Det är en sån där grej som nästan alla har varit med om. Man ringer till en bank i Närke och tänker att det är en av alla rutinkollar. Så får man en jävla slinga rätt in i balansnerven innehållande en basgång från helvetet ihoptvinnad med ett jazzigt pianoplinkande och - värst av allt - 80-talssax som grädde på potatismoset. Ni fattar ju själva, man orkar inte med vad som helst.
Alla handläggare är upptagna, säger den banktrevliga inspelade rösten. Det gäller bara att vänta på sin tur. Medan truddelutten med piano, dålig bas och lökig sax fortsätter tortera trumhinnorna. Vem har klarerat den här telefonlösningen? Cliff Huxtable? Det är inte helt omöjligt att det är ett exakt extrakt ur soundtracket till Cosby och då förstår ni att det inte är någon mumma för hörselgångarna när man för sitt inre ser Bill Cosby vara tokrolig familjefader och ruska lite skoj så där på skallen som bara han kan. Efter fem minuter i det telefonistiska väntrummet blandas bilderna av Mr Huxtable med fladdrande porträtt av Margaretha Öhman, Sonny Crockett och en salig mix av karaktärer från Fragglarna. Det håller inte längre, det är bara att lägga på, ringa upp senare och hoppas på att man inte hamnar i telefonkö igen. Banker i Närke alltså. Kan vi kalla in Nationalgardet eller nåt? Don't mind if I do.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar