Det är dags att ta tag i uppdateringen av hallindiebandyn i huset. Eftersom vi går mot varmare tider kan man tänka att just den här grenen av hallindiesporterna klingar av i takt med att celsiusgraderna stiger utomhus. Lilla Sektionen tar väldigt lite notis om just det förhållandet.
Ett helt nytt inslag i sporten är att man nu kan välja att vara Sunderland. Med eller utan Sebastian Larsson. Fast han är ju i sanningens namn bättre på fotboll. I övrigt får man nog säga att hallindiebandyn är sig lik. Något mer målrik än innan möjligtvis.
- Vad står det? (Fadersektionen tycker sig ha räknat till en tämligen komfortabel ledning)
Viss tvekan från Lilla Sektionen följs av ett estimat som heter duga.
- Öh, 104-77.
Bara för att man lärt sig räkna till hundra behöver man ju inte överdriva. Att jag har gjort 77 har han förstås rätt i men 104 i arslet? Speglar inte matchbilden. Kanske beror det på hans extremt goda självförtroende när det kommer till sporten ifråga:
- Du får inte skjuta mellan benen på mig!! (En liten akilleshäl som är bra att utnyttja när gapet växer målmässigt)
- Varför inte då?
Paus. Lång paus faktiskt. Följt av torrt konstaterande ackompanjerat av ett nervöst leende:
- För att jag är bäst på hallindiebandy.
Aber natürlich.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar