Ibland borde alla få känna sig som om man är nåt
eller nån man inte är. Men som man kanske ändå lite sådär i
hemlighet skulle vilja vara.
För den som till äventyrs inte är riktigt bekant med
min profession så innebär den att hjälpa folk att avveckla sina
vilande aktiebolag. Vissa som är bekanta med vad jag gör har vid
något tillfälle uttryckt det högst opassande som att jag håller
på att slakta bolag. Skäms på dem säger jag. Att hålla på med
dylikt - att stå till tjänst med avveckling inom bolagssfären -
och röra sig i branschen där det handlar om att jobba med siffror,
skatter och pengar brukar i stor utsträckning innebära en viss
klädkod. Man kan kanske tänka sig kostym och slips. På vårt
kontor är det en tämligen ovanlig uppenbarelse som i regel bara
förekommer vid vissa möten och hos den äldre (äldsta)
generationen.
Ibland, men inte särskilt ofta, får även jag besök
när någon behöver hjälp att fimpa sitt bolag. På grund av
tystnadsplikt går det dessvärre inte att skriva särskilt mycket om
vad som händer och verkligen inte vilka vi träffar eller köper
bolag av. Det är ju lite trist när det ibland passerar kända
namnteckningar på papperen som befolkar våra skrivbord. Men är det
ens profession ingår det att bete sig professionellt. Alltså får
vi i regel ligga väldigt lågt. Men när det kommer en säljare av
ett bolag som på väg till gemensam lunch meddelar att hen blev
väldigt förvånad när min uppenbarelse hälsade välkommen i jeans
(förvisso mina finaste och blåaste) och skjorta (jättefin för
övrigt) istället för ovannämnda bankpyjamas finns anledning att återge vissa delar av dialogen. Nämnda förvåning emanerade tydligen från det faktum att hen
trodde jag tillhörde ett helt annat skrå.
- I thought you were a musician.
Hen trodde jag var musiker. I'm a rock 'n' roll star.
Livet hädanefter kan bara gå utför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar