Ett e-mail gick iväg. Inget svar. Det tog månader innan det plötsligt plingade till i inboxen. Eller plingade till, det här var 2001 med uppringt internet. Tog väl halva kvällen att ta emot det kan man tänka. I korta ordalag stod det att vi givetvis var välkomna att bo hos pappa Everson i norra London. Schysst snubbe tänkte vi och bokade in oss på boskapsflyget från Västerås till Stansted.
Uppe i luften hamnade vi på samma bänkrad som en engelsman, bekant sedan tidigare med Lasse och allmänt skeptisk till upplägget. Han målade upp ett antal tänkbara scenarion:
* Inte fan skulle det komma nån Everson Jr och hämta oss på Stansted. Skrattretande.
* Skulle han mot förmodan dyka upp vid flygplatsen och erbjuda skjuts skulle vi bli dumpade i källaren och få sova på liggunderlag i malätna sovsäckar.
* Vid den eventualiteten att källaren skulle bli vår sovplats var sannolikheten mycket stor att den var utrustad med diverse sexleksaker av läder.
* Om vi hade nått så långt som att vi var i den prekära situationen som beskrivs i den senaste punkten kunde vi använda returbiljetten att torka oss med där bak. Vi skulle med andra ord aldrig få se dagens ljus igen.
Både då och i efterhand kan jag tycka att den här tillfälliga reskamraten hade en lite väl negativ inställning till livet i allmänhet och naiva svennar i synnerhet. Så här med facit i hand kan konstateras:
Visst fan kom Junior och hämtade oss, vi blev inte dumpade i källaren, inga synliga sexleksaker och vi fick minsann var sitt rum med en rymlig och skön säng. Fantastiska värdar. Vi anlände på långfredagen och på påskaftonen var det dags för helgens första match. Ipswich-Newcastle.
Så klart excellent transport i bil till Ipswich och snabb förflyttning till Lord Nelson. Där mötte några av deras polare upp och bjöd på öl. Vi tackade inte nej. Vi köpte mer istället. Till samtliga i sällskapet medan de skakade en smula på huvudet. De var inte riktigt lika törstiga vad vi kunde förstå. Hur som helst så hade vi en trevlig stund på puben, gjorde ett kort stopp på välkänd hamburgerkedja på väg till stadion och bevittnade sedan en 1-0-seger från den helt ny- och ombyggda Churchman's Stand. Min första Ipswichvinst. Sweet.
 |
| Nybyggd ja, färdigbyggd nej. |
Söndag, mellandag. Inget viktigt att rapportera. Moving on till måndag. Till Middlesbrough av alla ställen.
Vi fick lift med den här snubben som kallades Dave och som allt sedan dess refereras till som Kungen. Om man åker BMW med en snitthastighet som inte håller sig riktigt inom lagens råmärken hinner man fram till Boro på dryga fyra timmar inkluderande ett stopp utanför Sheffield för lite mellanmål. En parkerad bil senare hamnade vi - till vårt förtret - på en städad pub. Inga sånger där inte, men väl ett väldigt trevligt sällskap och mycket god öl. Matchen präglades dock av mycket sång och dans efter en lysande insats av vårt lag. Ramsor som "Thank you very much for Alun Armstrong, thank you very very much" ekade från bortasektionens tvåtusen tillresta som tack för vänligheten att Boro avhänt sig anfallaren till vår förmån och hans två matchvinnande mål på 2001 års annandag påsk.
 |
| Så här kan ett trevligt sällskap också se ut |
Ett av de mest bestående minnena från resan är den där goda ölen vi drack i halvtid i Middlesbrough. Den var så god att vi missade att andra halvlek dragit igång (man kan ju tycka att det faktum att vi var ensamma kvar vid kioskerna skulle ha varit en hint nog att får oss tillbaka in på läktaren, men man har ju inte alltid alla tangenterna i pianot med sig) och för första och sista gången missade vi ett Ipswichmål. Vi kunde leva med det. Om man slipper sova på ett hårt källargolv kan man leva med mesta. Lägg därtill att det var min 29:e födelsedag. Fint som snus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar