MYCKET SNACK OCH LITE HOCKEY

För den som någon gång haft med sig lite yngre sektioner på fotboll eller ishockey är det kanske ingen överraskning att det som för oss vuxna är själva huvudeventet har en ytterst underordnad betydelse för människor som mäter in på under 1.30 och inte har passerat sex års ålder. Det är lätt att börja tänka i banor om fem-i-topp av sidosysslor som man kan engagera sig i under tiden en hockeymatch spelas av, till exempel ett näst intill utsålt siljansderby. Inte heller är det så svårt att sätta dem på pränt:

Lilla Sektionen:

5. Se en banderoll med hockeyspelare på (Jensa Bergenström i detta fall) som hänger strax till vänster och ovan om ingången till supportershopen. Största jublet ikväll från brorsan.

4. Köpa smörknivar i shopen. Just grejen att få fria händer att välja nåt som inte kostar skjortan, men som ändå skulle kunna betyda en tröja eller en keps. Då väljer han ett tvåpack smörknivar i plast. Kvalitetsmedvetenheten hos en 3-åring är förbluffande.

3. Äta godis. Om det fanns något världsrekord i att äta upp fruktisarna i en sån där hockeypuck så är det slaget nu. Ungefär som när Usain Bolt slaktar rekord.

2. Kallprata lite med uniformerad polis. Få saker gör Lilla Sektionen så glad som när någon tilltalar honom och är det en polis med mössa, pickadoll och hel utstyrsel i övrigt är dagen gjord. Han ser ut som om han mött Dalai Lama.

1. Ismaskinerna. Vi snackar Zamboni-knarkare av stora mått. Före, i periodpauserna och innan straffläggningen. Rena happy hour. Först var vi tvungna att bevittna några minuters spolning innan hockeypuck med godis kunde inhandlas. Säger rätt mycket om betydelsen av Zamboni för Lilla Sektionen. Han skulle kunna bli nästa Spol-Jansson.

Själv kommer jag på mig med att förbanna det faktum att klubben inte har öppet i kiosken på C-sektionen så vi är tvungna att gå ner två trappor och ställa oss i en gigantisk kö för att småsektionerna ska kunna lägga rabarber på varsin hockeypuck med sötat innehåll. Men vad kan man begära för 275 kr i inträde? Lite mer än en stängd kiosk tycker jag, men det är ju bara lilla jag det. Det finns ingen fem-i-topp för fadern, men Systersektionen:

5. Utföra akrobatiska övningar på 275-kronorsstolen och hiva sig upp i ledstången som sitter fast i anslutning till nämnda stol. Gärna samtidigt som medförd flagga frenetiskt viftas i ögonen på stolsgrannar ovan- och nedanför den egna stolsraden.

4. Patrick Hersley gör mål på straff. Herregud, jubel av faderkaraktär. Hon kan bli nåt i supporterväg den här sektionen. Om hon bara håller sig borta från hockeyspelarna ska jag stötta hennes supportergärning fullt ut. Så länge hon inte får för sig att hålla på Mora eller Brynäs förstås.

3. Skrot-Nisse. Den här grejen när man precis messat till Fru Nygårds hemma i soffan att det har varit tåliga barn så långt och jinxat hela kvällen så hinner det naturligtvis bara gå några minuter av tredje perioden innan mantrat "Jag vill hem" dyker upp. Det är då varje rutinerad supporterpappa fiskar upp en bok med Skrot-Nisse ur den medhavda axelremsväskan. Basic parenting egentligen, men lätt att glömma om man är nybörjare. Vi är inte nybörjare.

2. En ryggsäck från supportershopen, lika liten som en ordinär manbag. Man måste ju ha något att visa upp i skolan, som hon säger. Jag gillar hur hon tänker.

1. Godis. Det välutvecklade och intrikata sätt som hon långsamt äter sina fruktisar och samtidigt har koll på att Lilla Sektionen smäller i sig sina som om hans liv hängde på att minst tio stycken hela tiden måste finnas i munnen till dess att hockeypucken ekar tom när man skakar på den. Det är inget tvivel om att godiset innehar en hög placering på listan, men riktigt säker på att det är nummer ett kommer först när vi är hemma och frågan om vad som var bäst ställs varpå ett svar ljuder snabbare än kvickt: Godiset!

I det perifera kunde vi konstatera att det blev 2-2 efter tre perioder och förlängning varefter de onämnbara i röda tröjor avgjorde på tombolatävlingen de kallar straffar. Fast det var väl inte hela världen. Bisysslorna höll ju världsklass idag. Gott så.

Spoiler alert - den blev inte mål på den här straffen

MATA INTE BJÖRNEN

En kompis som heter Fredrik pingade mig på Twitter idag. Ibland gör man så när man håller till på den där sociala medieplattformen. Vad han gjorde var att kasta ett rejält saftigt köttben i form av en länk till listor på Wikipedia över svenska ordspråk, liknelser och idiomatiska uttryck. Ordspråk är som bekant inte något som faller mig särskilt väl i smaken så här är således upplagt för en dissektion som heter duga. Därför har jag istället beslutat mig för att bjuda på svenska idiomatiska uttryck som börjar på B med efterföljande förklaring i listan. Sen en liten reflektion från undertecknade kritiker. Pass på:

* Be någon dra dit pepparn växer. Motsvarar Dra åt helvete.

Verkar ju fullständigt osannolikt, på gränsen till sinnessjukt. Inte fan växer det väl peppar i helvetet? Och inte ber man väl nån att åka till södra Indien bara för att man blir lite oense? Skulle inte tro det. Blir man gramse på nån får man väl helt enkelt be vederbörande fara och flyga genom ett gammalt hederligt Dra åt helvete!

* Bita sig i skägget. Lokal variant av Kasta sten i glashus.

Lokal variant? Var finns det flest skägg per capita? Det borde vara där man hittar företrädesvis män som går runt och biter sig i skägget. Inte räcker det med att bara ha skägg, det måste ju ha en viss längd om det ska bli nåt tuggande av. Det förefaller mig vara en högst värdelös variant av att kasta sten i ett glasförsett hus. Svårighetsgraden i det senare alternativet får ändå ses som väsentligt mycket mildare än att först odla skägg enkom för att kunna bita sig i det. Nej, avgå skäggmaffian.

* Brinna i knutarna. Det är bråttom. Möjligtvis syftar det till att när det brinner i husknutarna har man bråttom att ta sig ur huset.

Först och främst kan fastställas att om det brinner någonstans i, på eller under ett hus så är det bråttom. Det är av naturen jättedåligt när det börjar brinna i hus. Men vad är det för sabla teori om att det möjligtvis syftar till att det är bråttom för att det brinner i knutarna? Kanske har jag för få poäng i brandteori, men nog lär väl husknutarna knappast vara det brandfarligaste stället på ett hus? Eller möjligtvis åsyftas pålstekar, råbandsknopar och halvslag? Är de knutarna brandfarliga i någon större mån? Vilken fasansfullt soppig diskussion det här blev. Jag lanserar en ny tes i ämnet: Kung Knut Eriksson som startade sitt regerande 1167 gillade att grilla o sånt. Sen gick det snett och Knut brann upp. Det finns risk att den här tesen hamnar under avdelningen revisionism, men jag tar den risken för en bra story.

* Bakom flötet. Om en obegåvad eller ointelligent person.

Tillåt mig spekulera i att den som myntade det här uttrycket var skapligt bakom flötet. Högst oförskämt att svartmåla en hel yrkes- och hobbygrupp kallad fiskare. Bara för att de aldrig nånsin står framför flötet betyder ju inte att de är dumma i huvudet. Idiomsopan som hittade på det här sjunker som ett sänke på idiom-topplistan.

Eventuella klagomål hanteras av min kompis Fredrik. Jag ska meddela honom vilken dag som helst att han är besvärsansvarig. Please, be gentle.

I'M A ROCK 'N' ROLL STAR

Ibland borde alla få känna sig som om man är nåt eller nån man inte är. Men som man kanske ändå lite sådär i hemlighet skulle vilja vara.

För den som till äventyrs inte är riktigt bekant med min profession så innebär den att hjälpa folk att avveckla sina vilande aktiebolag. Vissa som är bekanta med vad jag gör har vid något tillfälle uttryckt det högst opassande som att jag håller på att slakta bolag. Skäms på dem säger jag. Att hålla på med dylikt - att stå till tjänst med avveckling inom bolagssfären - och röra sig i branschen där det handlar om att jobba med siffror, skatter och pengar brukar i stor utsträckning innebära en viss klädkod. Man kan kanske tänka sig kostym och slips. På vårt kontor är det en tämligen ovanlig uppenbarelse som i regel bara förekommer vid vissa möten och hos den äldre (äldsta) generationen.

Ibland, men inte särskilt ofta, får även jag besök när någon behöver hjälp att fimpa sitt bolag. På grund av tystnadsplikt går det dessvärre inte att skriva särskilt mycket om vad som händer och verkligen inte vilka vi träffar eller köper bolag av. Det är ju lite trist när det ibland passerar kända namnteckningar på papperen som befolkar våra skrivbord. Men är det ens profession ingår det att bete sig professionellt. Alltså får vi i regel ligga väldigt lågt. Men när det kommer en säljare av ett bolag som på väg till gemensam lunch meddelar att hen blev väldigt förvånad när min uppenbarelse hälsade välkommen i jeans (förvisso mina finaste och blåaste) och skjorta (jättefin för övrigt) istället för ovannämnda bankpyjamas finns anledning att återge vissa delar av dialogen. Nämnda förvåning emanerade tydligen från det faktum att hen trodde jag tillhörde ett helt annat skrå.

- I thought you were a musician.

Hen trodde jag var musiker. I'm a rock 'n' roll star. Livet hädanefter kan bara gå utför.

STATUS SERIÖST PROJEKT

Det är väldigt kul det här. För mig alltså. Lite terapi skulle man nog kunna kalla det. Huruvida det kommer vara särskilt roligt för nån annan att ta del av känns ju mera osäkert om man säger. Men i just den här frågan är jag mig själv väldigt kär och bryr mig inte så mycket om graden av tilltalande för eventuella läsare. Det blir väl inte mer egotripp än så här och det är ju det som är en av de största fördelarna med att ha en egen blogg och själv bestämma vad man vill skriva på den. Det har jag ju i och för sig gjort sedan dag ett, men nu känns det som självgodheten flyttats upp en nivå.

Som info kan nämnas att tågåkandet i helgen uteslutande ägnades åt att författa texter till 15 album som på litet eller stort vis haft inverkan på mitt liv så långt. Längre än så har jag inte kommit. Då är det 35 kvar tänker jag. Det är lika bra att sikta högt. För ytterligare information kan meddelas att det inte blir någon publicering innan alla 50 är klara. Famous last words.

SYSTERSEKTIONEN LANSERAR ETT SPEL ALGA-STYLE

Det här är inget för småsektioner. Vi snackar Systersektionens domäner här. Som sig bör agerar jag agent i början av karriären. Vi har en guldkalv i vardande här:

Skräck. Årets spel 2013?

Allt man behöver är en spelplan med måne, hjärta och boll. Spräng in tre tomma rutor, några bollkort, tre pengar samt en tärning och du har dig ett briljant upplägg. En har måne, en har hjärtan, sen kör man igång. Tärningen har 1,2, eller 3 att bjuda på. Det är inget spel för kreti och pleti som säkerligen framgår av komplexiteten ovan. När man hamnar på sin symbol får man ta ett bollkort. Om man ropar boll samtidigt vill säga. Hamnar den andra på ens symbol får man ge ett kort till hen. Sen håller man på lite så fram och tillbaka. Det är inte helt klart vilken vikt bollkorten har men det tycks vara en smula böjbara regler i det här spelet. Den kritiske kanske skulle kalla de ostrukturerade. Vi kallar dem flexibla.

När man har varvat får man en av tre pengar och börjar om från start. Är man inne i ett sånt stim att det lyckas flyga in en andra peng får man välja valör på pengarna ifråga varpå man kan tjacka bollkort av motståndaren. När en spelare har lagt rabarber på samtliga bollkort är spelet över. Tror jag i alla fall.

Spelar man mot uppfinnaren av spelet kan det tänkas att man får höra någon av följande fraser:

- De kanske inte va så bra...(Kanske inte, men det är faktiskt första gången jag spelar. Give me some slack liksom)

- Då byter vi gubbe. (Fan alltså, jag ledde säkert med fem steg. Men man måste ju ge henne att de flexibla reglerna sätter extra piff på spelet)

- Då byter vi gubbe igen då. (Det är fadern som talar nu)

- Men det är inte med nu. (Dynamiskt och flexibelt räcker inte långt för att beskriva de här reglerna, det kan jag tala om)

- Kul va? (Ja, dynamiskt, flexibelt men framför allt kul, som Björn Borg skulle ha sagt)

- Det är inge kul. (Det är inte roligt när man uppfinner ett spel och det går bättre för fadern för en stund. Framför allt är det inte kul, som Björn Borg skulle ha sagt)

Ok, då har vi alla en klar bild av det som uppfinnaren kort och gott kallar för Skräck. Kanske det bästa spelnamnet någonsin. På frågan om det är läskigt är svaret nej. Det är inte läskigt, det är kul (Björn Borg hade för övrigt ingenting med det omdömet att göra). Nu återstår bara för agenten att sälja in idén till högstbjudande. Det känns som om det är dags att casha in nu. Alga-style.

ATT GÅ PÅ ÅRSMÖTE

Det är inte på något sätt svårt att gå på årsmöte, motsatt vad många kan tro. Valberedningen har gjort sitt, alla vill fortsätta ännu ett år. Inget svårt jobb så länge det fortsätter i den stilen. Ingen fara för någon att bli invald mot sin vilja på något vis heller om nu någon skulle vara rädd för en sådan händelseutveckling. De bästa förutsättningar med andra ord. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att årsmötet samtliga fem gånger hittills rivits av på en pub i huvudstaden med fotboll på skärmen. Förspänt, som det heter.

I år har olika omständigheter gjort att vi bara är sju stycken (mot tidigare 15-25) som närvarar på ITFC Swedens årsmöte. Två generationer Nygårds från Falun, kassören från Uppsala, Kumlastoppern från, ja, Kumla, Ragge från Upplands Väsby, Dan från Telefonplan och Reiche från Värmland. Webmastern har fått förhinder med sjuka barn, smålänningarna har en bit att åka om man säger och har fått prioritera mer närliggande evenmang, Umeåsektionen har också annat för sig och det gäller även andra medlemmar från mer närliggande platser såsom till exempel Stockholm. Avsaknaden av Ipswichfight på tv kan också spela in i den blygsamma uppslutningen. Hur som helst, sju snubbekompisar blir ju ändå en tillräckligt stor grupp för att årsmöta. Alltså:

Själva mötet är ju egentligen en bisak. På 10 minuter avhandlas de 14 paragraferna, vilket innebär att den svenska Ipswichskutan även nästa säsong i huvudsak kommer styras från Stråtenbo, finanserna sammanställas i Uppsala och övriga styrelsegracer ombesörjas från så vitt spridda platser som Umeå, Hestra, Skogås, Kumla och Malmö för att bara nämna fem. Som sista punkt beslutas att denna säsongs medlemsresa kommer att gå av stapeln när hemmamatcherna mot Hull och Crystal Palace spelas 13:e och 16:e april. Då vet ni var min 41:a födelsedag ämnas firas.

När formaliteterna är avklarade blir det mat, dryck och till att följa Ipswich-Charlton på Twitter och andra mer eller mindre tillförlitliga resultatservicesidor genom våra telefoner. Det går lika dåligt som när vi följer laget på tv, dvs förlust (jmfr förra årets debacle mot Peterborough, 1-7!!). Den enda som är vinnare i sammanhanget är värmlandssonen som tar hem dagens tipstävling och en på NK inhandlad bok om Sir Bobby Robson. Vi inhandlar selektivt, inget jävla skräp här inte. När fotbollen är slut och klockan närmar sig sju överger vi Tudor Arms och styr kosan till Bull and Bear på Birger Jarlsgatan för att ytterligare utöva avsmakning av de finaste alen i stan. Bra beslut. Vi får dessutom finbesök av paret Hallström från V-ås som firar fruns 40-årsdag. Elegant.

Vi avslutar när vi har som roligast. Sen att klockan inte kommit längre än till tio kan vi väl hålla för oss själva, ok? Man vill ju inte få dåligt partyrykte liksom.

ETT SERIÖST PROJEKT

Det här känns lite märkligt. Jag tänker sjösätta ett seriöst projekt så den här bloggen kan göra skäl för namnet. Här på bilden syns många av mina bästa kompisar.

That's what friends are for

Det kan tyckas ohövligt att trycka in dem i en hylla, men det sägs att det är där de trivs bäst. Många av dessa emotionella dyrgripar har en historia att berätta om mig som person. Jag inser att det förmodligen mest kommer att vara ett gott terapiarbete för mig att skriva och mindre njutbart för någon annan att läsa, men jag känner att det är nåt som måste ur mig. Kalla det 40-årskris om ni vill. Jag har bestämt mig för att ett projekt om mina favoritskivor - de som betytt mest för mig så här långt i livet - får tjänstgöra som mina memoarer. Lite typ 25-årig fotbollsspelare skriver självbiografi. Fast utan pengarna och skillsen på fotbollsplanen då. Jag återkommer, det här lär ta tid att få ihop. Topp 25 eller topp 40? Topp 50? Jag återkommer, det här lär ta tid att få ihop.

VEM UPPFANN KATTEN? VA?

Du kan ta ner handen nu tack. Sen kan du masa dig över hit för vi har en hel del att prata om alltså.

Det är ju ett fint djur och så va, mjuk päls, roliga öron, lång svans och hela den biten. Men det är ju ingen tiger eller puma om man säger så. Attackera strumpor och baksidor av soffor föder inget rovdjur och hela grejen med att ligga på täcken med människor under, det är bara konstigt. Själva intellektet lämnar också en del övrigt att önska, men kan man inte ha schimpanser eller delfiner som husdjur får man kanske skruva ner förväntningarna vad gäller just den avdelningen. Även något oväntat att djuret ifråga äter som en häst, bajsar som en elefant och spinner som en symaskinsmotor. Hade hoppats på mer modest intag av föda, något blygsammare kvantitet av exkrementer (som helst skulle lukta hallon) och lite mer stillsamt spinnande. Men annars är det ju ett fint djur.

Sammanfattningsvis har vi alltså ett fyrfota pälsdjur med ett begränsat intellekt (mitt högst personliga omdöme, no offence kattsläktet), en fäbless för att hoppa på soffor, ligga på människor och som - när den inte spinner så högt att man kunde ta den för en centrifugerande tvättmaskin - avger stora mängder bajs. Kort och gott en väldigt komplext sammansatt hårboll. Förmodligen inte helt olik en hollywoodfru. De ska ju föreställa coola katter som svansar runt och gillar spinning, har mycket hår, snackar mycket skit, bär päls och attackerar soffor med sin clou. Väldigt komplexa varelser och antagligen upphovskvinnor till den moderna katten. Hoppas de kan masa sig hit för vi har en hel del att prata om alltså.

ATT CELEBRERA EN FIN FOTBOLLSUPPLEVELSE PÅ TYSKT VIS

Har ni försökt hålla ihop ett gäng på elva personer i en tysk storstad nån gång? Gör inte det. Det är som att vara ute och gå med ett dagis vars barn har antingen a) väldigt olika viljor b) total obeslutsamhet som största hobby eller c) är som barn är mest. I korthet betyder det att middag intas på tre olika ställen i grupper om 6, 3 och 2 personer. Vi i den största gruppen hamnar på ställe som lagar utomordentliga bitar kött. Fem tyska bratwurst i betyg till det stället.

Man kan inte bara äta förstås, även dryckesdepåerna måste få sitt. Vi överenskommer därför om rendezvous i gamla stan och strålar samman vid ett antal småbord vid ett vietnamesiskt ställe. Servitören springer i skytteltrafik mellan baren och vårt bord. Ölsejdlar skickas ut för att en kort stund senare återvända i tomt skick för diskning i köket. Utbudet av diverse smaksatt sprit gås igenom metodiskt (en flaska med jägarmästarsprit tar tydligen slut mitt i den avsmakningen) och det är verkligen skillnad på vad som hamnar i glasen. Ett gott råd är att avstå från en styggelse som de kallar för asbach. Uppenbarligen ska det vara en slags tysk konjak. Det hörs ju både på namnet och beskrivningen att man inte ska beställa in nåt dylikt faktiskt. Ramazottin gör sig bättre. Strax före midnatt informeras vi om att en sista beställning kan göras om vi pröjsar pant för ölglasen. Tio euro senare har vi ytterligare varsin bägare i handen och barinnehavarna smäller ihop klaffborden vi stått vid och packar ihop hela utestället på fem röda och efter att ha återfått pant fortsätter vi till nästa ställe. Nästan alla vi, men några droppar av. Talsyntesen har tydligen fått sig en törn hos en i den elva man starka gruppen och i sällskap av ytterligare tre beger de sig mot hotellet. Lite oklart varför det ska behövas tre assistenter för att kurera en talsyntes i ofas, men väldigt lite berörs vi övriga åtta som tycker att det bör vara några timmar kvar att fira av lördagen.

Nästa anhalt blir närliggande bar som av för mig okänd anledning serverar halvliters strawberry daquiris. Det känns mig övermäktigt och efter att den på något vis försvunnit ur glaset övergår jag till en överlevnadsstrategi bestående av vatten och cola. Tänk att jag lärt mig något efter 40 år på jorden i alla fall. Intressant händelseutveckling på baren: vakt kommer fram till vårt bord och kastar ut en i vårt sällskap. För att inskärpa allvaret i utkastningen drar vakten upp en imaginär linje på gatan utanför och informerar att vederbörande ska hålla sig på rätt sida linjen annars kan den stränga vakten få för sig att bli vrång på riktigt. Hur ska man då göra för att bli utslängd från en stillsam bar i Düsseldorf en lördagskväll i september ett så pass modernt år som 2012? Om man inte boxas eller tar sinnesutvidgande substanser kan man till exempel olovligen tillgripa någon annans drink. Det får man ju faktiskt ge vakten att det är ett synnerligen olämpligt uppträdande. Fast vi nu bara är sju i gruppen efter talsyntesdebaclet lyckas det bli ytterligare grupperingar till följd av nyss nämnda tillgreppsfiasko. Något senare är vi dock sammanstrålade igen på den allt annat än förträffliga baren (som heter Louisiana) med högst musik i hela Nordrhein-Westdalen (om man är 40 år så känns det faktiskt så). Konstig människa med Jack Daniels-tisha vill väldigt gärna snacka med oss och tar inte nej som ett svar. Vi kommer därifrån med öron och alla andra kroppsdelar i gott skick dock och styr kosan mot närmaste döner-hak. Säga vad man vill om utelivsamatörer som oss men vi vet hur man avslutar en kväll på ett värdigt sätt. Vi lyckas förstås splittra kvarvarande grupp ännu en gång och vår lilla dönergrupp tar en taxi hem och konstaterar att klockan tydligen passerat fyra för ett tag sen. Dags att täcka sig. Borde bli en intressant söndag.

Vad gör man då en söndag i den här stan? Börja med att äta frukost vid halvtiosnåret. Inse fakta och gå tillbaka till sängs för nån timmes ytterligare sömn. Masa dig upp, duscha, ta dig till en terrass vid Rehn och sätt dig där och smaka av lokala ölsorter i solen. Det är valfritt om man sitter i regissörsstol eller ligger i sacco-säck och njuter. Gå sen vidare till strandpromenaden för liten förfriskning och sprid dig vidare till gamla stan, tillbaka till brottsplatsen så att säga. En låda nudlar från det vietnamesiska plejset och sen är det nog dags att åka mot hotellet och den irländska puben för att gå obesegrad genom biljardturnering (sen behöver man ju inte nödvändigtvis skryta om en sån sak på sin blogg, men det är förstås upp till var och en att avgöra lämpligheten i sånt beteende). Trevlig söndag avslutas med att träffa bingen i god tid innan midnatt. Chockerande tidigt.

Sista dan brukar bara betyda en faslig massa resande. Så då öppnar vi dagen med en spårvagn ner till Hauptbahnhof för vidare färd till Köln via järnvägens försorg. Vi vill ju se den där domen. Förnämligt initiativ som leder fram till följande måndagslista:

* Det är 533 trappsteg upp till högsta utsiktspunkt för human beings i södra tornet. Flåsindex på de flesta i gruppen alarmerande högt.

* Den tyska arkitekturen har gått bärsärk i området närmast domen. Wahnsinn som the locals brukar säga.

* Att avnjuta lunch på ett ställe vars föreståndare ger rekommendationer som gör eventuella egna initiativ till beställning överflödiga. Vilken ynnest. Han skickar in fem tallrikar med korvar, kött, konstig potatis, surkål, rödkål och allt vad det nu är med sådan självklarhet att det bara är att kapitulera. Elegant avslutningslunch.

* Åka mjölktåg är lika tråkigt i centraleuropa som i norra delen av samma kontinent.

Vilken fin 40-årspresent. Tack och bock. Och förstås: Auf wiedersehen.

ETT PROBLEM OCH EN LÖSNING

Det hade varit bättre om jag provat på att slarva bort matchplåten vid en resa till Ipswich. Bara att gå och få en ny. Nu vet jag visserligen vilken plats det avser, men den står varken i mitt namn eller är inköpt till normalpris. Det är ändå den lösningen som ligger högst på listan, tätt följd av att köpa en ny utanför stadion av någon mindre nogräknad biljettnasare. Vi ökar på stegen mot stadion som bara ligger 15 minuter bort nu.

Mycket folk i rörelse. 80 000 människor som ska hitta sin plats, men eftersom vi är där mer än en timme före matchstart är det ändå tillräckligt glest för att kunna röra sig tämligen obehindrat. En man i kort hår, glasögon och gulsvart träningsoverall med BVB tryckt på bröstet står och håller upp en biljett. Kan han vara lösningen på problemet månne? Overallmannen har ett helt kuvert som bilaga till den stekheta biljetten i hans hand. Han vill nämligen påvisa att det inte är något fulplåt som erbjuds till försäljning. Tämligen omgående dyker det upp ett antal andra filurer med ett knippe biljetter i handen. Overallsnubben vill ha ett pris motsvarande vad som står på plåten vilket är ett eminent erbjudande. Snubbekompis som smugit in från högerflanken erbjuder sig att kapa tre euro på sin produkt, men hans ljusskygga näringsverksamhet är inget som faller mig i smaken. 43 euro senare är problemet löst. Overallpellen hälsar att vi ses därinne eftersom han har platsen bredvid den jag precis förvärvat för en i sammanhanget blygsam penning. Jo, man får ju hoppas att vi ses.

Kritiskt moment: stoppa i biljetten i den automatiska biljettavläsaren. Jubelkänsla: grönt ljus, välkommen in på Westfalenstadion.

Life saver

Att föra en konversation på tyska med en man med portugisisk brytning är inte det lättaste. Jag har försett mig med ett för stadion specialanpassat betalkort och inhandlat en öl i plastglas med handtag, kollat in var jag har min plats och gått ut från läktaren igen. Längst ner i trappan stöter jag på min nyfunne problemlösare av portugisiskt ursprung. Han är här varje match. Han är där när Dortmund spelar på bortaplan. Han bor nog i sin gulsvarta träningsoverall. Trevlig man. Knepig portugishybrid till tyska han pratar och det hade inte varit helt fel med en dialektsynt av avancerat snitt just nu. Vi förstår varandra ganska väl trots allt. Kul att jiddra lite Deutsch också. Under själva matchen pratar han om att Dortmunds polske striker har en bror i Leverkusen. Nummer åtta säger han. Jaha. Han heter ju inte Lewandovski. Men han påtalar detta ungefär ett dussin gånger under den första halvleken så då måste det väl vara så då även om det låter otroligt då åttan i motståndargänget heter Lars Bender och är tysk. Jag fruktar att något är väldigt lost in translation här. I övrigt under matchens första halva:

* Tyskar röker som borstbindare när de går på fotboll. På läktaren. Det bolmar som ett jävla kolkraftverk runt omkring mig.

* Hemmafansen håller igång och viftar med flaggor och hoppar jämfota på kortsidan mittemot. Utslag på Richter-skalan inte helt osannolikt.

* Leverkusen ser ut som ett gäng amatörer. Dortmund skickar in två baljor under första 45 och ser ut som självklara inhöstare av de tre pinnar som står till buds.

Halvtidsvilan bjuder på en trapplöpning av avancerat slag. Uppför samtliga trappor upp till högsta etage på arenan för att se om det går att ta sig över till resten av gänget som sitter på västra läktaren till skillnad från mig som sitter på norra sidan. Resultat: Läktarsektionera avskilda med staket och trappa med stewards. Konklusion: gå tillbaka ner för trapporna och vackert sätta sig på sin plats igen precis lagom till att andra halvlek ska ta sin början. Halvlek två i sammandrag:

* Under par. En balja, men i övrigt inte mycket att yvas över vad gäller det som sker på planen.

* En hel cola attackerar min vänstra vad och jeansen blir stabila som målarbyxor när colan torkat. Oklart vem förövaren är men lite spill får man ju räkna med.

* Ett vansinnigt drag på läktarna. När den ena brodern Lewandovski (han som spelar i Dortmund och bevisligen existerar) knoppar in trean följs det av sång och 25 000 hoppande hemmafans på motsatt läktare. Det ser väldigt fränt ut.

* Min portugisfrände tackar för sig när det är två minuter kvar och skakar tass och säger att han hoppas att vi ses på Westfalenstadion igen. Jorå. Tänk att fenomenet beat the traffic finns på tyska arenor också.

Det var väl en jefvla tur att jag fick mig en ny plåt. Mycket bra fotbollsupplevelse med finfina sånger, nu återstår bara att återse de övriga tio och ta sig tillbaka till D-dorf för att fira hela grejen på vederbörligt sätt. Det måste nog beskrivas i eget inlägg. Vi gör så.

Gula väggen

BILJETTNOJA TURNS WORSE

Utsålda fotbollsmatcher är svåra att få biljett till. Det ligger så att säga i sakens natur. Man blir lätt nojig att biljetten ska få fötter och försvinna liksom. Den omedelbara och upprepande åtgärden är att känna att biljetten ligger i fickan där man la den. Företrädesvis varannan minut. Många matcher har den där nojan varit där och lika många matcher har biljetten legat där den ska.

Fredag eftermiddag och planerad avfärd mot Skavsta tar sin början trots att det naturligtvis flytit in så mycket material till jobbet att det räcker för att sysselsätta sig en bra bit in på nästa vecka. Odramatisk bilfärd följs av möte med övriga i gänget som ska flyget ner till Düsseldorf. Det irländska lågprisflygbolaget sköter sig som vanligt bra vad gäller att komma i tid. Den väl tilltagna flygtiden och den beräknade ankomsttiden slås med råge och istället för att ta tysk mark 22.50 så är vi på fast land 35 minuter tidigare. Att vi beställt taxi till 23.30 ter sig väldigt korkat just nu. Märk väl att vi landat i Tyskland dock. Taxisnubben har förstås koll på flyget och står med en skylt textad till Mr Nygårds i famnen. Vad formidabelt elegant. Det har aldrig stått en skylt med mitt efternamn när jag klivit ut genom tullen. Med tysk ackuratess för han oss till vårt hotell och anländer 23.20 istället för som beräknat 00.50. Vilken bonus galore. Då borde man ju kunna hänga några timmar på den mittemot hotellet liggandes irländska puben och ägna sig åt att snacka, dricka öl och spela biljard. Det verkar som en bra idé just då. Vid sänggående 02.30 ter det sig mindre begåvat, men det var ju gott med lite tysk kvalitetsöl.

Schemat för dagen blir en smula förskjutet till följd av det oplanerade pubbesöket och vi planerar ankomst till matchorten Dortmund vid kvart i ett. Biljetten är i fickan, det är kontrollerat ett femtiotal gånger vid det här laget. Dessutom kollas den en gång av konduktören på regionaltåget. Matchbiljetten gäller nämligen som tågbiljett på matchdagen. Otroligt men sant. Då vi splittrat upp den 11 man starka truppen i två så har dessvärre den andra grupperingen införskaffat riktiga tågbiljetter. De behöver således återfå lite flis från den tyska järnvägens finanser och möter upp oss för att få sina biljetter. Jag spar min och stoppar den i den dragkedjeförsedda fickan i jackan.

Vår grupp åker med nästa tåg och börjar ta oss upp mot Westfalenstadion (eller Signal Iduna Park som arenasponsorn behagar kalla den till samtliga supportrars stora förtret) så snart vi ankommit . Vi behöver lunch. Gyros. Det är inte döner men det får duga. Hela kostcirkeln är ju ändå representerad: Kött, potatis och grönsaker. Det är fina grejer med gyros, pommes och en halv lök i strimlad form. En öl till det och magen har fått sitt. Bäst att kolla biljetten innan vi går vidare mot arenan. Den är för jävla bra den där fickan med dragkedja på insidan av skaljackan. Så länge man lägger biljetten där vill säga. Gör man inte det kan en känsla som man bara fruktat som döden tidigare lätt infinna sig. Den rör runt i min mage som en tornado. Det känns inte bra det här. Biljetten är borta. Den står icke att återfinna. Jag tror panik är ett bra ord att beskriva känslostämningen i min långsmala lekamen. Vad fan gör jag nu?

JAG VET INTE ALLTSÅ, DEN HÄR RESEBYRÅGREJEN VI KÖR LÄMNAR EN DEL ÖVRIGT ATT ÖNSKA

Det är inte många som strör lovord över ett irländskt lågprisflygbolag som flyger till konstiga destinationer med pyttesmå flygplatser. Jag tänker inte heller göra det. Idag. Det skulle kunna jinxa hela operationen.

Vi far alltså iväg från en sån där liten flygplats imorgon. Jag har gjort det förr kan man säga. Borde egentligen ha någon form av klippkort på det där flygbolaget, men såvitt jag vet har de inga såna att erbjuda. Hur som helst så är avgång runt nio på kvällen vilket göra att vi landar cirkus två timmar senare vid pass elvasnåret. Lägg därtill vidare färd till Düsseldorf, ca 1 timme och 20 minuter. Det blir ju en hiskeligt sen ankomst. Det är ungefär så vi flyger när vi far runt på fotbollsresor med det häringa sällskapet som en gång gick under benämningen Aspeboda-Slätta Pokersällskap. Vi är numera vuxna män och svänger oss inte med såna störtlöjliga termer. Nu säger vi bara ASPS. Förr i tiden när vi gick under den längre beteckningen lade vi också upp suspekta resplaner.

När milleniet var nytt skulle vi åka en tur till ett par länder som kallas Holland och Belgien för att kolla in ett par dåliga fotbollsmatcher. Vi hyrde ett par bilar, åkte jättelänge i de där två bilarna, sov i dem när vi kom till Danmark och parkerade de sedan i Bryssel. Det kanske låter som en bra idé när resrutten presenteras i så komprimerad form, men prova själv att sova i en bil i Danmark nån gång. Då kommer du tänka på begreppet komprimerad form som något av mer kroppsorienterad natur än något som förknippas med en kortfattad resebeskrivning.

Fyra år senare hade vi vidareutvecklat konceptet till perfektion och embarkerade först ett flyg med ett irländskt lågprisflygbolag, de facto identiskt med det ovan beskrivna bolaget från samma land. Kort interlude och övernattning på flygplatsen. Inte på hotell då utan golvet på Stansted. Det verkade som en bra idé just då. Inte i retrospektiv dock. Efter att ha slumrat en timme eller två äntrade vi ännu ett plan från samma flygbolag och flög till Spanien. Fast vi skulle egentligen till Portugal. Nu var det inte så att vi flög fel på något vis utan det var planerat att plocka upp en hyrbil (sånt hade vi ju koll på sen förut så att säga) och bränna järnet till ett plejs vid stranden några mil utanför Lissabon. Gick kanon. Sen körde vi Portugal upp och ner som ett gäng med hyrbilschefer, kollade några fotbollsmatcher och åkte samma rutt hem. Otroligt intressant färdväg. Men resan gick bra.

Lägg på två år och ytterligare bilresor. Rätt ner till Tyskland bara. Bra jävla långt att åka bil om man inte bor i södra Sverige. Fast å andra sidan, been there, done that. Räddade av ett stopp i Münster (liksom faktiskt skedde sex år tidigare) och övernattning hos Bernt med familj och efterföljande hyra av scoutstuga. In the middle of ingenstans. Verkade som en bra idé just då. Sen kollade vi fotboll i Dortmund (se, vi har varit där förr!) och sen åkte vi lite bil till bara för att vi gillar det. Ska man till huvudstaden så kan man ju åka lite bil menar jag. Där kollade vi lite fotboll med 50 000 andra svennar på en jättestor stadion som en inte så nogräknad herre uppförde för ett trekvarts sekel sen eller så. Det var roligt, men framför allt väldigt kul. Sen tyckte vi det var dags att åka lite bil igen så då åkte vi hem.

Tyskan fick sig lite träning där i Tyskland. Som sig bör liksom. Då var det ju lika bra att utveckla språket vidare när alpländerna skulle stå som värd för en bunt med fotbollsmatcher drygt 100 veckor senare. En splittrad grupp flög lite hur som helst och själv hade jag fått något slags storhetsvansinne och åkte med SAS. Till Zürich fast första matchen skulle gå av stapeln i Innsbruck. Helt annat land. Men eftersom barndomskompis Jonsson är bofast i Z-staden blev det ett stopp där, upp arla morgon för vidare befordran till Österrike medelst tåg på matchdagen. Det är först efteråt man inser att det inte kan ha varit jordens bästa idé. Men just då så. Sen kollade vi ett par usla fotbollsmatcher och sen var det dags att åka hem igen och i god tradition samma rutt fast åt andra hållet.

Av okänd anledning var det ingen i gänget som ville åka bil till varken Sydkorea, Japan, Sydafrika eller Ukraina i de utelämnade jämna årtalen ovan. Det finns således något slags sunt förnuft i resandet i alla fall. Och nu ska vi inte hyra bil över huvud taget. Det blir märkligt. Vi får väl helt enkelt nöja oss med egenägda bilar, lågprisflyg, taxi och tåg. Om vi får feeling kanske vi åker lite buss och såna grejer också. Som om det vore första dan av våra liv som allroundfordonsresenärer.

AUF DEUTSCH BITTE

För allmän info: På fredag åker ett kompisgäng som jag är kompis med (och även informell medlem i) till Düsseldorf för att avnjuta en av mina presenter för att hylla min aktningsvärda ålder. Ähum. Några saker som vi inte kommer att missa (i alla fall om jag får bestämma lite grann):

* Döner. When in Germany, don't miss Döner (substantivs första bokstav stavas med versaler på tyska om någon har missat det. Om någon har missat vad Döner är för något: Kebab.)

* Fotbollsmatch. Det sägs att vi har biljetter till Dortmund-Leverkusen på lördag eftermiddag. Jag håller på det lag som förlorar. Jag känner mig mest hemma med det liksom.

* Prata tyska i någon form. Det brukar vara jag som är mest talför i språket ifråga, men vi har utvecklat en liten parlör under ett par tidigare vistelser i landet för att underlätta för hela gruppen. Populära fraser: Schwedische Kulture!, Fräulein (för tydlighets skull refererar detta uttryck till färgglada drinkar och inget annat) samt Ein grosse! Man kommer väldigt långt med dessa versatila ord. Märk väl att vi inte har inkorporerat varken Mutzi, die Katze! eller Wahnsinn! i vokabulären då vi bedömer att de inte tillför något av gagn. Det kan vara av värde att veta att i vår grupp är det ok att inte prata grammatiskt korrekt tyska.

* Förutom Döner tar jag inte för osannolikt att någon kommer att beställa något ätbart som innehåller orden Wurst, Schnitzel eller Brot. Dryckesmässigt håller jag öl och Fräulein högt på listan.

Om två dygn ska vi vara i luften. Auf wiederhören.

KORT VARNING

Idag är en sån där körig dag som gör att det inte finns så mycket tid över till att skriva det hundrade inlägget på den här datawebbplatsen. Därför blir det lite kort om några saker som kan vara bra att akta sig för i vardagen:

* Avokado. Det hörs på namnet att det här inte är bra. Skaparen (vem det nu är, personligen är jag inte inne på hen de kallar Gud) stavade med största sannolikhet fel på advokat, hällde på grön färg och betedde sig allmänt onyktert.

* Soltorkade tomater. Den som skapade tog fram en prototyp de kallar tomater. Det är inte helt omöjligt att hen även spånade fram ett utkast till solen. Tro mig när jag säger att hen under inga som helst omständigheter instruerade någon att lägga tomaterna för att torka i solen. Vem som än kom på soltorkade tomater hade utan tvekan kalasat på jästa produkter från ett helt äppelmusteri.

* Frisyrer från 80-talet. Ännu en produkt av människans allmänt dåliga smak och bristande sunda förnuft. De torkas med fördel i solen även om den genomsnittliga tidstypiska frillan såklart ska fönas för sämsta resultat.

Om du undviker ovanstående fällor i din vardag har du en bra grund att stå på. Tack för din uppmärksamhet.

DET ÄR PROTOKOLLFÖRT SÅ DET MÅSTE HA HÄNT

De är glada och de vill lära sig. Det vore trevligt om det kunde föras till protokollet, men det kanske inte är av tillräcklig vikt. Sen står de i led utan att knuffas. De äter som hästar tydligen. Vill de föra oss bakom ljuset på nåt vis? Får det plats i protot i så fall? Som om det inte vore nog så sitter de still, vill lära sig matematik och leka lekar som är genusobundna. Får han med det här i protokollet eller hur går det egentligen?

Om man ska tro de som har tidigare erfarenhet av miljön (och de ska man ju naturligtvis kunna anförtro sin tillit i frågan) så är det ohyggligt ovanligt med manliga protokollförare på dylika tillställningar. Således anbefalles manlig presumtiv förare av protokoll att inkomma med frivillig anmälan. Då är det tur att det finns kompetent folk som kan ta sig an uppgiften (kolla här bara vad han skriver. Till skillnad från vissa andra bloggar riktar han in sig på kvalitet istället för kvantitet. Sjukt klok snubbekompis.) Med tanke på avkommornas till synes obekymrade inställning till genusfrågan kan det ju tyckas lite märkligt att själva protokollfrågan ska upp till genusdiskussion innan mötet ens har tagit sin början. Nu kanske man som läsare tänker att det var ett förbannat tjat om den här protokollfrågan och var är det för möte egentligen? Måste man skriva protokoll sju gånger (senaste oräknad) innan vi ens har fått veta vad det rör sig om? Nej, inte nödvändigtvis men den här protokollfrågan blev väldigt central på nåt vis. Men om vi lämnar den en stund och ägnar oss åt mötet istället en stund.

Det är vårt första föräldramöte som förskoleklassföräldrar. Protokollförare väljs (vilket kanske har framgått ovan), samrådsrepresentanter utses (både ordinarie och suppleant, vilket är bra eftersom ordinarie glömt att han bjudit ut sin fru på lokal vid tidpunkten för första mötet och således blir suppleanterad per omgående) samt gås igenom vad våra barn företar sig på dagarna. Det är upplyftande information som presenteras, se även ingressen av detta inlägg. Det är som om förskoleklassen utgör en enhet av sällan skådad klass (förskole, mind you). Väldigt trevligt att höra och hjärtevärmande historier om hur vänliga de är mot varandra. Det är de här sakerna jag plockar upp, men eftersom jag inte för protokoll har jag inte riktigt koll på alla detaljer. Således väntar jag på att den skriftliga redogörelsen ska bli färdig och publicerad. Det tycks dock föreligga olika uppgifter om hur den kommer presenteras:

Scenario 1: Anteckningar scannas och offentliggörs tillsammans med avancerat chiffer som kan laddas ner via en chifferapp skräddarsydd för föräldraprotokollsutkast. Allt för att gemene förälder ska kunna läsa hela förloppet utan att missa något av värde.

Scenario 2: Herr protokollförare instagrammar hela klabbet. Det är kan vara mitt favoritscenario.

Scenario 3: Min kompis Fredrik renskriver anteckningarna enligt gängse traditionell protokolltradition. Fast nu råkar jag veta att han är en exceptionellt modern kille varför jag håller det här scenariot för högst osannolikt.

Summa kolon: Trevligt att se och träffa föräldrar och höra från fröknarna (jag vet, genusstofilt) om hur våra barn har det. Nästa gång tror jag att jag ska claima mina femton minuter av fame och frivilliganmäla mig som protokollförare. Då kan ni räkna med fullödigt referat.

THE ARTIST WITHIN

Jag har tagit upp mitt målande igen. Känns kreativt, artistiskt och faktiskt väldigt nyttigt. Mest nyttigt. Det kreativa och artistiska får stå tillbaka en aning för det nyttiga om man uttrycker sig på ett mer sanningsenligt sätt. Herregud, en apa kan ju måla ett staket.

Utöver ovan nämnda staket bättringsmålas även det från förra året nymålade huset på väl valda ställen. Solen har ställt till det lite, likaså bajsnödiga fåglar samt inte minst ett större djur med kloförsedda tassar (vi gissar på grannens hund, men har inte kunnat säkra DNA så det får anstå till senare att eventuellt lämna över ärendet till åklagare). För att nära den konstnärliga ådran åtminstone en gnutta ger jag mig även på att stryka på ytterligare ett lager vitt på dörren till garaget. Oj, vad fin den blir tänker jag för mig själv och föreställer mig vilken nytta det kommer föra med sig i vinter när vi i 20 graders kyla och kompakt mörker ska gå in i garaget via just den här dörren. Som man ser typ noll procent av i mörkret. Nyttigt.

För att få lite perspektiv på dagens målarinsats kan man lugnt säga att den var en färgdroppe i havet vad gäller undertecknads målarinsats på det här huset vi bor i. För sakens skull en liten sammanställning av målning so far (Fru Nygårds insatser också inräknade givetvis):

Innertak: Målade två gånger med roller. Plus efterstryk med pensel två ggr. Inkl lillstugan uppskattningsvis 175 kvm. Gånger fyra.

Väggar: Mest vitt. Jag tror butiken som sålde oss färgen fortfarande lever gott på pengarna. Varenda rum i hela huset + lillstugan. Lägg därtill rosa och lila i Systersektionens rum.

Hus, utvändigt: 100 liter rödfärg till hus, lillstuga, garage och vedbod/förråd. Om hus kan dö av rödfärgschock ligger vårt hus definitivt i riskzonen. För upplysnings skull har vi även smetat vit färg på fönster- och dörrfoder. Det var inte många liter dock, så det räknas knappt.

Snickerier: Jo, men visst.

Nu kanske man kan tro att vi har målning som profession, men ovan utförda måleriarbeten är alltså verkställda på pur hobbybasis. Det är också möjligt att man får intrycket att jag är ganska trött på att måla tak, väggar (in- och utvändigt), snickerier och diverse foder. Det är mycket möjligt att det förhåller sig på det viset, men jag har inte på något vis för avsikt att upphöra med dylika aktiviteter. Det skulle betyda en sak mindre att klaga på samt att jag skulle bli ett bloggämne kort. Hur skulle det se ut? Självfallet väldigt färglöst.

UPPSIDAN AV BAKSIDAN

Det här ser man inte så ofta nutilldags. En skiva. En CD. Album. På riktigt liksom. Man kan ta den i handen och den kan spisas i en CD-spelare. Det sägs och skrivs att folk slänger sina CD-samlingar, åtminstone de som ännu inte fyllt 30. Ursäkta mig om jag tycker det verkar som att dessa människor är till och med dummare i sina huvuden än vad jag är i mitt. Förmodligen har de bakochframvänd kepa på sig. Bilden ovan är en bootleg-CD med b-sidor och rariteter av en käck orkester som kallar sig Wilco. Det är så mycket kärlek paketerad i en liten ask och bränd på en CD av någon med förmodad hemvist - med fördomsstofilens inskränkta ögon - i sydeuropa runt millenieskiftet. Förmodligen tryckt i en inte alltför omfattande upplaga. Om man svårligen begriper hur det får plats så mycket kärlek på en compact disc så kanske följande kan hjälpa till att få en smula förståelse för hur en man kan vurma så varmt för något dylikt:

* Jag har letat igenom så många CD-ställ på skivaffärer, skivmässor och i skivkataloger att fingrarna börjat blöda och att jag drömt om vilka fantastiska plattor som dykt upp. Så dök den här upp. Bland annat.

* Innan internet, fildelning och streaming var vi bara några få som kunde stoltsera med att vi hade just den här dyrgripen. Fånigt, fåfängt och futtigt? Kan man säga. Paradoxen i att vara del av något som är förbehållet några få men som man ändå skulle vilja att alla gillar. Det är inte så viktigt längre, men det var nog det vid tiden för inköpet av den här tingesten.

* Bara den här grejen att några av låtarna har så dåligt ljud att det låter som om ens stereo kommer självantända, minst en av titlarna är felstavade samt att låtordningen enligt baksidan på asken stämmer lika bra som när Tommy Engstrand läste lottorader på 80-talet.

Det fina i kråksången är att man inte behöver gilla Wilco för att uppskatta hela fenomenet. Fråga en övervintrad grungesnubbe eller skinnpajförsedd hårdrockare så finns otaliga exempel. I ärligehetens namn vilken genre som helst inom pop och rock egentligen. Kärlek. I detta specifika fall kryddat med fantastiska covers av t ex Doug Sahms "Who Were You Thinking of", Big Stars "Thirteen" (finns i finfin svensk version av Hockey-Håkan Hellström för övrigt) och inte minst "100 Years From Now" av bandet med det mest pårökta bandnamnet ever, The Flying Burrito Brothers.

Hoppas du som läser det här också kan hitta smulor av vardagskärlek i en liten ask eller något av motsvarande storlek och viktighet för just dig. Kanske ett fultryck av Kikki Danielssons samlade b-sidor 84-87? Skicka mig en kopia i så fall är du hygglo. Jag har en kompis som gillar henne.

SÅ VAR DET DEN HÄR GREJEN MED DE ENERVERANDE ORDSPRÅKEN

Det var längesen jag plockade några blommor, sjöng Östen Warnebring. Det var längesen jag dissekerade några ordspråk, säger jag. Pass på, kategorier och kommentarer följa som ett brev på posten nedan:

Kategori: SMÅDJUR MED KLOR

"Tid spenderad med katter är aldrig bortkastad."

Kommentar: Det här känns ju mer som ett felaktigt påstående än ett ordspråk. Jag kan i alla fall inte vara mer oense med det här uttrycket. Finge jag bestämma skulle det förbjudas i offentliga lokaler.

Kategori: TEMPUSSTYRD

"Man är väl inte född igår."

Kommentar: Nej, det verkar väl rimligt att du inte är född igår med tanke på att du har en så pass välutvecklad kommunikativ förmåga att du i tal kan förmedla en sådan ostigt ordspråksliknande fras.

Kategori: KLASSIKER

"Hellre en fågel i handen än tio i skogen."

Kommentar: Vad är det för fågel vi pratar om här? En främmande fågel? Det är för mig helt omöjligt att föreställa hur det skulle kunna vara bättre att stå med en fågel i handen än att ha tio på behagligt avstånd i skogen. Med tanke på inflationen borde den här kanske revideras till "Hellre en famn full med fåglar än tjugosju i regnskogen." Fast kanske inte.

Kategori: SPORT

"Du missar 100% av skotten du inte skjuter."

Kommentar: Fullständigt avhängigt av vilken skotte det refereras till. Plus att man undrar lite hur man ska kunna träffa skotten ifråga om man skjuter den. Alltså träffa som i träffa och inte träffa som i skjuta. Bara för att man träffar John Hannah på romantisk filmpromenad med Gwyneth Paltrow betyder det ju inte att man vill skjuta honom. Då missar jag hellre 100% av skotten och tar amerikanskan för hon verkar ju inte omfattas av ordspråket över huvud taget.

Kategori: PARAFRASERAD KLASSIKER

"Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig stämma en gitarr."

Kommentar: Eller så kan man tänka sig att det får bära eller brista när man i sträng ton stämmer gitarren på flera miljoner. Vadå? Det var faktiskt ordspråket som började.

Kategori: MEN DEN ÄR JU LITE FYNDIG I ALLA FALL OCH BEHÖVER INTE BLI FÖREMÅL FÖR TILLINTETGÖRANDE DISSEKTION

"Man lär så länge man har elever."

Kommentar: Den enda omedelbara invändningen torde väl vara att den här verkar vara förbehållen lärarskrået. Fast å andra sidan kan kreti och pleti och många av deras kusiner kalla sig lärare nu för tiden. Man lär ha elever för att lära sig som lärare fast man mest ska lära ut. Så att säga.

Herrejösses vad utmattande. Jag får be att urskulda mig för de ordvitsande friheterna ovan. Kan liksom inte låta bli när andan faller på. Imorgon kanske det blir nåt lika oviktigt, fast utan lek med ord. Räkna dock med att det blir en hel del ord. Word på den. Över och ut.

ALLA BORDE ÄLSKA JOHAN ÖRJANSSON

Någon har säkerligen uppmärksammat att bloggens titel i mångt och mycket är gravt missvisande. Det är inte mycket skola och det är sannerligen alldeles för lite pop på sajten. Förvisso ackompanjeras varje inlägg med en fin liten bit men texterna har den senaste tiden haft en tendens att fokusera på katter, småsektioner och beefer av olika de slag. Vi får råda bot på det. Här kommer en ogenerad hyllning till en artist som ska ut på turné med start i helgen. Dessvärre är det alldeles för få människor som känner till honom och därav följer också per automatik att hans publik är i ständigt numerärt underläge jämfört med andra, i jämförelse, bleka akter. Han har figurerat här förut efter en spelning i Hammenhög och nu får han hela konkarongen för sig själv igen:

Snubbe: Johan Örjansson.

Hemvist: Falkenberg, säger de som vet.

& Band: Ett fantastiskt band. Men ibland kör han solo.

Plattor: Empty Road, Gone, Orange och Melancholic Melodies For Broken Hearts. Plus en live inspelad på hemmaplan i Falkenberg.

Vad du ska göra nu: Lyssna på hur de här killarna låter.

Förutom att han har en fantastisk röst kvalar han in bland förnäma låtskrivare som (pass på för ogenerad namedropping) Gary Louris, Jeff Tweedy, Matthew Sweet, Lloyd Cole, Ryan Adams, Simon & Garfunkel, Jenny Lewis och Alex Chilton. Bara för att nämna några av många med briljanta backkataloger. Ok, jag kanske tog i lite extra där. Men om det nu ska mobiliseras en Johan Örjansson-våg så är det lika bra att slå på alla trummor som finns tillhanda. För vi borde alla älska Johan Örjansson. Kanske inte på ett Fru Nygårds-spelar-ut-frikortet-sätt, men ändå. Kolla in när han berikar en scen nära dig med sin livenärvaro. Du kommer inte att ångra dig.

UTDRAG UR SAMTAL MED KATT

- Hej Sally, hur är det med dig? (Det är lätt att i efterhand inse att den här frågan är osedvanligt korkad. Hon har nämligen som princip att aldrig prata på tisdagar.)

-............. (The silent treatment.)

- Har det varit ensamt idag?

- (Nej för fan, jag har haft en väldigt bra dialog med Systersektionens jättepanda som berättade om flykten från Kina. Mycket bra dag på det hela taget.)

Låt mig bara inflika att det är frapperande vilken usel intervjuare jag är och hur urbota dumt det är att försöka föra en dialog med en katt. Som uppenbarligen inte kan prata (men som icke desto mindre mycket väl kan tänkas reflektera över de ställda frågorna enligt textmassan inom paranteserna.)

- Kom ska du få se katten. (FYI så kokar jag potatis när jag säger det här. Vilken katt - eller annat smådjur - vill kolla in när potatis kokar?)

- (Kokar du potatis? Kommer som ett skott. Ska bara bajsa lite i lådan först. I en halvtimme.)

Om jag finge sticka emellan med beskrivning av status: Undertecknad kokar potatis, katt bajsar i låda och en plötslig sällskapssjuka med katt infinner sig. Märklig känsla to say the least. Drypande desperation presenterar nästföljande spörsmål:

- Vill du gå ut Sally? (Bra drag där. Koka potatis och simultant jaga katt i skogen kan vara ett av de sämst kompatibla aktiviteter en människa kan komma på.)

- (Är det potatis inblandat hoppar jag över. Annars ja tack. Låt mig bara poopa färdigt först.)

Nytt instick: Öppnar dörren, katt går ut och embarkerar upptäcktsfärd galore. Samtidigt i köket: potatisen har precis kokat upp och stormkokar. Parallellt i skogen: nybajsad katt planerar the great escape. Räddning: Fru Nygårds, Systersektionen och Lilla Sektionen rullar in på uppfarten. Fru Nygårds räddar potäterna medan operation fånga katt faller på min och Systersektionens lott.

- Kom då Sally, jaaaaaaaa, koooom då. (Med löjligaste rösten norr om Dalporten).

- (Up yours! Jag har ett mission. Kom och hämta mig när du har kokat de där förbannade rovorna som du tjatar ihjäl dig om. Vad mig anbelangar så kan du lika gärna...

Mitt i den här mentala utläggningen Sally är inbegripen med så nyper jag henne som en lejonhona fattar tag i sin lilla Simba. Slut på världsomsegling, slut på frågorna. Dags för mat och potatis. Imorgon introduceras teckenspråk. Kan bara inte gå sämre.

STAND UP IF YOU'RE IN PR

Det här med att fylla 40 har medfört många bra presenter. Fortfarande mer än fyra månader efter den stora dagen finns många trevliga födelsedagspresenter att inkassera. Lördag 1 september: Stand-up på Raw Comedy Club i hufvudstaden.

Jag gillar ju mina hängslen och således sportar jag skjorta och hängslen. Mitt fagra sällskap om sju personer tar platser på främsta raden så vi ska kunna höra skämten först av alla. Clever. Självfallet får vi inte bara höra skämten först, vi får vara en stor del av skämten. Ex-polisen gone komiker, Hasse Brontén, tjänstgör kvällen till ära som konferencier och gör sig mycket bättre som komiker i verkligheten än på tv. Fru Nygårds bjuder på en straffspark när hon kommer lite sent pga kö i baren. Tacksamt upplägg för ett komikerproffs.

- Jaså, du har skickat ut henne för att köpa nötter? (nej, hon gör sånt ibland på eget initiativ. Helt crazy fru.)

- Hängslen idag, jaha. Reklamare? Eller PR-kille. Fast nej, inte med såna billiga skor. Storleken på de brillorna, får du in Viasat på de där?

När man läser ovanstående är det kanske en smula svårt att förstå vad som är roligt, men fysisk närvaro underlättar. Det känns också som en del av hela konceptet att involvera publiken. Särskilt de som sitter på första raden. Men andra får sig en släng också, som sällskapet från Pajala, möhippegänget och inte minst 5 andra i vårt sällskap förutom jag, PR-mannen. Herr Presentatör lämnar plats för andra komiker vid tre tillfällen under den två och en halv timme långa showen och de håller skiftande kvalité men genomgående tämligen hög, vilket inte minst märks på alla våra skratt och krampen i magen efter att det hela avslutas av entreprenören själv, Mårten Andersson.

Viktiga lärdomar av kvällen:

* Reklam- och PR-folk klär sig gärna i skjorta och hängslen samt skor av dyrare art.

* Vi kan säga upp tv-avtalet med Telia och använda mina glajor istället.

* En fru som inhandlar nötter på eget bevåg är den bästa sortens fru.

* Kompisar som arrangerar en dag med champagne och tilltugg, middag på lokal, stand-up, fri bar under kvällen och trevligt sällskap är de bästa av kompisar.

* Att tacka för showen genom att ta i hand efteråt kan få den roligaste av komiker att be om ursäkt för att han använde en som skrattstock. Det hade han ju inte behövt göra, det är ju det jag kommer att minnas.

* Går man på stand-up ska man sitta längst fram för en extra dimension. Gärna iklädd hängslen. Eller så säger man att man kommer från Pajala.

FÖRDOMSSTOFILEN

Popskolan presenterar en ny programpunkt: Fördomsstofilen. Din guide till användbara fördomar i vardagen. Idag: Gymnasieungdomar i lunchmatsal.

Vi äter ibland lunch på en restaurang där maten görs av blivande kockar och maten serveras av halvtaffliga servitörer som efter en termin eller två hittar säkerheten i servitöryrket. Krubbet hör till det bästa man kan hitta i staden som tjänstgör som Dalarnas residensdito. Det är ofta fullkomligt briljant. Utöver själva smakupplevelsen bjuds också till underhållning när vuxen ungdom gör entré i matsalen. Det är bättre än att gå på cirkus, I tell ya. FYI så är Fördomsstofilen generaliserande, allt annat än fördomsfri (fattas bara), aningen inskränkt samt tämligen osammanhängande. Som sig bör.

Analys Gymnasieungdomar i lunchmatsal:

Accesoarer: Keps. Företrädesvis bakvänd. Det tycks inte råda någon allmän mening bland just den här populationen att folk iklädda bakvänd kepa ser ut som idioter. Det är inte så att jag påstår att så är fallet, men de ser väl inte ut som några presumtiva nobelpristagare om man uttrycker sig som så. Man kan dock inte ta för osannolikt att de kommer bli fasligt bra på att spela hockey.

Flackande blick: Del av standardkitet. Kommentar överflödig.

Hasande steg: Förvisso också en del av standardutstyrseln för modern gymnasieungdom, men icke desto mindre ett karaktärsmärke av vikt.

Byxor: De döljer väl det de är till för att dölja. Ni fattar.

Frisyrer: En del ser ju ut att ha förståndet i behåll men överlag vette fan. För att inte framstå som en förvuxen frisyrmoralpredikant vill jag bara påpeka att jag har lika långt hår som Paul McCartney hade på 60-talet. Den rebelliske 40-åringen! Hrrm, ja, nu var det ju inte min frisyr som skulle analyseras. Full kredd till killen med redigt Dylan-burr i alla fall. Never goes out of style.

Jämförelse sent 80-tal, tidigt 90-tal kontra nutid: Samma struktur. Hockeyligan (eller andra idrottsutövare, fast utan keps), IT-geeks (de som programmerade basic, hade VGA-skärm och kunde spela snake på sin hem-PC), det coola folket (de som kunde bära upp en spräcklig skjorta som en boss), esteterna (de som är snygga kändisar på tv nowadays och har legat på trackslistan) och de töntiga lantisarna (de ser likadana ut idag som då. Som att se sig själv i spegeln).

Konklusion: Bara för att man kommer hasandes med flackande blick, byxor på halv stång och bakvänd keps behöver man inte vara lunchande gymnasieungdom. Det kan mycket väl vara 50 Cent som är i stan och signerar hörlurar.