon Club. Men först hinner vi med en berka på briljanta Euston Tap. Skitliten lokal så alla tar med sig glaset ut i det fina vädret.

Oktobervärme släckes med dessa drycker

Maten på den indiska restaurangen är utomordentligt fin och en veckopeng senare tackar vi för den utmärkta middagen på kanelklubben och gör inte allt för stora utsvävningar. Vi ska ju ändå upp i hyfsad tid för fortsatt leverans till Nottingham vid niosnåret.

Full English följt av utcheckning och kort promenad till stationen. Det är ju ingen slump att vi valt ett hotell i krokarna så vi slipper knata så långt. Tåget är i tid och jag känner att en introduktion av breakfast wine är på sin plats. Sagt och gjort, vi går till bistron och tömmer lagret av vin. Sanningen att säga är vinlagret ganska magert, men vi tar det vi får helt enkelt. Bra stämning när vi anländer Rob in the Hood Station (eller Nottingham Station som det tråkigt nog heter). Ytterligare logistikvinster senare har vi hittat hotellet som ligger några hundra meter från stationen. Från hotellet är det sedan bara några ytterligare hundra meter till de båda fotbollsarenorna. Han som har planlagt den här resan borde vara Nobelprisvinnare vid det här laget (kanske lite förmätet att slå sig själv på bröstet på det här viset, men jag tycker verkligen det). Vi avverkar följande:

* Notts County-shopen. Min kompis Pongo köper en matchtröja och ser till att få tryck på ryggen. Tråkigt att han väljer Perry och inte Pongo.

* Pub. Mat och öl.

Det var banne mig en kort lista. Sen blir det match.

4/10 2014 Notts County - Gillingham 1-0, Meadow Lane (4 800)

Bra tryck trots att den halvstora arenan är tämligen klent befolkad.

Bortafolket

Hemmalaget vinner med matchens enda mål och Min kompis Pongo är inte bara nöjd med att vi fixat in honom i matchprogrammet (samma snubbe som ännu inte fått Nobelpris ordnade också denna feature) utan även med resultatet förstås. High life och segeröl.

Till kvällen sluter norrmannen Tom (minns Stokeresan när samme Tom var min bussgranne) upp med oss för en kväll ute i Nottingham. Mat, öl, drinkar och allmänt trevligt. Lite så vi jobbar. Bra gubbs de här killarna. Men vi har ju en match imorgon också. Konstigt att vi inte tänker på det när halva gänget hänger i hotellbaren en bit in på morgonkvisten. Men det är lite så vi jobbar. En har väl varit med förr.

BLOGG #103 - VI ÄR HÄR NU IGEN

You guys know the drill.

Fredag, The Dove. Lördag, match. Söndag, utflykt.

Nu låter det som om det skulle vara tråkigt att vara på medlemsresa, men det vet ni ju redan att så är icke fallet. Nya medlemmar, nya utekvällar, nya matcher och nya utflykter. Samma som tidigare fast ändå inte.

På fredag afton får vi oss en alldeles egen tillställning arrangerad för oss då gamle storspelaren Jason Dozzell berättar om sin karriär följt av lotteri med finfina Ipswichpriser. Kanonstart på helgen men med den bieffekten att morgonen efter blir lite trögstartad. Vi snackar half English till frukost. Kanske så lite som en fjärdedels English. Smällar man får ta har jag hört.

Efter en tupplur och en dusch är det här 40-plusekipaget redo för en dag i solen på pubarna, i radiostudion och på Portman Road. Ni kan även den här drillen, Mannings följd av Black Horse och sedan stadion (och ev en flottburgare förstås). Jag och Min Ipswichkompis Pelle kvistar iväg till BBC Suffolk för ett litet besök i studion hos Mark Murphy, Phil Skinka och inte minst den gamle legenden Kevin Beattie (som förutom spel i Ipswich och engelska landslaget på ålderns höst varvade ner med lite lågligespel i Sandviken. Jo, Sandviken. Mordor.)

Fd engelsk superback och två svenska supare

Efter att ha lyssnat till en utläggning av "The World's Youngest Football Pundit", en typ 13-årig expert i studion som låter som att han är ca född på sent 60-tal vänder vi tillbaka till Black Horse för lite mer häng i den strålande solen innan det är dags för dagens match mot skogarna från Nottingham.

29/3 2014 Ipswich Town - Nottingham Forest 1-1, PR (17 955)

Eftersom Min systerson Anton är med betyder det inte bara att vi har en väldigt insatt sexåring i vårt sällskap utan också en alldeles personlig kommentator i 90 minuter. Lasse Granqvist, släng dig i väggen. Vad matchen anbelangar blir det ännu en oavgjord historia, vilket kändes ok då vi hade ett halv-borta-element i sällskapet. Inga bragging rights för någon. Fint väder, en poäng och väntande brasiliansk köttrestaurang på kvällen. Bra kombo.

Minns köttbonanzan i samband med Charltonmatchen i förra inlägget och multiplicera med 40 000 miljarder så har vi kvällens köttutbud på Rio's Brazil i Ipswich. Föga överraskande får vi fortsätta aftonen med att eftersläcka näringsintaget och lyckas tämligen väl med denna aktivitet ända tills vi får rött kort i baren på Cricketers. Vi får alltså inte beställa en droppe till och det gäller hela vårt sällskap. Imponerande ändå att de har koll på varenda kotte som hänger i just vårt gäng. Och kanske bra för frukost nästföljande dag när en tänker efter. För då ska vi ju åka till ett favoritbryggeri.

Söndagen avnjuts mestadels i den förtjusande kuststaden Southwold där det eminenta bryggeriet Adnams håller till. Det blir både bryggeritur, provsmakning och en vända i deras stora shop som ligger mitt i byn. Jag blir så till mig att skrymmande saker och dryckjom inhandlas vilket sedermera får till följd att vi får lägga till en incheckad väska på flyget hem. Briljant resa än en gång och en fantastisk avslutande utflykt.

Bryggeritur. Väldigt tur faktiskt.

BLOGG #102 - BORTAMATCH

Portman Road i all ära, men de roligaste matcherna är oftast de på bortaplan. Således bestämmer vi, ca två handfull medelålders män, att sikta in oss på The Valley i slutet av månaden november. Sagt och gjort, vi kör rendez-vous i huvudstaden. Sjukt bra plan.

Jag, Robin och Roffe (aka Glenn pga ursprungligen från Göteborg) delar rum. Sjukt kul (utom när Robin tycker det är en bra idé att prata i telefon kl 07.00 på morgonen). Smålandssektionen med Sekreterar-Roine i spetsen håller i middagsplanerna fredag kväll. Man kan säga att Roine litar på TripAdvisor som en annan sätter sin tro till att Wikipedia stämmer till 100%. Kan med andra ord inte gå fel. Vi hamnar på sydamerikansk köttrestaurang (brasiliansk eller argentinsk, lite oklart så här i efterhand) som serverar så mycket kött att korv- och köttstoppning får helt nya innebörder. När vi lämnar stället visar det sig att halva veckopengen har gått åt men ska man på bortamatch får man faktiskt bjuda till lite (särskilt när det är en smålänning som valt plejset).

Vi följer upp restaurangbesöket med vederbörliga pubbesök och fredagsbokslutet visar som vanligt några för många öl på sista raden. För att pigga upp oss lördag förmiddag hänger vi lite på Market Borough vid London Bridge där man kan hitta både piggsvin och kanin bland läckerheterna som bjuds ut på marknaden. Lämpligtvis har de ett gäng pubar i krokarna så vi smiter in och fyller på depåerna innan vi beger oss ut till The Valley och spisar lunch. Om gårdagskvällen var top notch lägger vi oss i andra änden av födostegen när vi klämmer kycklingkebab med pommes. Alla som överlever dagen utan matförgiftning är vinnare idag och får med sig en tavla med engelsk graffiti hem i handbagaget.

30/11 2013 Charlton Athletic - Ipswich Town 0-1, The Valley (0-1)

Här lär The Who ha hållit den konsert med högst ljud någonsin i rockhistorien. Låter ju osannolikt, men det uppmättes i alla fall 126db på ett avstånd av 32 meter från högtalarna (enligt Wikipedia, så det måste således vara 100% sant). Ljudvolymen denna dag är väl en smula lägre, men vi stämmer in i sång när så inbjuds till. Hela bortaläktaren är fylld och vi kan ännu en gång konstatera att Ipswich fans är toppchefer när det kommer till att närvara på bortamatcher.

Härifrån gubbjublade vi järnet när Smith gjorde mål

Vi upprepar succén från kvällen innan och pubar (obs, verb!) hela kvällen igen. Än till denna dag ett oöverträffat koncept.

BLOGG #101 - IT AIN'T OVER

Vi gör det igen och igen och igen. Vi åker till Ipswich och kör medlemsresa. Och vi gillar det. Så pass mycket att vi gärna packar in två matcher per resa för att få ut största möjliga valutering för punden som vi lägger ut.

Eftersom lördagen har passerat har vi söndag, måndag och tisdag kvar att avverka. Söndagen är vikt för supporterfotboll och om vi nöjer oss med att konstatera att lånespelare är ett jävla skit så har vi summerat hela insatsen ganska väl. Vi är inte fullt lag enkom med våra medlemmar så vi lånar i vanlig ordning in Phil Skinka, vilket i sig inte är ett dåligt lån, han ingår mer eller mindre i huvudtruppen, men övriga lån känns mer som emergency loans. Inte undermåliga fotbollsspelare som sådana, men det blir för många kockar i den här soppan. Vi losar matchen. Move on.

Måndagen är föredömligt upplagd om jag får säga det själv. Ofta säger jag det själv utan att skämmas ett endaste dugg och så även i detta fall. Vi sparkar igång dagen med att avlägga visit på träningsanläggningen och får oss en guidad tur av förre mittfältaren Simon Milton samt en liten titt på träningen. En av spelarna som röstats fram som sämst på förra träningen har en banandräkt. Engelsk pennalism med en gnutta engelsk humor och fina bananer i pyjamas-referenser.

Är bananerna fina?

Vi följer upp den rundturen med en annan rundtur och denna gång på eftermiddagen nere vid vår hemmaborg Portman Road. Kan det bli för tjatigt? Skulle inte tro det. Gissar på femte eller sjätte guidade turen för mig, men jag blir lika löjligt barnslig ändå. Tar massvis med kort och så vidare. Den här gången har vi också ett gäng norrmän med oss och de är väldigt glada och tacksamma för att få ha varit med på tur. Så klart.

På kvällningen är det norrmännen som har styrt upp en grillafton på en härlig sunkpub som jag inte bevistat tidigare. Man kan aldrig besöka för många pubar, som jag brukar säga. Det grillas burgare och engelsk korv, serveras ale och spelas kort, sjungs karaoke och hela den biten. Ena halvan av våra törstiga vänner från Blekinge dricker slut på all Red Bull i baren så de får åka till Tesco och köpa mer. Klassiker. Vi tackar för oss när norrmännen börjar ta karaoken på lite för stort allvar. Känns som bra tajming på nåt vis.

16/4 Ipswich Town - Crystal Palace 3-0, PR (17 656)

Min 41:a födelsedag. Så empatiskt av samtliga inblandade att ordna med en komfortabel 3-0-vinst mot gästerna från huvudstaden. Det är nog inte bara jag som är glad att vi lämnade sällskapet på karaoketillställningen igår kväll i hygglig tid för att slippa alltför allvarligt bakrus på tisdagen. Det är ju inte så en vill spendera sin födelsedag, svårt eftersned. Så mycket bättre att vara pigg och kry, inhösta en seger och njuta av det vackra vädret. Bra dag, hoppas fortsättningen av det 42:a levnadsåret fortsätter i samma stil.

BLOGG #100 - DELFINALEN (DEL AV FINAL, EJ DJURET DELFIN)

Räkna från 1 upp till 100. Precis som när det lektes kurragömma i barndomen. Då var det tresiffriga talet något som var startskottet, men i #blogg100 är det liksom punkten för hela äventyret. Med en dylik uppräkning skulle det smaka mumma att avsluta med en riktig jubelfight mot något storlag, ett derby kanske eller varför inte en cupmatch på en arena jag aldrig varit på tidigare. Och inte en match mot Hull City (eller vad de heter nuförtiden) som crescendo. Det goda i kråksången är att jag nyss författade en alldeles unik mening när Hull City och crescendo nämndes i samma mening.

Jag ska ärligt talat erkänna att väldigt få detaljer kommer mig till minnes så här på rak vänsterarm för just den här trippen, men jag kan gissa lite på vad som hände. Typ de här ingredienserna:

1 dl Full English

4 hg husvagnsburgare

22 km planlös promenad

14 l ale

23 x 50 g chipspåsar

5 skålpund mättat fett

7,4 kg skratt

2,25 dygn pub

5 meter löptyg souvenirplagg

35 minuter spelarfloskler

4 chicken balti pie

3 badkar Earl Grey

1 portion chicken tikka masala

Ovanstående skulle givetvis kunna vara vilken resa och match som helst, men just Hull City tarvar ett extra badkar Earl Grey och ett överhekto husvagnsburgare. Det är så man skiljer tigrarna från vetet som det heter. I övrigt är det banne mig bara en utskälld älg som etsat sig fast i minnet.

13/4 Ipswich Town – Hull City 1-2, PR (21 988)
Vi förlorade tydligen med 2-1 och Wordsworth, införskaffad från Colchester, gjorde vårt enda mål. Men pajen och alen var förmodligen god.

Kvällen avslutades sedan i sedvanlig stil med indiskt käk och pubhäng på The Dove där älghuvudet fick en alldeles egen ramsa av en Chelseasupporter från Sura under tillfällig Ipswichflagg (se även avsnittet om utskälld älg ovan). Bara en sån sak. Bra uppladdning för ännu en supportermatch i fotboll dagen efter. Jo, precis. Den här #blogg100-prylen fortsätter. Ungefär en veckas inlägg kvar att redogöra innan jag har betat av alla matcher. Som om jag inte hade hela den här bloggprylen långt upp i halsen redan. Kämpa Niklas.

"Var är älgen? Där är älgen!" Hur man skäller ut en älg.

BLOGG #99 - ÅRETS GRETZKYINLÄGG

Säsongens öppningsmatch på hemmaplan är alltid något speciellt och därför känns det extra snajdigt att ha med sig hela familjen samt ytterligare en familj i form av Min kompis Robin med sambo och barn. Tänk om det skulle kunna bli lite fint väder också så skulle alla bitar falla på plats nicely.

Tänk om det är 30+ i skuggan? Då blir det inte så nice. Fett onice för kids att hänga i den typen av temperatur kan jag meddela och inte riktigt min kopp te heller (jag är mer för den kopp te som serveras när det är lite ruskigt ute och det är Earl Grey med en skvätt mjölk i koppen) för det blir ju så fasansfullt varmt. Men man ska ju inte klaga har jag hört, göra det bästa av situationen, dricka mycket, bla bla bla. Sista punkten är ju inga svårigheter men förmodligen åsyftas inte alkoholhaltiga drycker i någon form utan här är det vatten och eventuellt sötade kolsyrade drycker som gäller. Men om vi sparar matchen till längre ner i utläggningen så kan vi riva av några skojsiga grejer dessförinnan:

Hela Blackburns trupp kommer gåendes på Stansted och så även svenske Martin Olsson med diamantörhänge. Glad i hågen tilltalar jag honom något om att det kommer bli svettigt på hans kant imorgon, höhöhö. Fett ägd.

Jag och Robin hamnar på norske supporterlegenden Inges 40-årskalas en liten stund. Trevligt värre och vi förser honom med en ITFC Swedenhalsduk födelsedagen till ära.

Vi lyckas även med bedriften att hänga på Ipswich Beer Festival som firar 30 år och har hela balunsen nere i marinan.

Jo, vi hänger även med övriga familjemedlemmar men på kvällen förvandlas vi till öltörstande superhjältar. Och med superhjältar menas i detta fall att jag överdriver kraftigt.

18/8 2012 Ipswich Town – Blackburn Rovers 1-1, PR (19 117)

Det är varmt. Närapå sjukligt varmt och barnen har det jobbigt i hettan, men en ballong vardera får de på lite andra tankar. Ända tills Systersektionens helt sonika flyger till väders, möjligen hela vägen upp till solen. Ni vet barn och ballonger och vad som händer om man skiljer de två åt? Inte? Katastrof är ett ord som inte ens är i närheten av att beskriva magnituden av denna separation. Gråt och tandagnisslan i värmen. Vilken sabla röta då att det delas ut ballonger även inne på Portman Road! Vi knatar bort till en liten vagn där det delas ut tidningar och ballonger, vilket för övrigt är en grym kombo, varpå katastrofen får lämna plats för lite eufori igen. Vi går in och sätter oss på våra platser, som är längst fram längs långsidan vilket ger lite spelrum för kidsen. Bra grej. En grej som inte är skitbra är att Fru Nygårds inte ser ballong nr 2 när hon ska sätta sig och därmed nog får räknas som den primära upphovskvinnan till katastrof numero due för dagen. Ni vet barn och ballonger och hela den biten nu va?

Vi lyckas i alla fall ta oss igenom matchen och det är för väl att vi sitter i skuggan för annars hade det blivit katastrof nummer tre. Men barn är nu inte de enda som råkar ut för katastrofer. Första halvleken av matchen ger för handen att bortalaget tar ledningen och håller den till nämnda halvleks avslutande. Måhända en något överdriven dramatisering av en katastrof, men bra är det ju inte. Matchen som helhet är dock helt ok från Ipswichs sida och vi tycker oss ana att den här säsongen kan bli något bra (vilket sedermera ska visa sig vara en katastrofalt dålig profetia). Tack vare ett självmål från bortalaget i andra halvlek delas poängen lika med ett vardera, som sig bör vid ett oavgjort resultat.

Värmen gör sig riktigt bra på kvällen då det är så där sydländskt varmt och skönt vilket passar särdeles bra för en ölfestivals avslutande kväll med fyrverkerier och såna sköna grejer (fast allt som smäller är ett otyg om man frågar mig, men fireworks är i alla fall fint att titta på). Det visar sig att barnen och fruarna ser fyrverkerierna från hotellet innan John Blund kommer och strör sand i ögonen på dem. Bra samtalsämne på söndagen. Plus att vi i alla fall hade tur med vädret, det kan man ju snacka om flera år efteråt.

BLOGG #98 - EN OVANLIG MATCHDAG OCH EN HÖGST ORDINÄR MATCH

Onsdagar är oftast förbehållet hemresa från medlemsresorna, men idag får vi gå på match istället. Så utomordentligt trevligt, men även semesterdagskrävande. För att röra till det ytterligare lämnar vi denna matchkväll vår standardläktare på kortsidan och finlirar lite med att sitta på långsidan.

21/3 2012 Ipswich - Burnley 1-0, PR (16 564)

Så mycket till matchrapporter blir inte de här inläggen och det kanske är tur det. Läsvärdet är ju lite sisådär som det är ändå och att rapa upp en rapport om hela händelseförloppet för varje match känns överflödigt. Plus att det är assvårt att komma ihåg om matchen ifråga var ens lite bra eller bara helt värdelös. De riktigt bra är lite lättare att dra sig till minnes plus inte särskilt högfrekvent förekommande. Små iakttagelse kring den här fighten:

* Burnley låg i PL så sent som 2009/10 men har nu chanserat så till den låga grad att de är ungefär lika usla som Ipswich.

* Undermålig publiksiffra. Jag tror det beror på onsdagen som matchdag. Avskaffa den omedelbums.

* Chopra petar in matchens enda mål. En av få bra saker han gör under sin vistelse i vår klubb. Inte särskilt nyttig på planen, stora spelproblem vid sidan av och en katastrof på sociala medier. 2015 spelar han fotboll i Indien. Det är långt bort det.

Mer än så blir det inte om den 88:e matchen på engelsk mark. Sjukt lågt läsvärde. En önskar nästan att det funnits en matchrapport att kopiera in istället.

BLOGG #97 - MATCH, FRANK OCH MATCH

En tänker på något vis att en borde lära sig av sina misstag någon gång, men det verkar inte som någon särskilt framträdande egenskap hos just mig. Så, därför kör vi ungefär så här innan det är dags för match på tisdag kväll:

Söndag
Supportermatch mot Punch Drunk FC. Har inte jag gjort det här förut? Men den här gången spelar jag ute. Snart 40 år och på topp tillsammans med en vindsnabb 17-åring. Sjukt kul. Springer som en dåre (med mina mått mätt. Alltså hela uttrycket, inte själva delen med dåren om ni fattar vad jag menar. Jag är inte helt säker på att jag själv begriper) under 90 minuter och kroppen mår bra mycket bättre än när jag stod i mål och sprang väldigt korta sträckor. Den här gången går det dessutom bättre för oss och vi vinner med 4-2. Jubel i busken.

Måndag
Vi går på en episk bryggeritur med efterföljande pubhäng på St Judes i Ipswich. Frank som äger hela konkarrongen är vår ciceron och visar stolt upp själva bryggeriet som är inhyst i ett gammalt hästgarage (inget stall, utan ett garage för hästar fast utan trädgårdsredskap på väggarna. Inte för att hästarna är särskilt bra på trädgårdsarbete men ändå) med två cisterner med ale som puttrar. Plus ett litet lagerutrymme där han går och hämtar öl och skänker ut till oss närvarande. Vårt lilla gäng får mer av den varan när vi hänger på pubens övervåning där hans bartender Alvin skeppar upp kanna efter kanna med ale vilket har som största effekt att stämningen ganska raskt slår i taket. En annan bidragande stämningshöjare är Frank själv som är något av en förstklassig/lägsta klassens komiker som blandar briljanta skämt med dito plumpa. En man med hjärtat på rätta stället som man brukar säga. Vi har skrattkramp när vi tackar för oss och går därifrån.

Tisdag
Game day.

20/3 2012 Charlton Athletic - Yeovil Town 3-0, The Valley (13 717)

Visst är det game day, men inte i Ipswich. De rackarna har lagt Ipswichs match på onsdagen så jag drar helt sonika iväg till London för att besöka en ny arena och se en fight i League 1. Charlton som hade sin heyday på 00-talet har rasat ner till tredjedivisionen men visar mot Yeovil att det är dags att klättra uppåt igen. En väldigt trivsam arena där jag begåvas med en plats på huvudläktaren med bra uppsikt över vad som händer på planen. Charlton manglar in tre baljor och tystar bortafansen något, men de håller i bra under matchens gång ändå de grönvita. När domaren sedan flöjtar av matchen är det dags för mig att dra mig ut till Barnet (var annars?) och Chez Fenton. Sen blir det tillbakakaka till Ipswich på onsdagen för ännu en visit på Portman Road. Och jag har inte ens någon kraftig träningsvärk efter söndagens insats på fotbollsplanen. Bara positives. Det måste ju bara bli vinst imorgon också. Eller?

BLOGG #96 - GROUNDHOG DAY

Det är den tiden på året. Just den tiden när en Englandsresa inte kan bli mer förutsägbar. Lite som när Bill Murray vaknar upp till samma dag om och om igen i Groundhog Day. När orden och uttrycken ale, full English, husvagnsburgare, chicken balti pie, Mannings, pub, fotboll och Ipswich liksom utgör en alldeles egen ordbok. Allt är gjort förut och det gör absolut ingenting. Men vad som inte är gjort och som hade varit önskvärt att det vore ogjort är att barnvakten, tillika min egen moder, åker på en sjuhelvetes influensa som omöjliggör barnpassning och försätter småbarnsföräldrar Nygårds i en mindre rolig sits. Som organisatör och reseledare drar jag det längsta strået och blir ensam representant från Nygårds i Stråtenbo. Urusel start på resan.

Nu är det ju bara att försöka göra det bästa av den uppkomna situationen, det är lite så man får jobba liksom. Boskapsflyg från Västerås där jag hinner med en lunch med Min kompis Lasse innan det blir dags att kliva in på flygplatsen. Pga vissa logistiska omläggningar droppas jag av min far fyra timmar innan avfärd (han ska flyga från Nyköping den skojaren) och har lite tid att killa. Funkar förvånansvärt bra och vips sitter en på planet och dricker vitt vin. Den såg ingen någonsin komma och det är ju toppen att en trots hög ålder och utan fru kan överraska både sig själv och mer eller mindre hela sin omgivning. Kvällen på fredagen är i vanlig ordning astrevlig och innehåller föga överraskande ale och husvagnsburgare. Det är nog allt man behöver veta för mer detaljerad beskrivning av kvällen känns som överflödig och högst ointressant info.

Vad händer när man knoppar vid halvtvåsnåret i en hotellsäng utan fru? Man vaknar tydligen klockan sex och kan inte somna om. Så sjukt jävla värdelöst att man borde få rabatt av något slag, men då måste man väl göra som farsan förra medlemsresan och sova sönder en säng. Och det vill man ju verkligen inte hålla på med. Istället den klassiska engelska frukosten innan det ska bli kultur!

Vi har bokat in oss på en guidad tur runt stan i Ipswich. Briljant idé vem det nu var som kläckte den (inte jag om jag minns rätt). Dessvärre regnar det för ovanlighetens skull, vi brukar vara duktiga på att pricka in fint väder annars. Vi får veta både ett och annat om staden och dess invånare, både nutida och dåtida, byggnader och dessutom kika in i en märklig kyrka. Bra uppstyrt och vi ger efter avslutad tour en ITFC Sweden-halsduk till guiden som ser ut som om han vunnit på Lotto.

Dagen är tämligen späckad och jag och Min kompis Robin hastar snart iväg till BBC Suffolk för att vara med på radio. Svenska hejaramsor, Lars-Gunnar Björklund och historier av den gamle landslagsbacken Kevin Beattie dominerar vår radiotid. Kul att fått vara med om, men det sinkar vår matchplan. Snabb förflyttning till stekhusvagnarna utanför Portman Road, men jag tänker att en chicken balti pie är dagens lunch och avstår vänligt men bestämt en välstekt burgare.

