Vi
går tillbaka mer än 30 år du och jag. Ett tidsspann med en hel del
höga berg, men dess värre allt för många djupa dalar. Just nu är
vi nere i en djup ravin och har kopiöst svårt att hitta en
framkomlig väg upp ur densamma. Vi har ingen styrning och således
heller ingen vettig riktning på ekipaget. Det som en gång var den
stolta och fina gemenskapen Ipswich Town Football Club är nu ett
vrak på havets botten som har försvinnande små chanser att bli
bärgat för snabb och kompetent restaurering. Var hittar vi en
kapten och vrakräddare av rang? Och om vi tror att vi hittat honom,
hur i hela helvete ska han kunna styra upp den här röran av
arbetskraft med tveksam kompetens och samarbetsförmåga?
Varje
supporter vet att har man en gång sajnat upp sig för en livslång
kärlek kommer det finnas många tålamodsprövande hinder längs
vägen. För vissa fler än för andra och det är när man når
botten som det stora provet uppenbarar sig (för vi har väl nått
botten nu Ipswich Town Football Club?). Finns du där vid lagets sida
trots klubbens fortsatta svekfulla beteende? Å andra sidan, varför
skulle du det? Kanske säger du då att "Älska
mig som mest när jag förtjänar det som allra minst". Säg
vad som helst, men säg inte så, ok? Förvisso är det sant in i
minsta detalj, men liknande lustifikationer gör sig bäst på
kyrkogården för förtappade kylskåpsmagneter med lökiga ordspråk.
Hur som helst: är du kvar på båten eller har du evakuerat via
styrbords reling? Själv står jag kvar en bit akterut och öser
vatten så gott det går, men det är jobbigt när skutan står
orubblig på havets botten. Det hjälper väldigt lite om man säger
så. Men jag står kvar likväl. Och många med mig. Men alla undrar
vi vad som pågår. Varför är vi mitt i den till synes värsta
krisen på mer än 50 år? Varför är det så Ipswich Town Football
Club? Snart måste vi ha svar. Det sista vi vill göra är att
abandon ship, men det börjar bli jobbigt att andas här nere. Och
ösa vatten. Mayday. Mayday. Mayday så in i bänken.
Summa summarum |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar