BOOT SALE - DUTCH STYLE

Ni vet den här prylen när man sitter på en av stans restauranger för att inmundiga lunch och det plötsligt utanför fönstret svänger upp en holländsskyltad bil på trottoaren. Nej? Låt mig då lite kortfattat berätta hur det funkar.

En holländare (kan förstås bytas ut mot valfri nationalitet, men är kärran skyltad med NL kan man utgå från att det är en nederländare) kliver ur ekipaget och kliver in på stället, letar reda på chefen, drar ut densamma på trottoaren och öppnar bakluckan på kombin. Typiskt holländskt beteende (andra kända fasoner är ju att dricka Heineken, åka skridskor i skenande fart och envisas med att klä sig i orange) som nu även nått Sverige. I bagageutrymmet ryms så en utsökt samling köksgeråd som försäljs genom så kallad uppsökande ambulerande verksamhet. Den här snubben ligger inte på soffan och väntar på att affärerna ska komma till honom om man säger så. Vill man bli av med bilen från trottoaren tjackar man nya traktörpannor eller ringer bärgarn. Simple as that.

Det är så klart så här det ska gå till. Nästa vecka sladdar han helt obekymrat in på krogtrottoarerna och kränger Heineken, Amstel och Bavaria.  När han har skickat på dem en pall med bira kastar han förstås med en teflonpanna eller två. Holländsk boot sale, snart på en trottoar nära dig.

NÄR TIDEN GÅR RAKT IN I DIAGONALEN

Om man sitter och äter frukost, säg lite yoghurt med specialkomponerad müsli, och Systersektionen gör en uppmärksam på att klockan är helt rak på snedden.

Då tar det ett tag innan man begriper att den är fem över sju. Den skulle förstås kunna vara tio över åtta eller kvar över nio också, men då hade vi varit sjukt sena till dagis, fritids och jobbet. Jag skyller trögheten på yoghurten. Müslin får gå ostraffad ur det här.

TV-SPELSKUNGEN

Kanske har man sett King of Kong, kanske inte. Om man är det minsta som mig tycker man om den dokumentären av flera orsaker. Framför allt att den handlar om nördar som spelar Donkey Kong som om det inte fanns någon morgondag. I viss mån finns utrymme för oro att Lilla Sektionen framledes kan hamna i en dylik produktion.

Men i övrigt tycker jag det ser lovande ut. Han har förstått vilket lag som har bästa förutsättningarna att mosa allt annat motstånd. Allsvenskt på andra planhalvan verkar inte vara något större hinder om man säger så. När King of FIFA13 kommer på bio kan ni kontakta bloggen så fixar vi lite friplåtar.

RÄTT I NIBBAN

Det kommer ta lång tid tills Portman Stråtenroad ser ut så här:

Men det hindrar inte Lilla Sektionen att trots obefintligt gräs och knölig plan försäsongsträna skott, frisparkar, straffar och målvaktsspel redan nu. Framför allt straffar och målvaktsspel:

- Skjut i nibban då! (öhh?)

- Varför ska jag skjuta i ribban? (dumt att ens ställa frågan. Ungefär som att fråga random snubbe på stan vad som är meningen med livet)

- Nibban. Det hetej nibban. (jibban hade man ju kunna köpa)

- Du menar ribban? (rätt ska vara rätt liksom)

- Nej. Nibban.

- Men, det heter..äh, skit samma.

Skjuter min straff, missar ribban men träffar krysset. Om ni sett spelare som till exempel Ronaldo, Messi, Lewandowski och Van Persie förstår ni ungefär vilken nivå skottet är på.

- Offside.

- Offside? Det kan ju inte bli offside på en straff.

- Det vaj offside. Inget mål. Skjut igen. Tjäffa nibban.

- Men...alltså...äh.

Det måste vara såna häringa lokala regler som de brukar prata om i golf. Träffar man inte ribban så är det offside. Det är noterat. Och just det, det heter nibban och inget annat.

ATT VÄNTA PÅ SVAR FRÅN ÖREBRO LÄN

Det är en sån där grej som nästan alla har varit med om. Man ringer till en bank i Närke och tänker att det är en av alla rutinkollar. Så får man en jävla slinga rätt in i balansnerven innehållande en basgång från helvetet ihoptvinnad med ett jazzigt pianoplinkande och - värst av allt - 80-talssax som grädde på potatismoset. Ni fattar ju själva, man orkar inte med vad som helst.

Alla handläggare är upptagna, säger den banktrevliga inspelade rösten. Det gäller bara att vänta på sin tur. Medan truddelutten med piano, dålig bas och lökig sax fortsätter tortera trumhinnorna. Vem har klarerat den här telefonlösningen? Cliff Huxtable? Det är inte helt omöjligt att det är ett exakt extrakt ur soundtracket till Cosby och då förstår ni att det inte är någon mumma för hörselgångarna när man för sitt inre ser Bill Cosby vara tokrolig familjefader och ruska lite skoj så där på skallen som bara han kan. Efter fem minuter i det telefonistiska väntrummet blandas bilderna av Mr Huxtable med fladdrande porträtt av Margaretha Öhman, Sonny Crockett och en salig mix av karaktärer från Fragglarna. Det håller inte längre, det är bara att lägga på, ringa upp senare och hoppas på att man inte hamnar i telefonkö igen. Banker i Närke alltså. Kan vi kalla in Nationalgardet eller nåt? Don't mind if I do.

WHAT IS THIS REPRIS THAT YOU SPEAK OF?

- Pappa, Bayern München äj på tv IGEN! Fyja mål! De göj fyja mål!!

- Ja, det är en repris från i tisdags.

- Nej.

Här inträder den sedvanliga förvirringen när det spelas upp en repris av en match från vilken sport som helst. Ordet repris är liksom inte införlivat i Lilla Sektionens vokabulär ännu. Skön grej. Samma match, samma mål i samma minut. Bekommer icke en reprisanalfabet det minsta. Så är det när man är snart fyra år.

- Titta, de göj mål igen! JAAAA!!!

- Det är samma match förstår du som vi såg början på i förrgår. De har spelat in den och nu visar de den igen. (väldigt pedagogiskt om jag får lov att säga det själv)

- Nej. (något bristande argumentation kan jag nog tycka)

- De spelar ju mot Barcelona. Precis som i tisdags. (lägger fram bevis efter bevis)

- Ja. (tar icke notis om ovan nämnda bevis)

- Det är samma match fast de visar den en gång till. (något tjatigt kanske, men upprepning är ju inlärningens moder och hela den biten)

- Nej. (bister uppsyn följt av återfödd uppspelthet) De spelaj igen! Kolla!

Ja, jag är avis. Så grymt att se samma match för första gången. Om och om igen. Det måste vara briljant att vara nästan fyra. Hoppas det dröjer länge innan han adderar repris till sin personliga ordbok.

BELIEBE IT OR NOT

Till höger, till vänster, framför, bakom och vid mina sidor. Beliebers överallt. Att Lilla Sektionen helt oförhappandes utbrast ”JUSTIN BIEBER” från baksätet häromdagen var uppenbarligen ingen slump. Eller att en Facebookvän länkade till den viktiga Aftonbladetnyheten att Bieber-killen hade tatuerat sig i natt. It all comes together.

Lite vilsen så där som landsortsbor som myself är i storstan så tycker jag det är lite jobbigt att hänga med 45 miljoner människor på centralstationen i hufvudstaden och slår därför en lov utanför och hamnar ovetandes utanför Sheraton. Intressant vägval.

- ARE YOU JUSTIN BIEBER’S DANCERS????!!!!! (möjligtvis ska det till fler utrops- och frågetecken med tanke på upphetsningen hos killen (!) ifråga)

De potentiella dansarna glider svarslöst vidare förbi hotellhängarna och in i en av två bussar som står och väntar. Flådiga bussar må ni tro. Lyxigt kök hinner jag se när jag går förbi.

- ARE YOU JUSTIN BIEBER’S DANCERS???????!!!!!!! (om möjligt ännu mer exalterad röst hos den unge mannen när nästa par coola dansare kommer ut bakom min rygg)

Inser att jag är på väg just ingenstans och går tillbaka samma väg jag kom och där står fyra studsande tonåringar och tar kort med Justin Bieber’s dancers. Skönt att deras stalking betalar sig. Jag gillar ju sånt. Må vara att föremålen för mina beundrande blickar har väldigt lite gemensamt med nämnde flickidol (och pojkidol tydligen) men det har liksom ingen betydelse. Att vara ett fan eller en supporter har ju i grund och botten samma drivkrafter som fundament.

Småleende går jag tillbaka mot centralen då min jakt efter något lätt och snabbt att äta får till följd att en kebabtallrik får sätta livet till vid det eminenta haket Svenska Klassiker. Bredvid mig sitter en morförälder med barnbarn och fyller på depåerna inför kvällens show i Globen. Barnbarnet ifråga tar upp biljetten och tittar på den och informerar morföräldern vad hon har att vänta:

- Första gången jag såg honom svimmade jag. (som man gör)

- Jaha. (väldigt cool det här exemplaret av den äldre generationen. Hon har väl sett Elvis och Beatles et al så hon vet vad det innebär att svimma vid blotta åsynen av sina idoler)

Jag ler ett litet leende igen och hoppas att hon inte skriker sönder rösten och håller sig osvimmad ikväll tösen. För egen del mötte jag en gammal pophjälte nere vid Stureplan. Självaste lo-fi-fenomenet Håkan Steen kom gåendes över övergångsstället. Jag varken svimmade eller skrek ”ARE YOU HÅKAN STEEN?????!!!!!”. Lite stolt över mig själv faktiskt. Take it or beliebe it.

TERMINATOR

Imorgon ska jag på kurs. Se upp Stockholm.

Det finns många titlar och olika sätt att förvärvsarbeta. En del av mitt jobb innebär numer att vara likvidator i aktiebolag som ska likvideras. Även om det varit en del av min vardag att avveckla bolag under ett dussin år får man ju läsa på när man plötsligt är den som ska skriva på med sitt namn på den streckade linjen. Då kan det hända att man får åka till hufvudstaden för att förkovra sig, som det så fint heter.

Det har slagit mig att det förmodligen skulle medföra en smula större respekt i vissa grupperingar att likvidera annat än bolag, men det är ingen strävan för undertecknad. De kurserna hoppar jag gärna över. För det finns väl kurser för sånt också inbillar jag mig. Kanske en aning mer ljusskygga kan tänkas. Men ändå. Terminator. Det hade varit nåt att sätta på visitkortet.

LONG TIME, NO HALLINDIEBANDY

Det är dags att ta tag i uppdateringen av hallindiebandyn i huset. Eftersom vi går mot varmare tider kan man tänka att just den här grenen av hallindiesporterna klingar av i takt med att celsiusgraderna stiger utomhus. Lilla Sektionen tar väldigt lite notis om just det förhållandet.

Ett helt nytt inslag i sporten är att man nu kan välja att vara Sunderland. Med eller utan Sebastian Larsson. Fast han är ju i sanningens namn bättre på fotboll. I övrigt får man nog säga att hallindiebandyn är sig lik. Något mer målrik än innan möjligtvis.

- Vad står det? (Fadersektionen tycker sig ha räknat till en tämligen komfortabel ledning)

Viss tvekan från Lilla Sektionen följs av ett estimat som heter duga.

- Öh, 104-77.

Bara för att man lärt sig räkna till hundra behöver man ju inte överdriva. Att jag har gjort 77 har han förstås rätt i men 104 i arslet? Speglar inte matchbilden. Kanske beror det på hans extremt goda självförtroende när det kommer till sporten ifråga:

- Du får inte skjuta mellan benen på mig!! (En liten akilleshäl som är bra att utnyttja när gapet växer målmässigt)

- Varför inte då?

Paus. Lång paus faktiskt. Följt av torrt konstaterande ackompanjerat av ett nervöst leende:

- För att jag är bäst på hallindiebandy.

Aber natürlich.

BYGGSTENAR MED EN SON

Mitt i alla vuxenbestyr är det skönt när en liten sektion bryter av för lite legobyggande. Det finns inga ramar eller regler, det är bara att freestyla bäst det går. Då kan det till exempel gå så här:

Den till vänster med mycket rosa bär mitt signum medan rekordtornet till höger är signerad Lilla Sektionen. Observera att inga hallucinogena svampar eller rökta grönsaker har förtärts vid framtagande av den skära skapelsen. Inte heller kan Konstfack beskyllas. Det närmaste vi kommer där är umgänget i tonåren med Joel som sedermera blev elev på konstskolan ifråga. Vad kreationen till höger anbelangar är tornet högst på bilden. Det är allt ni behöver veta för att förstå varför jag inte vann just den här tävlingen. Heller. Plus att han lade till ett startljus för Formel 1 längst till höger. Knockout.

ÄR DET VÅR SÅ ÄR DET

Det finns olika aktiviteter när solen kikar fram och kvicksilvret stiger. Någon kanske byter däck och tvättar bilen, monterar en studsmatta, sätter i ett nät i ett fotbollsmål och bär upp vinterattiraljerna på vinden. En annan kanske fiskar fram ett sponsrat lektält och leker att det är vår. Så pass mycket att enda plagg plötsligt utgör en lätt sommarklänning.

- Ta på dig nåt mer är du snäll. Det är inte så varmt som det kanske verkar (säger fadern som är iklädd de trasiga jobbarjeansen med långkalsingar under, tjock tröja och mössa).

- Du förstår inte hur varmt det är här inne i tältet (lika lite som jag får plats i tältet har jag varit inne i det så det ligger ju nåt i det som Systersektionen säger).

- Jag förstår att jag inte förstår hur varmt det är (jag får ju inte ens plats i tältet som sagt var).

- Förstår du? (nej, jag får ju inte plats i tältet)

- Ja. (nej, se ovanstående paranteser)

Släpp sexåringarna loss, det är vår.

NÄTET PAPPA, NÄTET

Det har pågått ett tag. Lilla Sektionens lobbyverksamhet för att få målnätet på Portman Stråtenroad installerat.

Förra veckan:

- Ska vi sätta upp nätet imojjon? (måndag-torsdag).

Uppehåll fredag-tisdag pga faders frånvaro.

- Ska vi sätta upp nätet imojjon? (onsdag-torsdag).

Dessvärre för Lilla Sektionen har samtliga frågor besvarats nekande med tillägget att vi gör det till kommande helg. Skiter små sektioner ganska mycket i. Idag har dock dagen kommit när frågan kan få ett jakande svar.

- Ska vi sätta upp nätet imojjon?

- Ja, det ska vi.

- IMOJJON?

- Ja.

- När du fyller 42?

Åren går fort nu för tiden. Fyra dar efter att man passerat 41 är det dags för nästa födelsedag. Lördag hela veckan tamejfan.

GRUNDKURS I ENGELSK KOSTCIRKEL

Det finns en skev bild av matkulturen i England som antyder dels att maten inte skulle vara god, dels att nyttigheten borde vara föremål för nogsam granskning. Här behövs uppenbarligen någon som kan sätta de här villfarelserna på skam. Jag tar på mig det.

Den engelska kostcirkeln är i mångt och mycket uppbyggd på samma sätt som den traditionella svenska diton. Sju fält i kostcirkeln, dock inga inbördes proportioner angivna (heter det inte portioner förresten?):

1. Mejeriprodukter. Jag har alltid mjölk i teet. Alltid.

2. Kött, fisk och ägg. Kött - bacon och korv som om det vore slut på gris imorgon, ägg - halva tallriken fylld med äggröra, fisk - nej och heller ingen fågel eller mittemellan. Två av tre är grymt bra facit.

3. Rotfrukter, inklusive potatis. Långsamt stekt potatis. Bock i rutan.

4. Grönsaker. Tomat är förvisso en rödsak, men det borde gå att ticka boxen även här.

5. Frukt och bär. Ja, nog fan bär det här långt. Inget att frukta.

6. Bröd och spannmål. Jag idkar faktiskt mjölbojkott så den här punkten kan vi hänskjuta till lunchen, se nedan.

7. Matfett, you bet.

Enkelt. För att säkra punkt 6 dricker man med fördel lunch enligt följande:

Det står spannmål skrivet över hela den här måltiden. Förmodligen kan man även inkorporera frukt och bär-punkten här. Högst sannolikt kulle jag vilja påstå.

För att inte riskera skörbjugg - eller scurvy som man säger i England - bör man intaga en redig middag med kött, grönsaker, spannmål och potatis.

Det finns inget annat land som vet hur man komponerar en måltid på bättre sätt. Gott, nyttigt och energigivande. Men ibland går det fel även för ett land i framkant. Se upp för såna här konstellationer:

Mejeriprodukter och en krokig frukt. Det är sånt här som sänker ett lands BNP och allmänna välmående. Tack och lov för den engelska kostcirkeln.

BREV TILL KUNGADÖMET - I ALL VÄLMENING

Hej England,

Först och främst vill jag tala om för dig att jag älskar dig. Kanske inte förbehållslöst, men ändå till en grad man skulle kunna kalla en smula ohälsosam. Språk, chips, crisps, bacon, pubar, ale, full English, tidningar en masse, taxichaffisar, artighet, Ipswich, fotboll, London, burgare från husvagn, musik, tv-serier och en rad andra prylar tillhör företräden som gör dig till någon att hålla tätt intill och nära hjärtat. Men. Det finns några egenskaper som jag aldrig någonsin kommer kunna fördra. Vis av viss livserfarenhet är jag medveten om att man inte ska ändra på personliga egenskaper som utmärker en karaktär och gör den unik, men det kanske kan vara bra om du blir medveten om vad som retar upp mig en del.

* Varför finns det grön gubbe vid övergångsställena hos dig? Vem klockade längden på gröngubben, Usain Bolt? Till denna dag har ingen någonsin hunnit över vägen innan mannen i grönt försvunnit från trafikljuset. Det är inte bra. Jag kan inte ge grönt ljus åt sånt här.

* Du envisas med att ha kvar betalningsmedel som inte är värda någonting utan bara tar upp en massa plats i fickan. Vad är dealen med att ha fem kilo småskrot i lomman? Det är inte bra. Inget jag kan slå mynt av.

* Hos dig går folk runt med små barn på stan precis som hemma i stan där jag bor, men med den väsentliga skillnaden att dina barn har koppel. Det är inte bra. Jag kopplar inte det.

* Platser heter konstiga saker som ni uttalar på ett jättekonstigt sätt. Leicester, Gloucester, Reading, Wycombe och Portsmouth för att ta några exempel. Vem är ansvarig för det här egentligen? Det är inte bra. Jag kan göra ett uttalande om uttalet och det är att det inte är uttalat bra det här.

* Är det hela världen om någon missuppfattar köordningen en enda gång? Om kön till bussen sträcker sig 50 meter och nån stackare råkar förvilla sig in i kön från fel håll, kan vi ge personen ifråga en chans att rätta till sitt misstag och inte bli verbalt och blickmässigt slaktad av alla pensionärer i kön? Det är inte bra. Jag kan dock tänka mig att köa för att få bukt med det här ofoget.

* Jo, du den här grejen med att öppna och stänga en dörr till en tågvagn genom att sträcka ut handen genom dörrfönstret och vrida om handtaget. Allvarligt, vad var det för idioter som designade de dörrarna och vagnarna? Vi kan ju knappast lasta en snubbe för det här, det måste ha varit en massiv kollektiv designkollaps utan motstycke i världshistorien. Det är inte bra. Nästa gång bör man överväga att sätta ett dörrvrede även på insidan av dörren. Jag är medveten om att jag inte är designer av tågvagnar, men det är liten grej som jag har plockat upp medelst tågåkande i andra mer eller mindre civiliserade länder. Bara en tanke, gör som du vill.

"Jag vet, vi kör bara med ett handtag! På utsidan!!" 

* Vid upprepade besök har jag uppmärksammat att ni kör bil på fel sida av vägen. Ni måste sluta med det, det är inte bra. Folk kan bli överkörda från fel håll.

* Nu kanske du tror att jag hittar på, men en blandare innebär inte att man tar kallt vatten från ena hållet och varmt från det andra och blandar själv i sina händer. En djupfryst näve tillsammans med en brännskadad dito blir inte bra. Låt kranen själv blanda. Jättebra uppfinning. Finns i flera länder nära dig faktiskt.

* Regulations. Dina medborgare hänvisar till regulations så fort man med hjälp av sunt förnuft försöker åberopa lite vardagsflexibilitet. Bara för att det står i regelboken att det är si och så betyder det inte att personlig initiativförmåga och logiskt tänkande ska behöva stå billbaka till förmån för irriterande petimeteruppförande. Det är inte bra. Regulera inte mera, regulera mindre.

* Vem är det som har lärt folk att säga att platser som är inom gångavstånd ligger “a five minute walk, maximum ten” borta när det egentligen tar en halvtimme och hade underlättats kraftigt med utrustning avsedd för vandring i kuperad terräng? Det är inte bra  Inför genast tidsuppfattning som eget skolämne. Tiden är ur led i ditt land.

* Vem utanför dina gränser vet vad en trekvarts mile är? Du har säkert hört talas om metersystemet om du kollat Discovery Channel någon gång. Skitbra grej. Det sättet ni håller på och mäter saker = inte bra. Tiden är utmätt för ditt system, stega upp några meter istället så löser vi det här snabbt och smidigt. (Du kan få behålla pint istället för liter by the way. Bara på puben dock. Skönt att kunna kompromissa).

Nej du, nu får vi sätta stopp här. Vi får fortsätta en annan gång. Det verkar som om du har en hel del att jobba med här. Det är ju inte du, det är jag. Men ta det som små möjligheter till förbättringar så du inte gräver ner dig till följd av de här små upphakningarna. Herregud, bacon, chips och ale väger upp det mesta. Vi ses snart igen. Du kan väl beta av ett par av punkterna till dess. Tack för hjälpen.

Med vänlig hälsning
Mr Nygards

DET HÄR KAN GÅ HUR SOM HELST

Ponera ett dagsschema med guidad tur på Ipswich Towns träningsanläggning följt av en guidad tur på hemmaarenan Portman Road och slutligen en grillafton med de kära norska Ipswichsupportrarna. Känns ju uppstyrt, men kan faktiskt gå hur som helst. 

En träningsanläggning för professionellt fotbollskickande osar mycket pengar och högpresterande individer, men i det här fallet också en familjär känsla. Det är inte förstå gången som blogginnehavaren är här, men det är alltid lika trevligt att vara på plats. Vi får kika lite på a-lagets uppvärmning till dagens träning. Mer än så avslöjas ej och vi måste avlägsna oss omedelbums eftersom man aldrig vet om det läggs ut info på sociala medier som snappas upp av morgondagens motståndarlag på något vis. Verkar osannolikt, men man kan ju förstå att det inte bör komma till varken motståndares eller allmänhetens kännedom att det vid varje uppvärmning finns en spelare som mjukar upp iklädd banankostym pga framvald till sämste man på föregående träning. I England kallas detta för banter, i Sverige tror jag vi brukar säga pennalism.

Mr Milton & Mr Pajas

Gamle Ipswichhjälten Simon Milton visar oss gymmet och snackar om livet som fotbollsspelare och får som avslutning ett tack i form av en ITFC Sweden-halsduk och ett paket med ölunderlägg. Ett trettiotal skandinaver lommar nöjda tillbaka mot puben/stan/insert annan valfri destination. Innan rundturen på stadion hittar både öl och te ner i strupen på honom till höger på bilden ovan. Att det är chips till ölen goes without saying.

Stadium tour är inte heller första gången men tror aldrig jag får nog av att spatsera runt där inne i läktarnas innandömen, styrelserum, players lounge, omklädningsrum, säkerhetsrum osv. Guiden är duktig och entusiasmerande, det tas bilder till både höger, vänster och rakt fram och minsann om det inte fastnar en och annan film också. Som den här med Ipswichs nye tränare, direkt in från Malmö:

När den nye tränaren sagt sitt tackar vi med att hänga ännu en halsduk runt en Ipswichmänniska som vi gillar. Guiden blir givetvis överväldigad och kan inte tacka nog för tillskottet i garderoben. Känns bra. Det är så här vi jobbar.

Kvällen kan gå hur som helst. Vi ska hänga med norrmännen till en pub som ingen av oss varit på innan och idka grillning. Ingen vet riktigt vad som ska grillas, vem som utför själva grillningen eller något annat heller för den delen. Puben visar sig vara en riktig local med mönstrad heltäckningsmatta och odekorerade väggar, en riktig sunkpub helt enkelt. Sånt måste man ju bara gilla. Oväntad händelseutveckling:

* En av grillmästarnas mamma har inte hunnit leverera varken korv eller lök till grillen vid tiden för vår ankomst. Det hade man ju inte räknat med. Åtgärdas dock tämligen omgående varpå både korv och lök anländer oskadda.

* Det dukas plötsligt upp för pokerspel. Fram åker ett pokerbord, ett antal spelare och en väska med marker. Intressant upplägg.

* Mitt i pokerspelandet flyttas bordet ett antal meter för att ge plats åt hugade karaokespekulanter i lokalen. Lika oväntat som välkommet inslag. Det här kan gå hur som helst.

* Det dyker upp två svenskar som anlänt under dagen till Ipswich och som ingen har träffat innan. Hur de har lyckats hitta till sunkpuben är helt obegripligt. Well done liksom.

* En av norrmännen kliver upp och river av en Billy Joel-låt. Gubben kan sjunga visar det sig. Hjälte. Kan förstås inte hålla sig och hinner riva av ett par låtar till innan vi avlägsnar oss från lokalen under lite banter från kvarvarande norrmän: Cheerio, Cheerio osv. De har humor våra grannar.

Klockan visar på cirka halvelva när vi går därifrån och vi har alla samma känsla när vi tittar in genom fönstren på det alkoholstinna sällskapet som är kvar där inne. Det här kan gå hur som helst.

AFTERNOON TEA

Det här kanske kan tyckas inte hör hemma på en fotbollsresa men idag har jag och min far varit på afternoon Tea. Han drack kaffe och åt en kaka, jag drack te. Det kallas kultur. Nu ska vi till puben på grillafton. Med ett gäng norrmän. Det här kan gå hur som helst. 

EN HELT VANLIG HELG I ENGLAND

Det är olika hur en vanlig helg i England företer sig. Antingen är det bara att flyta med eller så är man den som underlättar själva flytet. Lördagen är definitivt en sådan dag som det senare alternativet antyder.

Samling vid tolvsnåret på den vanliga centralpuben för att ljumma igång. Vissa har dock gjort lite förarbete och konstaterar förnöjt vid ankomst att vederbörande icke är helt nykter. Eftersom undertecknad har finansiellt administrativa åtgärder att vidta får ölen anstå till nästa pub. Tack vare bättre biljettpriser än vad de drygt 40 medresenärerna pyntat in till kontot ska till samtligas glädje en rejäl återbetalning ske. £700 plockas ut från supporterklubbens konto och det är märkligt att gå runt med så mycket pengar på fickan. Utbetalas kvickast möjligt varpå även jag kan få en ale eller två med bland annat dessa trevliga människor:

Trevligt. Satans trevligt folk.

En helt vanlig helg i England inrymmer givetvis en fotbollsmatch också, så även denna helg. Låt oss inte prata så mycket om nämnda match. Knappt 21 000 på Portman Road går därifrån besvikna medan 1 000 st av de totalt 22 000 på plats vänder norrut med ett smil på läpparna. För att sammanfatta det hela; det gick inte bra.

Har ni gått hem nu?

Ett dåligt resultat på fotbollsplanen behöver ju inte utesluta en trevlig kväll. Således knallar vi bort till förbokat bord på den eminenta indiska restaurangen The Dhaka. Snubbarna som jobbar här bär in så mycket mat att de skulle kunna utfordra halva England. Totalt överdimensionerade portioner. Men gott så in i bänken. Och dessa trevliga människor:

Trevligt. Satans trevligt folk.

För en gångs skull är inte jag och Fru Nygårds kvar till sist. Vi knallar hemåt vid halvelvasnåret och det är bomull för kroppen att få sova. Särskilt som söndagen och dess supporterfotboll väntar. Jösses.

Fru Nygårds vinkar adjö tidigt på morgonen för att åka buss i närmare fyra timmar till Heathrow medan jag och Ginge gör oss redo att möta Punch Drunk FC. För att undvika att spela utan avbytare har vi lånat in ett gäng lokala förmågor. Det visar sig att vi blir så många att det finns en hel handfull avbytare att tillgå. Elegant.

Elegant gäng fast för många lånespelare

Nu ska vi inte gotta oss i några detaljer från matchen utan nöja oss med att konstatera att det var en good day out. Resultatet har också fallit i glömska om man säger, vi är inte King of the World. Men ett tag såg det bra ut:

Svarta byxor? Hur fan tänker du egentligen?

Annars går det bra. Imorgon är det späckat schema igen. Guidade turer, grillning och fan och hans gammelmoster Greta. Det blir grejer det.

ATT ÅKA TILL ENGLAND MED EN FRU

Ibland kanske man tänker att det hade ju varit trevligt om ens fru hade hängt med på en resa eller så. Så får man inse att det inte blir så för det går inte ihop sig riktigt eftersom hon ska på möte i Stockholm. Betänk överraskelsen att plötsligt stöta ihop med henne på Arlandas taxfree. Fundera lite halvsnabbt en sekund att var det här hon skulle ha möte? Jaha. Fnula en halvsekund till och sedan inse att det verkar märkligt att ha möte på ett ställe där man behöver passera en pass- och säkerhetskontroll för att komma in. Känslan när en inser att frun ifråga ska åka med på resan. Glädjen och imponeringsgraden när hon berättar hur hon fixat med barn- och kattvakt, boende, matchbiljett och addera en till stol till den stora gemensamma middagen på lördagen. Det är svårt att inte älska Fru Nygårds, det är allt jag skulle vilja förmedla här.

Det är min Fru Nygårds det

ON THE ROAD

Bloggen befinner sig på resande fot. Möjligtvis har detta framgått via inlägg på diverse sociala medier. Det må vara hur det vill med den saken, det centrala i detta är förmedlandet av en ovisshet om uppdateringstakten av just den här platsen på datawebben. Den som håller utkik får se helt enkelt. I mellantiden blir det en bildbonanza i miniformat. 

Kan hända hänger vi på puben nån kväll

Lördag eftermiddag och tisdag kväll hänger vi här

TOUR DE PETIT SECTION

Tänk vad kul det hade varit att skriva något om sin förstfödde son när han anammar cykelsporten i etapper. Till exempel när han tar sin balanscykel för att tillsammans med fadern trampa (eller i hans fall sparka) iväg till farmor och farfar. Det hade varit nåt att skriva om.

På grund av faderns förestående landsflykt och Fru Nygårds mötesdag på jobbet har farmodern accepterat sektionsvaktande. Således måste småsektionerna transporteras redan idag till närliggande barnpassning.

Det är inte lätt att sparka sig ett par kilometer uppför till sin faders föräldrar. För att underlätta hela upplägget gör den snillrike då som vilken genomdopad tour de francevinnare skulle ha gjort: anammar utmaningen i etapper.

Etapp 1: Grusväg fram till bäcken. Bäcketappen. Föga förvånande vinns den av Lilla Sektionen genom ett tidigt ryck de fem första meterna.

Etapp 2: Bäcken till backen. Backetappen. Fruktansvärt jämnt. Fadern tappar etappvinsten genom en klantig manöver precis före målsnöret.

Etapp 3: Backen till stora vägen. Mellanetappen. Chanslös. Åberopar tjuvstart, men klagar för döva öron.

Etapp 4: Efter en utförslöpa som utgör transportsträcka och inte ingår i touren kommer vi fram till en av de längre etapperna med start vid den gröna toalettstolen (fråga inte) och mål vid Linneas hus. Toalettetappen. Inte ens en målkamera kan skilja oss åt! Jämnt skägg och oavgjord etapp. Ser lite skrynkligt ut i sammandraget dock för Stora Sektionens del vilket också bekräftas av Lilla Sektionens patenterade skräckfilmsskratt som ljuder över åkrarna.

Etapp 5: Första deletappen i Stora backetappen. Ny etapp till varje lyktstolpe. Jobbigt att hänga med. Timmarna som Lilla Sektionen spenderat framför Viasat Motor betalar av sig med hans osvikliga förmåga att stänga vägen för bakomvarande ekipage (fadern). Förlust igen.

Etapp 6-9: Övriga deletapper i Stora backetappen slutar med två förluster och två oavgjorda. Spenderar mer tid i diket än på asfalten till följd av de smutsiga stängningsmanövrarna som företas av killen med ledartröjan. Fadern tycker det är onödigt att spela ett sånt fult spel när det uppenbarligen är sådan klasskillnad.

Etapp 10: Defileringsetappen. Hela sträckan på Rexbovägen är en formalitet. Till slut kommer en vinst för klungan i grevens tid och Lilla Sektionen ser ut att kunna bryta hela loppet till följd av några sekunders tappad koncentration. Dock tillkommer en elfte etapp för att få den lille på gott humör i målet.

Epilog: Minimannen spurtar i mål och jublande återberättar han Tour de Petit Section i sin helhet för sin farfar vid ankomst slutdestination. Kan tycka att farfadern är lite väl entusiastisk i sin reaktion. Det är väl bara att träna hårdare och sikta på nästa etapplopp. Borde finnas ett lopp runt hörnet lagom till hemkomst från landsflykten. Då ska han få se på andra bullar.

DRAMALEKTION MED SYSTERSEKTIONEN

Ni har säkert varit med om det hundra gånger, men för mig var det nytt. Man kommer hem efter att ha jobbat, varit hos frisören och kompletteringshandlat fyra liter youghurt. Det är ju just då som det är upplagt för dramatisering av valda delar av Madickens äventyr. Släng dig i väggen Johnny Drama. Pass på.

Varje seriös dramaturg vet att förberedelser, detaljer och hårt arbete är vägen till en framgångsrik gestaltning av ett klassiskt barndrama oavsett om den konstnärlige ledaren är 6, 36 eller 76 år gammal. Således får fadern i ett antal steg genomgå en total chefning i att vara Madicken & Co. Givetvis antas en anfang innebärande att varsitt förkläde knyts på både fadern och Systersektionen. Steg 2 (som varar resterande del av repet) i processen innebär för nämnda faders del att ta regi av regissören:

- Sätt dig på sängen (med sängen menas vedbotaket i den här tappningen. Paraply anländer senare).

Hon trycker igång storyn på stereon där systrarna sitter på vedbotaket, kastar köttbullar och Madicken sedermera provar att flyga medelst paraplyet. Under de minuter som passerar ger hon direktiv som hela tiden harmonierar med vad Astrids röst förmedlar från CD:n och någon verbal kommunikation med pappan är inte nödvändig. Kroppsspråket är tillräckligt. Hon dammar i golvet i flygsekvensen och under konvalescensen står faren plötsligt där och ger henne kort, docka och två ringar. Allt minutiöst preparerat och helt i enlighet med skivans röster. Teaterregissören tackar för faderns medverkan och ser nöjd ut med kvällens repetition. Det har hon all rätt att vara.

Nu hoppas jag bara att hon ringer och säger att rollen är min. Hoppas.

ENGELSKALEKTION MED LILLA SEKTIONEN

De är så himla för sig nu för tiden de här småsektionerna. Lilla Sektionen nöjer sig inte riktigt med att vara enspråkig utan vidgar sina vyer för framtida utomlandsvistelser redan vid tidig ålder.

- Pappa! (mycket bister och allvarlig uppsyn på den lille gossen)

- Ja?

- Vet du vad mjuk hetej på engelska? (det vet jag ju faktiskt, men det skulle bli en sk spoiler om jag briljerade med det i det här läget)

- Nej, vad heter det?

- Mjooook. (lika bister och allvarlig uppsyn som innan)

Han håller kvar blicken ett par sekunder, vänder sig om och plockar upp fotbollen som ligger bakom honom.

- Jag äj Ipswytch! Du fåj vaja AVK.

Nu har jag inte mycket till övers för svartgula AVK, men det är ok så länge Lilla Sektionen vill vara Ipswich och för att han är en sån - trots den bistra uppsynen - mjooook gosse.

IPSWICH STORIES - DEL 4

Som tidigare indikerats här på bloggen kommer det till helgen att företas ytterligare en tripp till stan som kallas Ipswich och ligger i det förenade kungariket. Så pass många som 45 svenskar gör gemensam sak med ca 30 norrmän och ska bevista Ipswich-Hull på Portman Road. 25 av svennekompisarna kommer vara kvar tills onsdag tillsammans med en och annan av nordmännen. Men det är ju inte alltid man är lika många som åker. Eller är borta lika länge. Ibland kanske man bara är en herre och Fru Nygårds och en Lasse som är borta mindre än ett dygn.

Vid den tiden det begav sig, dvs första april 2006, hade flygbolaget från den gröna ön med det tvivelaktiga ryktet dirigerat om UK-trafiken som utgick från Västerås till Luton istället för Stansted. Väldigt praktiskt om man vill åka till Luton och Kenilworth Road för att titta på fotboll. Man åker inte till den stan för att göra särskilt mycket annat. Den är inte med i några brittiska resemagasin om man säger så. Det kan vara en bra idé att hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott så att säga. Men funkar som sagt utmärkt att åka till för att kolla fotboll. Luton mot Ipswich i en betydelselös ligafight på vårkanten till exempel.

På fredagen hade det uppenbarat sig en gravidindikation på en sticka i det Nygårdska huset. Ingen öl för Fru Nygårds således. Vi kunde lika gärna ha använt Lasse som gravidtest.

- Va, ska du inte ha nån öl? Aha, du är gravid!

Märk väl, det var ingen fråga det inte. Glad nyhet. En tråkig nyhet var att Lasse Jr fick en allergireaktion på morgonen för avfärd och fick ställa in. Mycket besviken ung man. Trist nåt så in i bänken. Men vi andra for och med en sån kort resa gör man enklast att sammanfatta i några punkter (obs, tempusbyte!):

* Smidig flygning. Landa på Luton, ta taxi till puben. Flashigt.

* Dricka öl (ej Fru Nygårds) och äta lunch på puben. Kanske den märkligaste lunchkombon någonsin. En fullt fungerande chilli fullknökad med strips. For realz. Det gick ju ner, men för tankarna till gårdagens bacon med choklad. Mycket dålig allians.

* Ny taxi, den här gången till Kenilworth Road. Flashigt.

* Kliva in på full bortaläktare och sjunga halsen trött. Bli lite ledsen i ögat över att hemmalaget visar prov på dålig gästvänlighet och vinner med 1-0.

* Förundras över att det bara finns läktare på tre sidor av planen. Ena långsidan består enbart av loger. Inte flashigt.

Three stands, you've only got three stands

* Post match snabb sorti med hjälp av King Dave. Lasse kvar i Luton med sin polare Ian med son som också är med. Dave + Queen Linda (det är hans fru som vi egentligen inte kallar för Queen men det verkade flashigt och bra att kalla henne för det) styr upp pubbesök och listar ut att någon är gravid.

* Middag på det, trevliga samtal och påföljande få timmar sömn innan skjuts till flygplatsen och avfärd hemåt i arla morgonstund.

Ungefär så. Kortaste UK-resan i min bok. Men väldigt rolig och minnesvärd. Uppenbarligen.

NASCAR

Saker man lär sig when watching Nascar:

* De åker runt runt på en liten liten bana i 500 varv. Kommer tillbaka till samma punkt 500 gånger. Bränner soppa som mjölkchoklad smälter i 200 grader i ugnen. MILJÖFARLIGT!

* Det finns bilar som har samma. färg och nummer som i Cars-filmerna. Fast de heter typ Speed istället för Lightning. MINDBLOWING!

* Lilla Sektionen har förbluffande bra koll på deltagande ekipage. Till exempel har Kyle Busch nummer 18 och kör runt i en M&M-strajpad bil, Casey Kane kör med numero 5 plus att han har koll på Jeff Gordon. Dock ej den sistnämndes nummer. LITE BESVIKEN PÅ KUNSKAPSLUCKAN, MEN PÅ DET STORA HELA EN SJUKT BEGÅVAD POJK!

* Förmodligen förhåller det sig som så att folket i publiken har med sig alternativ sysselsättning. Titta på den där tävlingen i 500 varv är hälsovådligt. HÄLSOVÅDLIGT I TELL YA!

* En av reportrarna har letat sig in i Club 47 där det serveras lokala läckerheter varav den smarrigaste uppges vara bacon som doppas i choklad. MEN FÖRSTÖR FÖR HELVETE INTE BACON MED CHOKLAD! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

* En förare - som är ganska usel för övrigt - heter Gilliano. FATTA HUR KUL DET HADE VARIT OM HAN VAR SPONSRAD AV GALLIANO!!

* Nascar. Det hade fortfarande varit mycket roligare om det var en tävling för katter. NASCAT! (obs, stulen lustifikation! Credit till Bucky Katt).

* BARA KORTA STUNDER AV NASCAREXPONERING KAN FÅ BLOGGARE ATT ÖVERDOSERA PÅ VERSALER.

Om du avser att återberätta något av ovanstående vore det passande om du kunde använda VERSALER. TACK PÅ FÖRHAND.

ATT SHOPPA

Jag är skitdålig på att shoppa. Har ingen som helst utbildning i ämnet. Inte ens lite fallenhet för att sprida pengar och införskaffa kläder och dylikt. Men ibland måste även en shoppinganalfabet ge sig iväg till ett så kallat shoppingcenter.

På sommaren har jag inte burit jacka de senaste femton åren. Lite oklart varför, men det kan beror på shoppinginkompetensen. Idag har jag försett mig med två stycken på samma gång. En som jag kan använda varma sommarkvällar och en till vår, höst och kyligare sommarkvällar. Helt sjukt. Från oduglig shoppare till shopaholic bara så där. Ett tag hade jag faktiskt tre jackor på gång innan Fru Nygårds kom in i affären och skickade ut trean från ekvationen.

Jag köpte sneakers också. Och en skjorta och två par kallingar. Det känns som om jag är i farozonen. Om ni ser mig på stan i nån klädbutik de närmaste veckorna får ni gärna ringa till Fru Nygårds och stämma av lämpligheten i att jag befinner mig just där.

Nämnde jag att det är sjukt snygga jackor och sneakers?

HALLINDIESPORTERNAS UTVECKLING

Alla sporter utvecklas på olika vis och under skilda former. Hallindiesporterna utgör givetvis inget undantag och utmärker sig genom en närmast lavinartad progression. Eftersom det är fredag kväll finns bara plats för några stycken i just det här inlägget:

* Liverepriser. När Lilla Sektionen scorat ett av sina otaliga mål under en hallindiesportsession kan man få en repris på hur det hela gick till. Live och i slow motion. Helt oslagbar feature.

* Nya lag tillkommer ständigt. Nu kan man inte bara spela som Atlasbergen utan även ikläda sig lagrollen som Målarstaden (de har ett farmargäng i Karlstad om någon undrar).

* Man kan som enda bollsport i världen åberopa att "Jag var inte med ju" och på så vis undgå en balja i arslet. Alternativt hänvisa till att det var ett frimål. Exakt vad det är kan bloggen inte redogöra för ännu. Det enda som är säkert är att det inte blir mål. Det har alltså ingenting att göra med att äta gratis på valfri Max hamburgerrestaurang.

Popskolan återkommer givetvis i ämnet så snart ytterligare steg tagits på utvecklingstrappan. Ska man sia i något ligger det nära till hands att tro att sporten snart flyttar ut till en utomhushall. Ja, ni vet så att alla kan vara med.

IPSWICH STORIES - DEL 3

Vi bestämde oss för att en påskresa skulle vara grejen, Lasse och jag. Kontakta de där två vi träffade på försäsongsturnén i Sundsvall sommaren 1999 som tyckte att vi skulle höra av oss och komma över till England. Far och son Everson. Verkade som en bra idé.

Ett e-mail gick iväg. Inget svar. Det tog månader innan det plötsligt plingade till i inboxen. Eller plingade till, det här var 2001 med uppringt internet. Tog väl halva kvällen att ta emot det kan man tänka. I korta ordalag stod det att vi givetvis var välkomna att bo hos pappa Everson i norra London. Schysst snubbe tänkte vi och bokade in oss på boskapsflyget från Västerås till Stansted.

Uppe i luften hamnade vi på samma bänkrad som en engelsman, bekant sedan tidigare med Lasse och allmänt skeptisk till upplägget. Han målade upp ett antal tänkbara scenarion:

* Inte fan skulle det komma nån Everson Jr och hämta oss på Stansted. Skrattretande.

* Skulle han mot förmodan dyka upp vid flygplatsen och erbjuda skjuts skulle vi bli dumpade i källaren och få sova på liggunderlag i malätna sovsäckar.

* Vid den eventualiteten att källaren skulle bli vår sovplats var sannolikheten mycket stor att den var utrustad med diverse sexleksaker av läder.

* Om vi hade nått så långt som att vi var i den prekära situationen som beskrivs i den senaste punkten kunde vi använda returbiljetten att torka oss med där bak. Vi skulle med andra ord aldrig få se dagens ljus igen.

Både då och i efterhand kan jag tycka att den här tillfälliga reskamraten hade en lite väl negativ inställning till livet i allmänhet och naiva svennar i synnerhet. Så här med facit i hand kan konstateras:

Visst fan kom Junior och hämtade oss, vi blev inte dumpade i källaren, inga synliga sexleksaker och vi fick minsann var sitt rum med en rymlig och skön säng. Fantastiska värdar. Vi anlände på långfredagen och på påskaftonen var det dags för helgens första match. Ipswich-Newcastle.

Så klart excellent transport i bil till Ipswich och snabb förflyttning till Lord Nelson. Där mötte några av deras polare upp och bjöd på öl. Vi tackade inte nej. Vi köpte mer istället. Till samtliga i sällskapet medan de skakade en smula på huvudet. De var inte riktigt lika törstiga vad vi kunde förstå. Hur som helst så hade vi en trevlig stund på puben, gjorde ett kort stopp på välkänd hamburgerkedja på väg till stadion och bevittnade sedan en 1-0-seger från den helt ny- och ombyggda Churchman's Stand. Min första Ipswichvinst. Sweet.

Nybyggd ja, färdigbyggd nej.

Söndag, mellandag. Inget viktigt att rapportera. Moving on till måndag. Till Middlesbrough av alla ställen.

Vi fick lift med den här snubben som kallades Dave och som allt sedan dess refereras till som Kungen. Om man åker BMW med en snitthastighet som inte håller sig riktigt inom lagens råmärken hinner man fram till Boro på dryga fyra timmar inkluderande ett stopp utanför Sheffield för lite mellanmål. En parkerad bil senare hamnade vi - till vårt förtret - på en städad pub. Inga sånger där inte, men väl ett väldigt trevligt sällskap och mycket god öl. Matchen präglades dock av mycket sång och dans efter en lysande insats av vårt lag. Ramsor som "Thank you very much for Alun Armstrong, thank you very very much" ekade från bortasektionens tvåtusen tillresta som tack för vänligheten att Boro avhänt sig anfallaren till vår förmån och hans två matchvinnande mål på 2001 års annandag påsk.

Så här kan ett trevligt sällskap också se ut

Ett av de mest bestående minnena från resan är den där goda ölen vi drack i halvtid i Middlesbrough. Den var så god att vi missade att andra halvlek dragit igång (man kan ju tycka att det faktum att vi var ensamma kvar vid kioskerna skulle ha varit en hint nog att får oss tillbaka in på läktaren, men man har ju inte alltid alla tangenterna i pianot med sig) och för första och sista gången missade vi ett Ipswichmål. Vi kunde leva med det. Om man slipper sova på ett hårt källargolv kan man leva med mesta. Lägg därtill att det var min 29:e födelsedag. Fint som snus.

EJ ATT REKOMMENDERA

På förekommen anledning avhandlas i kortformat några mindre bra företeelser i samband med idrottsevenemang:

* Vuvuzela. Instrument av trumpetkaraktär är icke till sin fördel på fotbollsläktaren.

* Klappor. De har tydligen uppfunnit klappor för folk som inte har lärt sig att klappa i händerna. Helt obegripligt.

* Speedwaytutor. Återfinnes mestadels i speedwaystinna omgivningar av naturliga skäl. Ingen speedway = speedwaytuta stannar hemma.

* Visselpipor. Domaren har en visselpipa. Det räcker faktiskt.

* Kinapuffar. Hur gammal är du, 12?

Tack för idag.

LILLÖRDAG PÅ TISDAG. SA DRUTTEN.

Det är lätt att tro att om man missar festen på lördagen kommer det en ny chans på tisdagen (även känt som den nya lillördagen). Antagandet i sig kan med facit i hand betraktas som fullkomligt felaktigt. Festen fortgår men den går inte på overdrive direkt. 

Saker man kan ta med sig trots allt:

* Korv utan bröd medför 5 kronors rabatt. De fick plocka korvbröd från djupfryslagret på botten av Siljan. Jag avstod och sparade en femma. Katjing! Och jag talade inte ens om att jag hade slängt brödet ändå pga mjölbojkott. In your face kiosken!

* Ölintag på en tisdag. Helt normalt vid UK-vistelse eller annat territorium utanför Svea rike. Inomgränses på landsbygden klassas det hela väl som helgerån modell större. 

* Nästan samma antal människor bevistade denna betydelselösa tillställning som kvällens SM-semifinal i Karlstad. Måste ha varit molnigt i Värmland idag. 

* Det var en kille i Rögletröja och en i Hammarbytröja i publiken. De måste fan ha lillördag varje dag. Ölintag är knappast styrt av vilken dag i veckan det råkar vara om man säger så. 

Med ovanstående visdomar vinkar vi hejdå för nu till vår käre vän Allsvenskan och skakar tass med nygammelbekantingen Elitserien. 

PÅSKVOKABULÄR

Nu när påsken är över för den här gången kan det vara på sin plats att lite kort redogöra för en del av terminologin från helgen som gick. Helt osammanhängande med påsken som koncept bör kanske tilläggas, men en hel del att göra med småsektionerna. Vi kör ett axplock från ett drygt dussin uttryck:

"Höj ner!"

Min spontana respons på den uppmaningen brukar bli något i stil med att det gör jag inte. Helt enkelt av den enkla anledningen att jag inte vet hur man gör. Höj ner? Det är hopplöst att lära en 3½- och 6-åring att antingen höjer man upp eller så sänker man ner. Pedagogiken alltså. Omöjligt!

"Den lagg på hyllan"

Vilken då? Pannkakslaggen? Eller är det ett uttryck för att Gunde Svan et al har lagt laggen på hyllan? Nåja, de får väl lära sig nåt på grammatiklektionerna i skolan framledes får man hoppas. Inga lagg på hyllan i mitt hus, det ska de ha klart för sig.

"Atlasbergen mot Sverige!"

Lilla Sektionen blir mer och mer kreativ när det gäller att välja lag. Om jag förstått det hela rätt ligger Atlasbergen på 167:e plats på världsrankingen, oavsett vilken hallindiesport man väljer.

"Är vi i Skåne fortfarande?"

När Fru Nygårds precis delgivit Systersektionen en Kexchoklad och presenterat den som ett Tjexchoklad (fast alla vet att det heter en Kexchoklad) kommer ovanstående fråga som ett brev på posten. Eftersom vi lämnat Skåneland vid tidpunkten för frågan får det negativa svaret på frågan då till följd att Systersektionen följer upp frågan genom att torrt konstatera att "Då heter det en Kexchoklad". Man måste ju bara gilla hennes känsla för regional språkmedvetenhet.

"Lackrits"

Det heter lakrits. Vi bäddar inte sängen med lackan, ok? Just denna punkt är inte småsektionsorienterad, den har mer med Fru Nygårds och hennes geografiska ursprung att göra.

Klipp gärna ut och spara till nästa påsk. Might come in handy om man säger.