17/3 2012 Ipswich Town – Peterborough United 3-2, PR (17 927)
Första halvlek bjuder på ett mål för vardera lag, vilket får anses som ett ok resultat i halvtid. Ingen risk att tappa ett överläge och samtidigt inget hopplöst underläge att hämta in. Lite grann som det var när matchen började faktiskt.

I pausen är det som så att en tävling för hårdskjutande människor vanligtvis äger rum, men idag har de kontrakterat mig, Min kompis Robin och Min kompis Erik. Även kända som de tre lösskjutande musketörerna. MEN VI FÅR GÅ PÅ PORTMAN ROADS GRÄS!! OCH SKJUTA EN FOTBOLL I ETT MÅL!!! Vi är lite excited, men naturligtvis väldigt coola. Kanske de coolaste som varit med i tävlingen någonsin. Ungefär. Största rädslan är att vi ska halka när vi ska skjuta. Ingen tänker att vi ska skjuta så löst att folk kommer prata om det flera år efteråt. Av någon ytterst märklig anledning lyckas min ärtbössa ändå bli den som avfyrar ett ”skott” som mäts upp som det snabbaste. Min kompis Robbo skjuter för höga skott för att de ska registreras på hastighetsmätaren. Tråkigt. Som tack för min kvalificerade insats belönas jag med en fotboll som är signerad av hela a-lagstruppen. Tråkigt. Sen tar vi vansinnigt många kort på oss tre INNE PÅ PORTMAN ROADS GRÄS!!! Tråkigt. Och sällan har vi tyckt att spelarna kommer ut på tok för tidigt till andra halvlek.

Tre ascoola lösskjutande musketörer

På tal om andra halvlek så blir det fler mål än i första. Ipswich tar ånyo ledningen men även denna gång utjämnar bortalaget. När våra hjältar än en gång sätter sig i förarsätet resultatmässigt orkar dock inte Posh resa sig och vi får räkna in en vinst! Den här dan artar sig riktigt bra trots allt. Som avslutning på dagens och kvällens övningar blir det indiskt krubb på The Dhaka och eftersläckning på The Dove. Vi är något av en flock vanemänniskor, har ni märkt det? Tack och lov har vi förståndet i behåll och jag är hemma redan halv tolv. Inte för att hotellet stänger vid midnatt för inpasserande utan pga det utomordentligt vansinniga faktum att vi ska spela fotboll på söndagen. Vi snackar en trupp på elva man, fullstor plan och 2 x 45 minuter. Jag överväger att skjuta den som kom på den här idén (det var inte jag). Alternativt kalla in Bill Murray som avbytare.

BLOGG #95 - HÄR HAR JAG JU VARIT FÖRUT

Ni vet den här grejen när man kommer hem sent en onsdag kväll efter att ha varit på en allsvensk match i Gävle? Det kan ju typ alla relatera till vilken omvälvande och närapå livsavgörande upplevelse en dylik utflykt kan vara upphov till. Plus att det blir jävligt stressigt att peta ihop ett blogginlägg från en match som spelades för tre och ett halvt år sedan på Loftus Road. Här hade jag tänkt ta ytterligare en livlina och publicera delvis gammal text för att vinna lite tid och kraft, men se det går inte för sig alls för datawebben som rör sig i en luftlina ut till det här huset på landet har blåst sönder. Eller så har några aliens tjuvkopplat in sig på linan och fuckat upp hela upp- och nerströmmen från Telia. Oavsett vilket så kommer jag inte in på sajten där texten ligger och då får det istället bli en punktlista på de viktigaste/mest minnesvärda händelserna under dagen som vi kallar för:

25/9 2011 Queens Park Rangers – Aston Villa 1-1, Loftus Road (16 707)

* Tågresa Liverpool – London. Vi käkar frukost på en Wetherspoonpub nära tågstationen, knallar sedan över vägen och inser att vi är på stationen och sätter oss på tåget och far mot London. Mer eller mindre helt odramatiskt förlopp på den förflyttningen.

* Vi söker upp vårt nya boende, denna gång i Pimlico. Huttons Hotel. Skapligt oklart varför jag ens minns namnet på hotellet. Förlåt, ”hotellet”. Men typ tusen ggr vassare än gårdagens hotelldebacle.

* Lunch på syriansk restaurang. Spännande, men inte lika gott som gårdagens middag på indiern.

* Gå på fotbollsmatch. Vi tjackar plåtar i biljettluckan och får sitta på kortsidan. Skapliga platser ändå, men för £40 borde man ju få nåt av värde kan man tycka.

* Aston Villa gör 1-0 på straff genom Bannan, eller Bananen som vi brukar kalla honom. QPR ligger sedan på som bara ett desperat hemmalag kan göra i slutet av en fotbollsmatch och får betalt för sitt idoga arbete. Richard Dunne är så pass hygglig att han skickar in trasan i eget mål och räddar en poäng åt motståndarlaget samtidigt som han berövar sitt eget lag på två.

* Fetlagd mustaschprydd man till vänster om oss blir så till sig i trasorna av kvitteringen att han greppar Min kompis Perry och ger honom en redig kyss på kinden. Lajbans all around.

* Pubrunda i centrala London. Verkade som en bra idé under kvällens gång, i vanlig ordning något sämre kvalité på idén när vi blickar tillbaka dagen efter. Sluthaket blir en O’Neils (hur fan stavas det egentligen?) som har öppet längre än till midnatt och det är live music och hela den biten blandat med drinkar och såna grejer. Vi går vidare i storyn.

Allt som allt en kanonresa, om än med ett knippe träkepsar utdelade vid frukosten på måndagen. Loftus Road slog Anfield Road. Så kan det gå. Strået vassare än Gavlevallen måste jag säga.

BLOGG #94 - ATT FIRA EN KOMPIS SOM FYLLER 40

Med tämligen jämna intervaller når man och sina kompisar från jämt så kallade aktningsvärda åldrar. Vid 20 års ålder gick vi på loppis och köpte Svansjön på stenkaka och tyckte det var en bra present och när ytterligare 10 år gått blev det oftast någon vettig grej. När åldern plötsligt fördubblats sedan Svansjönåren är det upplevelser som gäller, gärna med fotboll inblandat. Då undrar säkert vän av fotboll varför man väljer att åka och se Liverpool möta Wolverhampton? För att Min kompis Ola fyller 40, that’s why.

Vad gäller resande, boende och näringsintag blandas det verkligen högt och lågt vad gäller kvalitén. Ungefär som följer vad gäller Liverpoolvistelsen:

Flyg: Det onämnbara bolaget som forslar mänsklig boskap kors och tvärs i luftrummet. Men eftersom vi är ett knippe medelålders män på väg till UK funkar det fint. Direkt till den där Beatlessnubbeflygplatsen i Liverpool. Bra grej ändå att landa där.

Boende: Här kan man verkligen snacka om högt och lågt. Mest lågt får man nog säga. Eftersom vi landar på flygplatsen (vanlig grej när man är ute och flyger) bor vi första natten på Hilton och där kan man knappast klaga. Briljant boende rent av. Andra natten däremot. UKs finest fast helt och hållet tvärtom. Vi kommer resten av livet skylla hela incidenten på Min kompis Janos som av okänd anledning hookat upp sig med en ytterst skum figur för ackomodering. Vi har fått en adress och infinner oss där för att dumpa väskor inför matchen (plejset ligger bara ett stenkast från Anfield Road för övrigt) men blir ganska mycket mer än en smula förvånade när adressen inte finns. Precis där vårt boende ska ligga har de rivit ner en kåk. Rivit ner som i totalt forslat bort hela byggnaden och lämnat kvar ett staket. Då dyker det upp en sån där gök som är så nervös och steppstyrd att man önskar att mamma var med och kunde styra upp hela grejen. Han drar iväg i 140 och vi gör vårt bästa för att hänga med i tempot runt ett par hörn och rätt som det är står han och knackar på en dörr. Som man gör. Där ska vi tydligen bo. Status: tre våningssängar, heltäckningsmatta och ett fönster som släpper in regnvatten som rinner ner på nämnda heltäckningsmatta och orsakar vattenskada. Flådigt. Toalett och något som ska likna en slags duschinrättning i korridoren. Gemensam med övriga boende. Intressant upplägg. Ungefär så bor vi. Inte lika med ståndsmässigt.

"Hotell"

Näringsintag: Det är väl lika bra att erkänna med en gång att det blir en hel del ale. Vad gäller mer fast föda insisterar jag på att vi måste käka husvagnsburgare, annars har man ju inte varit på fotbollsmatch i England. Går inte ner så väl bland vissa delar i sällskapet. Orutinerat folk. Insistering nummer två är att äta middag på indisk restaurang och där faller hela grejen sällskapet bättre i smaken. 50% positivt utfall är ändå ett bra facit tänker jag. Den här grejen att vi äter fulkäk motsvarande kebab kl 04.30 efter att pubarna stängt är både bra och dåligt. Sämre husvagnsstandard på det krubbet. Bra ändå att klockan inte är 04.30.

Mitt i allt ätande och drickande ska vi gå på fotboll också. Sagt och gjort, rätt in på samma läktare som jag satt på i januari under Fotbollsveckan 2011.

24/9 2011 Liverpool – Wolverhampton Wanderers 2-1, Anfield Road (44 922)
Högst sannolikt är det något fel på mig och mina känslor för Liverpool för jag blir inte megaimpad av You’ll never walk alone den här gången heller. Bra sång och så men inte ståpälsframkallande dessvärre. Kul ändå att uppleva en fight på en så klassisk arena med barndomskamrater. Bra grej också att vi inte är där i januari utan i september så jag kan låta bli att dricka varm choklad.

Min kompis Ola does not walk alone

En annan kul pryl är att Liverpool lyckas betvinga gästerna med uddamålet och att det är en lite småtrevlig föreställning. Glada miner runt omkring och vi knatar tillbaka till puben vi hängde på innan match för att ta en post-match ale och kolla in Man U på tv då Min kompis Janos har den dåliga smaken att supporta denna röda drake (han supportade också Wolves i själva live-matchen och hade stora svårigheter att dölja sin glädje vid deras reduceringsmål. Orutinerat folk alltså). Befinner man sig på en pub i Liverpool ca 200 meter från Anfield Road gör man bäst i att hålla en låg profil när Manure gör mål. Det går väl hyggligt ändå med tanke på att vi kommer levande från puben.

Vi avslutar lördagen med ett besök på tidigare nämnda indiska matställe och häng på en Wetherspoonspub i city, vilket får anses ok då vi ändå är turister. Att det sen visar sig bo ett möhippegäng med högst tveksam utstyrsel på hotellet (ursäkta omskrivningen för ett rum utan utsikt med möglig heltäckningsmatta) som hörs på hela stället ingår väl i priset antar jag. Även om vi inte är ute superlänge har vi ändå optimerat tiden på boendet (hotellet) då vi ska upp tidigt för att ta taxi in till stan, äta frukost och ta tåget mot London. Vi får nog bryta precis här och fortsätta imorgon med tågresan, hänget i London och ett spontanbesök på Loftus Road. Stay tuned för bra supporterupplevelse.

BLOGG #93 - THE STORY OF A MEDLEMSRESA

The story of a medlemsresa: oftast är det en långhelg med match både på lördagen och tisdagen, vilket gör att två matcher kan avverkas med endast 3-4 dagars semester. Ett lysande upplägg och väldigt omtänksamt av The Football League att tänka på oss långväga gäster när de lägger spelschemat. Fortsättningsvis story of a medlemsresa:

Lördag: Så mycket folk att man måste vara ordförande för att ha koll på alla medlemmar som är med på resan. Tur då att jag är ordförande. Synd då att det är så rövens svårt att hinna med att socialisera med samtliga närvarande. Men det hinns ändå med frågor och fraser av typen:

”Hej!” [insert presentationsfras av en själv om det inte är uppenbart att man är ordföranden/reiseleitern]

”Är det du som är från Sura?” Eller mer passande ortsnamn för den delen. Alla är ju inte från Sura liksom.

”Och resan gick bra?” Kan efter att man blivit lite mer tjenis bytas ut mot det mer allmängiltiga ”Och bilen går bra?”

”Kul att träffas och få ett ansikte på dig” Med den här frasen menas alltså inte att någon får ett ansikte på sig utan att man till inlägg på hemsida och Facebook får ackompanjerande anlete och röst.

”Va?” Vissa hör man helt enkelt inte vad de säger. De kommer företrädesvis från de södra delarna av landet och/eller har genomgående hög promillehalt under vistelsen.

Sen när helgen passerat är det inte lika många som hänger kvar till tisdagens match och då finns det större möjligheter till socialt umgänge med hela bunten som är kvar. Så ock denna gång när knappt hälften är kvar från helgfighten. Söndagen gick i familjens tecken då vi lekte i Christchurch Park med barnen och hade det allmänt slappt och härligt varpå mina tjejer Fru Nygårds och Systersektionen färdade hemåt Sverige på måndagen. Trist att behöva vara utan familjen men eftersom det är aktivitetsmåndag så är det lätt att hålla igång. Bryggeritur i Bury St Edmunds och ett härligt gäng bestående av både svenskar och norrmän beger sig iväg medelst tåg. Alla kommer hem helskinnade och vi konstaterar att det där var ju bra uppstyrt.

Bra uppstyrt

Efter att flickorna Nygårds dragit byter jag boende till John och Wendy som håller mig sällskap för en drink sådär på måndagkvällen. Vid pass kl 22 är det dags för bingen vad värdparet anbelangar så jag tar en taxi ner på stan och avrundar densamma med att svinga en bägare på nya puben St Judes. Taxi hem och laddning för match på tisdag.

12/4 2011 Ipswich Town – Middlesbrough 3-3, PR (17 286)
Tisdagen utgör något slags rekord i inomstadsförflyttning i Ipswich. Ett evigt traskande och bussåkande dagen igenom, men jag får saker gjorda. Som att hänga i supportershoppen (också story of a medlemsresa. Eller story of vilken jävla resa som helst till Ipswich om man ska vara noga), fika med syrran, systerson och fader, hänga på puben och hela den biten ni vet. Dagen till ära hinner vi med Mannings, Greyhound och Black Horse innan match och efterhäng på The Dove. Vi är såna pubchefer att det nästan är löjligt.

Så var det den här grejen med fotbollsmatchen igen dårå. Den här gången roar sig vårt gäng med att hamna i underläge 1-2 när det är dags för halvtidsvila och för att skoja till det ännu mer på lattjo släpper man in 1-3 i början av andra. Tämligen uruselt uppstyrt synopsis för en hemmasupporter så långt, men skam den som går hem efter 50 minuter. Då kanske man inte får se en upphämtning (ej att förväxla med vändning! Nästan lika vanligt misstag som att säga halvlek när man egentligen menar halvtid) av förnämaste klass. Med upphämtning menas i detta fall att man hämtar upp till 3-3 även om vi hellre sett en vändning till 4-3, men en upphämtning får duga med tanke på hur matchen gestaltar sig. Vi får jubla tre gånger och ett stycke systerson är all smiles, härligt att se. Även en briljant föreställning av två meter Mjällby som jublar så hårt att han lägger sig raklång över tre bänkrader och ser ut att ha brutit minst fjorton ben i kroppen. Tack vare stadig påfyllning av C2H5OH är kroppen lös och ledig och formar sig som en Barbapappa på lättare droger runt stolsraderna så att inga bestående skavanker infinner sig. 

Så avslutar man en medlemsresa. Hade man inte träffat Listerlandets ITFC dept förut är det nog lätt att man hade kunnat undslippa sig en av standardfraserna på en medlemsresa. ”Är det du som är från Sura?” Men alla är ju inte från Sura liksom.