UPPSIDAN AV BAKSIDAN

Det här ser man inte så ofta nutilldags. En skiva. En CD. Album. På riktigt liksom. Man kan ta den i handen och den kan spisas i en CD-spelare. Det sägs och skrivs att folk slänger sina CD-samlingar, åtminstone de som ännu inte fyllt 30. Ursäkta mig om jag tycker det verkar som att dessa människor är till och med dummare i sina huvuden än vad jag är i mitt. Förmodligen har de bakochframvänd kepa på sig. Bilden ovan är en bootleg-CD med b-sidor och rariteter av en käck orkester som kallar sig Wilco. Det är så mycket kärlek paketerad i en liten ask och bränd på en CD av någon med förmodad hemvist - med fördomsstofilens inskränkta ögon - i sydeuropa runt millenieskiftet. Förmodligen tryckt i en inte alltför omfattande upplaga. Om man svårligen begriper hur det får plats så mycket kärlek på en compact disc så kanske följande kan hjälpa till att få en smula förståelse för hur en man kan vurma så varmt för något dylikt:

* Jag har letat igenom så många CD-ställ på skivaffärer, skivmässor och i skivkataloger att fingrarna börjat blöda och att jag drömt om vilka fantastiska plattor som dykt upp. Så dök den här upp. Bland annat.

* Innan internet, fildelning och streaming var vi bara några få som kunde stoltsera med att vi hade just den här dyrgripen. Fånigt, fåfängt och futtigt? Kan man säga. Paradoxen i att vara del av något som är förbehållet några få men som man ändå skulle vilja att alla gillar. Det är inte så viktigt längre, men det var nog det vid tiden för inköpet av den här tingesten.

* Bara den här grejen att några av låtarna har så dåligt ljud att det låter som om ens stereo kommer självantända, minst en av titlarna är felstavade samt att låtordningen enligt baksidan på asken stämmer lika bra som när Tommy Engstrand läste lottorader på 80-talet.

Det fina i kråksången är att man inte behöver gilla Wilco för att uppskatta hela fenomenet. Fråga en övervintrad grungesnubbe eller skinnpajförsedd hårdrockare så finns otaliga exempel. I ärligehetens namn vilken genre som helst inom pop och rock egentligen. Kärlek. I detta specifika fall kryddat med fantastiska covers av t ex Doug Sahms "Who Were You Thinking of", Big Stars "Thirteen" (finns i finfin svensk version av Hockey-Håkan Hellström för övrigt) och inte minst "100 Years From Now" av bandet med det mest pårökta bandnamnet ever, The Flying Burrito Brothers.

Hoppas du som läser det här också kan hitta smulor av vardagskärlek i en liten ask eller något av motsvarande storlek och viktighet för just dig. Kanske ett fultryck av Kikki Danielssons samlade b-sidor 84-87? Skicka mig en kopia i så fall är du hygglo. Jag har en kompis som gillar henne.