Det hade varit bättre om jag provat på att slarva bort matchplåten vid en resa till Ipswich. Bara att gå och få en ny. Nu vet jag visserligen vilken plats det avser, men den står varken i mitt namn eller är inköpt till normalpris. Det är ändå den lösningen som ligger högst på listan, tätt följd av att köpa en ny utanför stadion av någon mindre nogräknad biljettnasare. Vi ökar på stegen mot stadion som bara ligger 15 minuter bort nu.
Mycket folk i rörelse. 80 000 människor som ska hitta sin plats, men eftersom vi är där mer än en timme före matchstart är det ändå tillräckligt glest för att kunna röra sig tämligen obehindrat. En man i kort hår, glasögon och gulsvart träningsoverall med BVB tryckt på bröstet står och håller upp en biljett. Kan han vara lösningen på problemet månne? Overallmannen har ett helt kuvert som bilaga till den stekheta biljetten i hans hand. Han vill nämligen påvisa att det inte är något fulplåt som erbjuds till försäljning. Tämligen omgående dyker det upp ett antal andra filurer med ett knippe biljetter i handen. Overallsnubben vill ha ett pris motsvarande vad som står på plåten vilket är ett eminent erbjudande. Snubbekompis som smugit in från högerflanken erbjuder sig att kapa tre euro på sin produkt, men hans ljusskygga näringsverksamhet är inget som faller mig i smaken. 43 euro senare är problemet löst. Overallpellen hälsar att vi ses därinne eftersom han har platsen bredvid den jag precis förvärvat för en i sammanhanget blygsam penning. Jo, man får ju hoppas att vi ses.
Kritiskt moment: stoppa i biljetten i den automatiska biljettavläsaren. Jubelkänsla: grönt ljus, välkommen in på Westfalenstadion.
 |
| Life saver |
Att föra en konversation på tyska med en man med portugisisk brytning är inte det lättaste. Jag har försett mig med ett för stadion specialanpassat betalkort och inhandlat en öl i plastglas med handtag, kollat in var jag har min plats och gått ut från läktaren igen. Längst ner i trappan stöter jag på min nyfunne problemlösare av portugisiskt ursprung. Han är här varje match. Han är där när Dortmund spelar på bortaplan. Han bor nog i sin gulsvarta träningsoverall. Trevlig man. Knepig portugishybrid till tyska han pratar och det hade inte varit helt fel med en dialektsynt av avancerat snitt just nu. Vi förstår varandra ganska väl trots allt. Kul att jiddra lite Deutsch också. Under själva matchen pratar han om att Dortmunds polske striker har en bror i Leverkusen. Nummer åtta säger han. Jaha. Han heter ju inte Lewandovski. Men han påtalar detta ungefär ett dussin gånger under den första halvleken så då måste det väl vara så då även om det låter otroligt då åttan i motståndargänget heter Lars Bender och är tysk. Jag fruktar att något är väldigt lost in translation här. I övrigt under matchens första halva:
* Tyskar röker som borstbindare när de går på fotboll. På läktaren. Det bolmar som ett jävla kolkraftverk runt omkring mig.
* Hemmafansen håller igång och viftar med flaggor och hoppar jämfota på kortsidan mittemot. Utslag på Richter-skalan inte helt osannolikt.
* Leverkusen ser ut som ett gäng amatörer. Dortmund skickar in två baljor under första 45 och ser ut som självklara inhöstare av de tre pinnar som står till buds.
Halvtidsvilan bjuder på en trapplöpning av avancerat slag. Uppför samtliga trappor upp till högsta etage på arenan för att se om det går att ta sig över till resten av gänget som sitter på västra läktaren till skillnad från mig som sitter på norra sidan. Resultat: Läktarsektionera avskilda med staket och trappa med stewards. Konklusion: gå tillbaka ner för trapporna och vackert sätta sig på sin plats igen precis lagom till att andra halvlek ska ta sin början. Halvlek två i sammandrag:
* Under par. En balja, men i övrigt inte mycket att yvas över vad gäller det som sker på planen.
* En hel cola attackerar min vänstra vad och jeansen blir stabila som målarbyxor när colan torkat. Oklart vem förövaren är men lite spill får man ju räkna med.
* Ett vansinnigt drag på läktarna. När den ena brodern Lewandovski (han som spelar i Dortmund och bevisligen existerar) knoppar in trean följs det av sång och 25 000 hoppande hemmafans på motsatt läktare. Det ser väldigt fränt ut.
* Min portugisfrände tackar för sig när det är två minuter kvar och skakar tass och säger att han hoppas att vi ses på Westfalenstadion igen. Jorå. Tänk att fenomenet beat the traffic finns på tyska arenor också.
Det var väl en jefvla tur att jag fick mig en ny plåt. Mycket bra fotbollsupplevelse med finfina sånger, nu återstår bara att återse de övriga tio och ta sig tillbaka till D-dorf för att fira hela grejen på vederbörligt sätt. Det måste nog beskrivas i eget inlägg. Vi gör så.
 |
| Gula väggen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar