Lördag: Så mycket folk att man måste vara ordförande för att ha koll på alla medlemmar som är med på resan. Tur då att jag är ordförande. Synd då att det är så rövens svårt att hinna med att socialisera med samtliga närvarande. Men det hinns ändå med frågor och fraser av typen:
”Hej!” [insert presentationsfras av en själv om det inte är uppenbart att man är ordföranden/reiseleitern]
”Är det du som är från Sura?” Eller mer passande ortsnamn för den delen. Alla är ju inte från Sura liksom.
”Och resan gick bra?” Kan efter att man blivit lite mer tjenis bytas ut mot det mer allmängiltiga ”Och bilen går bra?”
”Kul att träffas och få ett ansikte på dig” Med den här frasen menas alltså inte att någon får ett ansikte på sig utan att man till inlägg på hemsida och Facebook får ackompanjerande anlete och röst.
”Va?” Vissa hör man helt enkelt inte vad de säger. De kommer företrädesvis från de södra delarna av landet och/eller har genomgående hög promillehalt under vistelsen.
Sen när helgen passerat är det inte lika många som hänger kvar till tisdagens match och då finns det större möjligheter till socialt umgänge med hela bunten som är kvar. Så ock denna gång när knappt hälften är kvar från helgfighten. Söndagen gick i familjens tecken då vi lekte i Christchurch Park med barnen och hade det allmänt slappt och härligt varpå mina tjejer Fru Nygårds och Systersektionen färdade hemåt Sverige på måndagen. Trist att behöva vara utan familjen men eftersom det är aktivitetsmåndag så är det lätt att hålla igång. Bryggeritur i Bury St Edmunds och ett härligt gäng bestående av både svenskar och norrmän beger sig iväg medelst tåg. Alla kommer hem helskinnade och vi konstaterar att det där var ju bra uppstyrt.
 |
| Bra uppstyrt |
Efter att flickorna Nygårds dragit byter jag boende till John och Wendy som håller mig sällskap för en drink sådär på måndagkvällen. Vid pass kl 22 är det dags för bingen vad värdparet anbelangar så jag tar en taxi ner på stan och avrundar densamma med att svinga en bägare på nya puben St Judes. Taxi hem och laddning för match på tisdag.
12/4 2011 Ipswich Town – Middlesbrough 3-3, PR (17 286)
Tisdagen utgör något slags rekord i inomstadsförflyttning i Ipswich. Ett evigt traskande och bussåkande dagen igenom, men jag får saker gjorda. Som att hänga i supportershoppen (också story of a medlemsresa. Eller story of vilken jävla resa som helst till Ipswich om man ska vara noga), fika med syrran, systerson och fader, hänga på puben och hela den biten ni vet. Dagen till ära hinner vi med Mannings, Greyhound och Black Horse innan match och efterhäng på The Dove. Vi är såna pubchefer att det nästan är löjligt.
Så var det den här grejen med fotbollsmatchen igen dårå. Den här gången roar sig vårt gäng med att hamna i underläge 1-2 när det är dags för halvtidsvila och för att skoja till det ännu mer på lattjo släpper man in 1-3 i början av andra. Tämligen uruselt uppstyrt synopsis för en hemmasupporter så långt, men skam den som går hem efter 50 minuter. Då kanske man inte får se en upphämtning (ej att förväxla med vändning! Nästan lika vanligt misstag som att säga halvlek när man egentligen menar halvtid) av förnämaste klass. Med upphämtning menas i detta fall att man hämtar upp till 3-3 även om vi hellre sett en vändning till 4-3, men en upphämtning får duga med tanke på hur matchen gestaltar sig. Vi får jubla tre gånger och ett stycke systerson är all smiles, härligt att se. Även en briljant föreställning av två meter Mjällby som jublar så hårt att han lägger sig raklång över tre bänkrader och ser ut att ha brutit minst fjorton ben i kroppen. Tack vare stadig påfyllning av C2H5OH är kroppen lös och ledig och formar sig som en Barbapappa på lättare droger runt stolsraderna så att inga bestående skavanker infinner sig.
12/4 2011 Ipswich Town – Middlesbrough 3-3, PR (17 286)
Tisdagen utgör något slags rekord i inomstadsförflyttning i Ipswich. Ett evigt traskande och bussåkande dagen igenom, men jag får saker gjorda. Som att hänga i supportershoppen (också story of a medlemsresa. Eller story of vilken jävla resa som helst till Ipswich om man ska vara noga), fika med syrran, systerson och fader, hänga på puben och hela den biten ni vet. Dagen till ära hinner vi med Mannings, Greyhound och Black Horse innan match och efterhäng på The Dove. Vi är såna pubchefer att det nästan är löjligt.
Så var det den här grejen med fotbollsmatchen igen dårå. Den här gången roar sig vårt gäng med att hamna i underläge 1-2 när det är dags för halvtidsvila och för att skoja till det ännu mer på lattjo släpper man in 1-3 i början av andra. Tämligen uruselt uppstyrt synopsis för en hemmasupporter så långt, men skam den som går hem efter 50 minuter. Då kanske man inte får se en upphämtning (ej att förväxla med vändning! Nästan lika vanligt misstag som att säga halvlek när man egentligen menar halvtid) av förnämaste klass. Med upphämtning menas i detta fall att man hämtar upp till 3-3 även om vi hellre sett en vändning till 4-3, men en upphämtning får duga med tanke på hur matchen gestaltar sig. Vi får jubla tre gånger och ett stycke systerson är all smiles, härligt att se. Även en briljant föreställning av två meter Mjällby som jublar så hårt att han lägger sig raklång över tre bänkrader och ser ut att ha brutit minst fjorton ben i kroppen. Tack vare stadig påfyllning av C2H5OH är kroppen lös och ledig och formar sig som en Barbapappa på lättare droger runt stolsraderna så att inga bestående skavanker infinner sig.
Så avslutar man en medlemsresa. Hade man inte träffat Listerlandets ITFC dept förut är det nog lätt att man hade kunnat undslippa sig en av standardfraserna på en medlemsresa. ”Är det du som är från Sura?” Men alla är ju inte från Sura liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar