BLOGG #95 - HÄR HAR JAG JU VARIT FÖRUT

Ni vet den här grejen när man kommer hem sent en onsdag kväll efter att ha varit på en allsvensk match i Gävle? Det kan ju typ alla relatera till vilken omvälvande och närapå livsavgörande upplevelse en dylik utflykt kan vara upphov till. Plus att det blir jävligt stressigt att peta ihop ett blogginlägg från en match som spelades för tre och ett halvt år sedan på Loftus Road. Här hade jag tänkt ta ytterligare en livlina och publicera delvis gammal text för att vinna lite tid och kraft, men se det går inte för sig alls för datawebben som rör sig i en luftlina ut till det här huset på landet har blåst sönder. Eller så har några aliens tjuvkopplat in sig på linan och fuckat upp hela upp- och nerströmmen från Telia. Oavsett vilket så kommer jag inte in på sajten där texten ligger och då får det istället bli en punktlista på de viktigaste/mest minnesvärda händelserna under dagen som vi kallar för:

25/9 2011 Queens Park Rangers – Aston Villa 1-1, Loftus Road (16 707)

* Tågresa Liverpool – London. Vi käkar frukost på en Wetherspoonpub nära tågstationen, knallar sedan över vägen och inser att vi är på stationen och sätter oss på tåget och far mot London. Mer eller mindre helt odramatiskt förlopp på den förflyttningen.

* Vi söker upp vårt nya boende, denna gång i Pimlico. Huttons Hotel. Skapligt oklart varför jag ens minns namnet på hotellet. Förlåt, ”hotellet”. Men typ tusen ggr vassare än gårdagens hotelldebacle.

* Lunch på syriansk restaurang. Spännande, men inte lika gott som gårdagens middag på indiern.

* Gå på fotbollsmatch. Vi tjackar plåtar i biljettluckan och får sitta på kortsidan. Skapliga platser ändå, men för £40 borde man ju få nåt av värde kan man tycka.

* Aston Villa gör 1-0 på straff genom Bannan, eller Bananen som vi brukar kalla honom. QPR ligger sedan på som bara ett desperat hemmalag kan göra i slutet av en fotbollsmatch och får betalt för sitt idoga arbete. Richard Dunne är så pass hygglig att han skickar in trasan i eget mål och räddar en poäng åt motståndarlaget samtidigt som han berövar sitt eget lag på två.

* Fetlagd mustaschprydd man till vänster om oss blir så till sig i trasorna av kvitteringen att han greppar Min kompis Perry och ger honom en redig kyss på kinden. Lajbans all around.

* Pubrunda i centrala London. Verkade som en bra idé under kvällens gång, i vanlig ordning något sämre kvalité på idén när vi blickar tillbaka dagen efter. Sluthaket blir en O’Neils (hur fan stavas det egentligen?) som har öppet längre än till midnatt och det är live music och hela den biten blandat med drinkar och såna grejer. Vi går vidare i storyn.

Allt som allt en kanonresa, om än med ett knippe träkepsar utdelade vid frukosten på måndagen. Loftus Road slog Anfield Road. Så kan det gå. Strået vassare än Gavlevallen måste jag säga.