En tänker på något vis att en borde lära sig av sina misstag någon gång, men det verkar inte som någon särskilt framträdande egenskap hos just mig. Så, därför kör vi ungefär så här innan det är dags för match på tisdag kväll:
Söndag
Supportermatch mot Punch Drunk FC. Har inte jag gjort det här förut? Men den här gången spelar jag ute. Snart 40 år och på topp tillsammans med en vindsnabb 17-åring. Sjukt kul. Springer som en dåre (med mina mått mätt. Alltså hela uttrycket, inte själva delen med dåren om ni fattar vad jag menar. Jag är inte helt säker på att jag själv begriper) under 90 minuter och kroppen mår bra mycket bättre än när jag stod i mål och sprang väldigt korta sträckor. Den här gången går det dessutom bättre för oss och vi vinner med 4-2. Jubel i busken.
Måndag
Vi går på en episk bryggeritur med efterföljande pubhäng på St Judes i Ipswich. Frank som äger hela konkarrongen är vår ciceron och visar stolt upp själva bryggeriet som är inhyst i ett gammalt hästgarage (inget stall, utan ett garage för hästar fast utan trädgårdsredskap på väggarna. Inte för att hästarna är särskilt bra på trädgårdsarbete men ändå) med två cisterner med ale som puttrar. Plus ett litet lagerutrymme där han går och hämtar öl och skänker ut till oss närvarande. Vårt lilla gäng får mer av den varan när vi hänger på pubens övervåning där hans bartender Alvin skeppar upp kanna efter kanna med ale vilket har som största effekt att stämningen ganska raskt slår i taket. En annan bidragande stämningshöjare är Frank själv som är något av en förstklassig/lägsta klassens komiker som blandar briljanta skämt med dito plumpa. En man med hjärtat på rätta stället som man brukar säga. Vi har skrattkramp när vi tackar för oss och går därifrån.
Tisdag
Game day.
20/3 2012 Charlton Athletic - Yeovil Town 3-0, The Valley (13 717)
Visst är det game day, men inte i Ipswich. De rackarna har lagt Ipswichs match på onsdagen så jag drar helt sonika iväg till London för att besöka en ny arena och se en fight i League 1. Charlton som hade sin heyday på 00-talet har rasat ner till tredjedivisionen men visar mot Yeovil att det är dags att klättra uppåt igen. En väldigt trivsam arena där jag begåvas med en plats på huvudläktaren med bra uppsikt över vad som händer på planen. Charlton manglar in tre baljor och tystar bortafansen något, men de håller i bra under matchens gång ändå de grönvita. När domaren sedan flöjtar av matchen är det dags för mig att dra mig ut till Barnet (var annars?) och Chez Fenton. Sen blir det tillbakakaka till Ipswich på onsdagen för ännu en visit på Portman Road. Och jag har inte ens någon kraftig träningsvärk efter söndagens insats på fotbollsplanen. Bara positives. Det måste ju bara bli vinst imorgon också. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar