ATT CELEBRERA EN FIN FOTBOLLSUPPLEVELSE PÅ TYSKT VIS

Har ni försökt hålla ihop ett gäng på elva personer i en tysk storstad nån gång? Gör inte det. Det är som att vara ute och gå med ett dagis vars barn har antingen a) väldigt olika viljor b) total obeslutsamhet som största hobby eller c) är som barn är mest. I korthet betyder det att middag intas på tre olika ställen i grupper om 6, 3 och 2 personer. Vi i den största gruppen hamnar på ställe som lagar utomordentliga bitar kött. Fem tyska bratwurst i betyg till det stället.

Man kan inte bara äta förstås, även dryckesdepåerna måste få sitt. Vi överenskommer därför om rendezvous i gamla stan och strålar samman vid ett antal småbord vid ett vietnamesiskt ställe. Servitören springer i skytteltrafik mellan baren och vårt bord. Ölsejdlar skickas ut för att en kort stund senare återvända i tomt skick för diskning i köket. Utbudet av diverse smaksatt sprit gås igenom metodiskt (en flaska med jägarmästarsprit tar tydligen slut mitt i den avsmakningen) och det är verkligen skillnad på vad som hamnar i glasen. Ett gott råd är att avstå från en styggelse som de kallar för asbach. Uppenbarligen ska det vara en slags tysk konjak. Det hörs ju både på namnet och beskrivningen att man inte ska beställa in nåt dylikt faktiskt. Ramazottin gör sig bättre. Strax före midnatt informeras vi om att en sista beställning kan göras om vi pröjsar pant för ölglasen. Tio euro senare har vi ytterligare varsin bägare i handen och barinnehavarna smäller ihop klaffborden vi stått vid och packar ihop hela utestället på fem röda och efter att ha återfått pant fortsätter vi till nästa ställe. Nästan alla vi, men några droppar av. Talsyntesen har tydligen fått sig en törn hos en i den elva man starka gruppen och i sällskap av ytterligare tre beger de sig mot hotellet. Lite oklart varför det ska behövas tre assistenter för att kurera en talsyntes i ofas, men väldigt lite berörs vi övriga åtta som tycker att det bör vara några timmar kvar att fira av lördagen.

Nästa anhalt blir närliggande bar som av för mig okänd anledning serverar halvliters strawberry daquiris. Det känns mig övermäktigt och efter att den på något vis försvunnit ur glaset övergår jag till en överlevnadsstrategi bestående av vatten och cola. Tänk att jag lärt mig något efter 40 år på jorden i alla fall. Intressant händelseutveckling på baren: vakt kommer fram till vårt bord och kastar ut en i vårt sällskap. För att inskärpa allvaret i utkastningen drar vakten upp en imaginär linje på gatan utanför och informerar att vederbörande ska hålla sig på rätt sida linjen annars kan den stränga vakten få för sig att bli vrång på riktigt. Hur ska man då göra för att bli utslängd från en stillsam bar i Düsseldorf en lördagskväll i september ett så pass modernt år som 2012? Om man inte boxas eller tar sinnesutvidgande substanser kan man till exempel olovligen tillgripa någon annans drink. Det får man ju faktiskt ge vakten att det är ett synnerligen olämpligt uppträdande. Fast vi nu bara är sju i gruppen efter talsyntesdebaclet lyckas det bli ytterligare grupperingar till följd av nyss nämnda tillgreppsfiasko. Något senare är vi dock sammanstrålade igen på den allt annat än förträffliga baren (som heter Louisiana) med högst musik i hela Nordrhein-Westdalen (om man är 40 år så känns det faktiskt så). Konstig människa med Jack Daniels-tisha vill väldigt gärna snacka med oss och tar inte nej som ett svar. Vi kommer därifrån med öron och alla andra kroppsdelar i gott skick dock och styr kosan mot närmaste döner-hak. Säga vad man vill om utelivsamatörer som oss men vi vet hur man avslutar en kväll på ett värdigt sätt. Vi lyckas förstås splittra kvarvarande grupp ännu en gång och vår lilla dönergrupp tar en taxi hem och konstaterar att klockan tydligen passerat fyra för ett tag sen. Dags att täcka sig. Borde bli en intressant söndag.

Vad gör man då en söndag i den här stan? Börja med att äta frukost vid halvtiosnåret. Inse fakta och gå tillbaka till sängs för nån timmes ytterligare sömn. Masa dig upp, duscha, ta dig till en terrass vid Rehn och sätt dig där och smaka av lokala ölsorter i solen. Det är valfritt om man sitter i regissörsstol eller ligger i sacco-säck och njuter. Gå sen vidare till strandpromenaden för liten förfriskning och sprid dig vidare till gamla stan, tillbaka till brottsplatsen så att säga. En låda nudlar från det vietnamesiska plejset och sen är det nog dags att åka mot hotellet och den irländska puben för att gå obesegrad genom biljardturnering (sen behöver man ju inte nödvändigtvis skryta om en sån sak på sin blogg, men det är förstås upp till var och en att avgöra lämpligheten i sånt beteende). Trevlig söndag avslutas med att träffa bingen i god tid innan midnatt. Chockerande tidigt.

Sista dan brukar bara betyda en faslig massa resande. Så då öppnar vi dagen med en spårvagn ner till Hauptbahnhof för vidare färd till Köln via järnvägens försorg. Vi vill ju se den där domen. Förnämligt initiativ som leder fram till följande måndagslista:

* Det är 533 trappsteg upp till högsta utsiktspunkt för human beings i södra tornet. Flåsindex på de flesta i gruppen alarmerande högt.

* Den tyska arkitekturen har gått bärsärk i området närmast domen. Wahnsinn som the locals brukar säga.

* Att avnjuta lunch på ett ställe vars föreståndare ger rekommendationer som gör eventuella egna initiativ till beställning överflödiga. Vilken ynnest. Han skickar in fem tallrikar med korvar, kött, konstig potatis, surkål, rödkål och allt vad det nu är med sådan självklarhet att det bara är att kapitulera. Elegant avslutningslunch.

* Åka mjölktåg är lika tråkigt i centraleuropa som i norra delen av samma kontinent.

Vilken fin 40-årspresent. Tack och bock. Och förstås: Auf wiedersehen.