BLOGG #104 - DET ÄR ROBIN HOOD JAG VILL HA

Nottingham låter bättre än Stoke, Reading, Crewe och Cardiff tillsammans. Sherwoodskogen, Robin Hood och två fotbollsarenor på armbortsskotts avstånd. Och eftersom Min kompis Pongo håller på stans sämsta proffslag Notts County har vi under ett och ett halvt års tid försökt passa in ett besök på Meadow Lane. För att underlätta planeringen flyttas Ipswichs match mot Nottingham Forest till en söndag i oktober och med en visit på Meadow Lane på lördagen och en dito på City Ground på söndagen är det en så kallad no brainer efter att jag lite försynt lagt fram ett förslag om att åka just denna helg. Sicken sinkadus.

Inte mindre än sex kompisar från förr beger sig iväg med finflyg till London City (flygplatsen alltså. Fast egentligen bara fyra, de andra två kommer senare på kvällen till Heathrow) för en kväll i huvudstaden innan avfärd mot Nottingham. Vi som ankommit tidigt letar reda på hotellet vid Kings Cross, ganska hyggligt faktiskt, och kliver sedan iväg på en mindre pubrunda i väntan på resterande resenärer. Vilken lycka när vi går mot Eustons tågstation att springa på Euston Flyer, denna eminenta pub. Vi softar och tar en smula käk med passande dryck. För mycket mat kan förstöra aptiten till kvällen då vi ska på fin indisk kusin, Cinnamon Club. Men först hinner vi med en berka på briljanta Euston Tap. Skitliten lokal så alla tar med sig glaset ut i det fina vädret.

Oktobervärme släckes med dessa drycker

Maten på den indiska restaurangen är utomordentligt fin och en veckopeng senare tackar vi för den utmärkta middagen på kanelklubben och gör inte allt för stora utsvävningar. Vi ska ju ändå upp i hyfsad tid för fortsatt leverans till Nottingham vid niosnåret.

Full English följt av utcheckning och kort promenad till stationen. Det är ju ingen slump att vi valt ett hotell i krokarna så vi slipper knata så långt. Tåget är i tid och jag känner att en introduktion av breakfast wine är på sin plats. Sagt och gjort, vi går till bistron och tömmer lagret av vin. Sanningen att säga är vinlagret ganska magert, men vi tar det vi får helt enkelt. Bra stämning när vi anländer Rob in the Hood Station (eller Nottingham Station som det tråkigt nog heter). Ytterligare logistikvinster senare har vi hittat hotellet som ligger några hundra meter från stationen. Från hotellet är det sedan bara några ytterligare hundra meter till de båda fotbollsarenorna. Han som har planlagt den här resan borde vara Nobelprisvinnare vid det här laget (kanske lite förmätet att slå sig själv på bröstet på det här viset, men jag tycker verkligen det). Vi avverkar följande:

* Notts County-shopen. Min kompis Pongo köper en matchtröja och ser till att få tryck på ryggen. Tråkigt att han väljer Perry och inte Pongo.

* Pub. Mat och öl.

Det var banne mig en kort lista. Sen blir det match.

4/10 2014 Notts County - Gillingham 1-0, Meadow Lane (4 800)

Bra tryck trots att den halvstora arenan är tämligen klent befolkad.

Bortafolket

Hemmalaget vinner med matchens enda mål och Min kompis Pongo är inte bara nöjd med att vi fixat in honom i matchprogrammet (samma snubbe som ännu inte fått Nobelpris ordnade också denna feature) utan även med resultatet förstås. High life och segeröl.

Till kvällen sluter norrmannen Tom (minns Stokeresan när samme Tom var min bussgranne) upp med oss för en kväll ute i Nottingham. Mat, öl, drinkar och allmänt trevligt. Lite så vi jobbar. Bra gubbs de här killarna. Men vi har ju en match imorgon också. Konstigt att vi inte tänker på det när halva gänget hänger i hotellbaren en bit in på morgonkvisten. Men det är lite så vi jobbar. En har väl varit med förr.