Det hände redan igår faktiskt, precis när de tre trubadurerna skulle köra igång. Bit för bit försvann rösten och vips var den puts väck. Vi går en trappa ner för att inta en välförtjänt frukost (om man dricker minst två öl kvällen före är man förtjänt av ägg och bacon, en balja te och möjligtvis en skiva ost eller två). Mitt i ostlassningen kommer Örjansson ner till frukost och undrar om det blev sent igår. Fan. Här öppnar han för lite kallprat och det enda jag kan göra är att väsa tillbaka att jag tappat rösten. Han skrattar och tar det som intäkt för att det blev ganska sent. Vilket han i och för sig har rätt i. Denne man, myt (eller, alltså, han står ju där så någon myt är han ju inte egentligen men det lät bra, ok?) och levande legend är den artist som träffat mitt hjärta hårdast de senaste 10 åren med sin musik. Det är märkligt men också ett fint kvitto på att det går att hitta artister som kan få ens hjärta att bulta de där extra slagen som i stort sett bara är förbehållet artister som man upptäckte innan 25 års ålder. Men jag äter väl min ost och nöjer mig med det.
Vi stannar till i Avesta centrum och inhandlar grattiskort, halstabletter och rullar vidare mot Stockholm för fest. Eller närmare bestämt Nacka och Järlagården. Ett megaaber i det här läget är att min röst inte förmår att bära sig för fem öre. De bedövande halstabletterna hjälper inte särskilt mycket heller, men jag har bestämt mig för att försöka vara tyst så mycket som möjligt så att det finns en liten chans för rösten att göra comeback till kvällen och möjliggöra att talet kan hållas. Det går sådär, men väl framme på hotellet i Nacka kör jag igenom födelsedagshyllningen (beror på vem frågar. Alla kanske inte skulle referera till det som en hyllning, men om man känner till födelsedagsbarnets och min relation så förstår man att det är mycket kärlek nedlagt i de där orden) några gånger så att det ska sitta om rösten skulle kraxa igång. Är man inte förberedd så får man jobbigt att leverera ett vettigt längre tal, det är min erfarenhet. Träna in det så pass bra att det sitter som handsken. Brodera sen ut det live, men bara med ytterst små medel. Låt stödorden ta dig framåt. Det är lite så jag jobbar. Andra som gör sånt här på mer frekvent basis kan säkert delge bättre tips.
Medan Fru Nygårds tar en eftermiddagslur passar jag på att göra klart rekvisitan till talet samtidigt som det följs fotboll och hockey på sociala medier. Multitasking at its finest. En stund senare står vi klara och likaså gör Pongo med fru samt Oilers. Party time. James Bond-fest minsann. Fina stassar på och fullt ställ till Järlagården.
Jävla rolig fest. Många bra grejer:
1. Många flugor. Jag den enda med prickig dito.
2. Smaskigt käk. Så mycket salami har inte intagits sen jag köpte salami på metervara från Salamikungen.
3. Bar med inhyrd bartender. De drinkarna går inte av för hackor. Bara Fräuleins för petit moi: Strawberry Daquiri, Cosmopolitan och Screaming Orgasm. Endast i medicinskt syfte förstås.
4. En till kille med tappad röst! Helt otroligt, vad är oddsen för det? Vi bestämmer att vi kommunicerar med tumme upp, tumme vågrät och tumme ner.
5. Rösten kraxas igång. Ingen idé att försöka vara tyst längre. Talet går att hålla och det sitter precis som önskat. Bra respons och födelsedagsgrisen verkar tycka att det var schysst. Trots att det förmedlade några av hans alias av de mer ofördelaktiga slagen.
6. Dansgolv och discokula. Proffsgrejer.
7. Whisky. Syfte, se punkt 3.
8. Den här släcka och låsa-grejen. Det växer man tydligen aldrig ifrån. Stockholmarna hade dragit hem för längesen.
9. Sinnesnärvaron att inte dricka den där drinken som bursdagsmannen kokade ihop vid pass kvart i tre.
10. Att träffa järngänget är en ynnest varje gång. Att folk fyller jämt en masse för med sig bra grejer. Fester och presenter. Next up blir förmodligen att så många av oss som möjligt hänger med på en whiskyhelg i Gästrikland.
Bra jobbat av paret Bjerring/Andersson. Festfixare de luxe. Nu ska jag sova i en vecka.
 |
| Äsch, det är bara en fluga. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar