DET ÄR INTE BARA ATT TRAVA IN

Att åka rulldon bakom häst medan folk gissar vilken som vinner. Det är fredagsunderhållning det. Och ett makalöst misch-masch av kreti och pleti som bevistar densamma. De flesta är faktiskt nyktra. Åtminstone när de kommer dit. När alla åker hem är de flesta panka.

Min far spenderade så mycket tid på travbanan under 70- och 80-talet att folk fortfarande känner igen honom. Lite oklart om det är ett bra eller dåligt omen. Vi är där med några av mina kollegor från jobbet och kör en Fest med Häst. Hade hoppats på att få dansa disco med Super Lights avkommor, men det visar sig att det är väldigt lite dans med häst. Mycket mer svettas i en soldränkt restaurang medan en kycklingfilé förpassas ner i matsmältningssystemet, förlora pengar och kolla på överförfriskade män i övre medelåldern försöka hålla sig upprätta. Roligt det också. Nästan hästdisconivå faktiskt.

På ovan nämnda 70- och 80-tal hängde jag och min kompis Jocke ofta med våra fäder på trav. Inte för att spela eller titta på hästar utan för att plocka bortslängda spelkvitton (eller bongar som man säger på travspråk, men det törs man inte skriva för då kommer väl DEA och knackar på dörren), spela på chokladhjulet och äta varmkorv. Herregud, vi var inte ens tonåringar. Sedan dess har travvärlden chanserat. Bongarna (spelkvittona) har ingen färgkod längst upp längre och chokladhjulet är bortrationaliserat. Vart är världen på väg? Inte heller har de börjat servera Gustafskorv trots att Gustafs ligger otroligt nära rent geografiskt. Obegripligt om man frågar mig. Ingen lasagne i sikte heller.

För den orutinerade följer så avslutningsvis några användbara tips och fraser för att smälta in som erfaren travräv:

1. Rulla ihop programmet och ha antingen i handen (om du står och kollar värmningen) eller i bakfickan (om du går på toa).

2. Smäda gärna kuskarna med okvädningsord av varierande kränkningsgrad, exempelvis "Kuskar är fan ta mig dumma i huvudet" eller "Den där jäveln kan ju för helvete inte köra häst".

3. "Fan, jag skulle ju spela på den (vinnaren, reds anm), så ändrade jag mig när jag kom till luckan!". Klassiker. Kan ha varit min far som uppfann den.

4. "Han hoppade ju på Valla senast, men såg jävligt fin ut". Kolla att hästen ifråga har tävlat på Solvalla de senaste tre månaderna, annars riskerar du att bli idiotförklarad. Alternativt svep med armen så det inte riktigt framgår vilken av hästarna du syftar på.

5. Lägg alltid dina spel två sekunder innan starten går. Ingen går och lägger två flak på en kuse innan värmningen såvida inte loppet ifråga är uppgjort av lokala sophanterare.

6. Att snusa och bära fet mustasch är aldrig fel på en travbana. Aldrig.

Nu är det läge att stoppa ner några hundralappar i plånboken och åka till en ovalbana nära dig för att hänga med proffsen. Glöm inte att plugga in fraserna ovan och rulla ihop programmet.

FESTIVALSUBSTITUT

Som bekant har festivaldöden orsakat viss tröstlöshet hos undertecknad. I strävan efter att hitta något som kan fylla hålet har google blivit attackerat med sökningar efter festivaler all across hela Europa. Mainsquare Festival i Arras, Frankrike headlineas (jaja, inte fan vet väl jag hur man stavar till det) av Indochine. Det är väl ett tecken så gott som något, men det hade varit bra med ett till eller så.

PLACE IPSWICH! I Arras! Som eventuellt har framgått tidigare är religiositeten lika med noll vad mig anbelangar, men det här tar jag som ett tecken de luxe från pop- och rockguden. Fru Nygårds håller inte med mig. Men hon är ju inte heller särskilt religiös av sig. Får kanske samla ihop några fler argument. Lobbying heter det väl.

ETT KATTÅR

Som gemene man och kvinna säkerligen känner till är det inte varje dag en katt har födelsedag. Det är cirkus en av 365 dagar om man ska försöka vara någorlunda exakt (stämmer i alla fall tre av fyra år). Idag fyller ett för oss särskilt kattdjur ett år. Eller som Lilla Sektionen uttrycker det hela: noll och ett halvt år.

Vid pass ett års ålder har vårt lilla loppbo utvecklat en jägarförmåga som hon verkar rätt nöjd med, smyger runt som om hon vore Shere Khan på jakt efter diverse småanimalier. Eftersom vi bor på landet och har en räcka olika två- och fyrbenta samt fjäderbeklädda villebråd inom slaghåll är utbudet på potentiella offer särdeles gott. Följande varelser, utan inbördes rangordning, finns att tillgå:

Fåglar. Något av en favorit hos Fröken Sally. Dessvärre har hon inte utvecklat tillräckligt selektiv förmåga när det gäller att välja bort exemplar som är bärare av salmonella. Klart minus som det måste bli skärpning på under nästkommande levnadsår. Katter som går på dropp är inte bara extremt osexiga, de är fruktansvärt dyra i drift också.

Möss. Den första hon fångade lämnade hon stolt i hallen för lit de parade, men därefter verkar fångstfrekvensen ha avtagit betänkligt. Inte en enda liten råttsvans synes ha fastnat i hennes gap. För att få godkänt till nästa bursdag måste fångstnätet innehålla minst fördubblad skörd.

Hästar. Sjukt ointresserad av hästjakt den här katten alltså. Att husse gillar hästkorv verkar ha gått henne totalt förbi. Hon verkar helt köra efter evolutionsstegegrejen och ger sig inte på djur som är större än henne själv.

Får. Som en logisk slutsats av hästpunkten får man väl anta att även fårspåret är uteslutet.

Så långt vad jakt anbelangar, men hon har ju faktiskt andra företräden också. Till exempel kan hon i hög hastighet slänga sig ner i klappfärdigt läge på golvet precis framför vem som helst som ser ut att kunna greppa hela konceptet med att stryka en katt medhårs. Andra specialområden utgörs av att väcka folk medelst irriterande jamning klockan halvfyra på morgonen samt gå in och ut ur huset inte mindre än fjortontusen gånger på ett dygn. Det är vad man i kattkretsar kallar spetskompetens. Och nu fyller hon ett år kissemissen. Bless.

TACK OCH HEJ

Det här var ju inte vad en hade i åtanke när 70 kg Nygårds klev ur sängen vid sexsnåret i morse. Peace & Love i konkurs. Hela eftermiddagen på jobbet framfördes i märkligt ofokuserat skick. Tacka fan för det.

En festival som inte bara hade artister utan även en idé, en världsförbättraranda och så många kringaktiviteter runt själva festivalen att det inte bara var en festival. Så många tankar har passerat min lilla hjärna under dagen och det har varit så mycket som vill ut, men nu finns inget annat än tomhet, ledsamhet och saknad. Vad gick fel? Många faktorer säkerligen men jag orkar inte.

Och ja, klart det finns bitterhet för att en penningstinn aktör går in på marknaden och lägger sin nystartade festival samma helg. Sjukt onödigt, men tyvärr den bistra verkligheten. Tråkigt för Borlänge, hela Dalarna och hela musik-Sverige. Tråkigt för oss som älskat festivalen och hade sett fram emot First Aid Kit, Depeche Mode, Jake Bugg med flera. Tråkigt för de som jobbat dag och natt under alla år för att få festivalen att funka. Tråkigt för alla kids som lagt ut närmare två flak för biljett. Oss gamlingar går det förhoppningsvis ingen större nöd på. Vila i frid Peace & Love. Du saknas oss.

TRANSLATERING

Om jag får säga det själv håller mina kunskaper i svenska, engelska och tyska språket hyggligt god standard medan det är värre med den här förbannade franskan. Inte ens en preparandkurs på högskolan för ett decennium sedan har hjälpt nämnvärt. Lite synd det för nog hade det varit lattjo att veta vad de sjunger om mina franska vänner. Tack och lov för Google translate! (OBS, ej produktplacering! Får inte en spänn för den här pushen).

Mjukstartar med en känd och enkel refräng:

Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang

Har alltid undrat vad det här kan innebära. Låt oss se vad GT (Google translate i egen förkortning) har att erbjuda:

Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang

Ser man på. Franska kanske inte är så svårt ändå? Vi provar plågan från sommaren 1985, Canary Bay:

Det är CANARY BAY ELLER! OR!

Flickorna bodde där i tusentals

Det är CANARY BAY ELLER! OR!

flickor som levde i hemlighet, beväpnade

Och ingenting mellan dem och ingen pojke

på klippor, skogar de bodde

alla dagar tillbringas i spel fusk

och inget mer som kan störa

EH! EH! en pyramid på skyddade väggar

och då de gjorde konstiga saker

Illavarslande. Är det Canary Bay ELLER? Om inte översättaren går på droger verkar det dock som att vi kan fastställa att det inte fanns någon av manligt släkte att sikta, dock tusentals beväpnade flickor som tillbringade många dagar med att spela men hade svårt att hålla koll på reglerna. Plus att de gjorde konstiga saker. Illavarslande indeed, men precis så mystiskt som det är när man inte begriper ett jota av vad som sjungs. Till och med med GTs eminenta hjälp. Moving on, första versen i Les Tzars från 87:

I en bordell

hittas varje i sitt rum

gillar vilt.

En statssekreterare, en Eurasian

kosacker attack Natacha!

Vice-Consul föredrar fransar

Buddha ett fall som kommer att brista

men vem dödade Leo Trotskij?

Den Yankees kommer att spela i Warszawa

hon vill tsarer ...

Den här ställer fler frågor än den ger svar skulle man kunna påstå utan att bli idiotförklarad. Kosacker på bordell i Warszawa attackerar Natacha som gillar vilt och får besök av en Eurasiatisk statssekreterare som eventuellt bringade Leo Trotskij om livet. ELLER? Varför var jag inte mer uppmärksam på franskakursen? 

Det måste gå att hitta nåt vettigt. Låtom oss kika på en nittitalsrökare som lystrar till Drugstar och där refrängen går så här:

kyssas

i rummet av våra föräldrar

och dans

sängen är tillräckligt stor

bryta allt

röra och röka cigarrer

drugstar

Klar besvikelse. Kanske är det jag som har en drogromantisk föreställning om att en låt som heter Drugstar bara måste handla om någon som är en riktig stjärna på att ta droger. Att bryta allt följt av att röra och röka cigarrer? Inte så mycket James Dean-rebelliskt över det. Röka cigarrer = Drugstar? Franska tonårsföräldrar verkar ha en lite annan nivå att oroa sig för vad gäller droger.

För att inte överdosera får vi avsluta här med ett sista exempel, nämligen ett färskt sådant från årets album Black City Parade, andra singelsläppet College Boy, med den allvarliga och otäcka videon:

Så ja, vi är buller

Som ett rådjur i ilska

Ja, vi är frukten

Som flickor arga

Du ger mig ditt liv

Och vi korsar himlen

Nu börjar det likna nåt. Min högst privata tes om att Nicola Sirkis mycket väl kan vara Frankrikes svar på Jocke Berg ter sig inte helt osannolik. Dessa arga rådjur och flickor. 

Jag tar inte för osannolikt att en distanskurs i franska för nybörjare kan ligga utstakad under hösten för petit moi. Om texterna verkligen är så här utflippade måste jag få översätta med min egna hjärna som verktyg.

Om ni nu ursäktar ska jag gå och rulla några cigarrer för att droga ner mig medan ett ilsket rådjur äter upp fågelmaten i trädgården och därpå eventuellt drömma om en statssekreterare i Warszawa. Kao Bang! ELLER?

UTE OCH CYKLAR

Det är säkert olika vad man behöver för incitament för att börja cykla en dryg mil till jobbet och hem igen ett par dagar i veckan eller så. Några politiskt korrekta:

* Miljön slipper belastning av en bil. Inte mycket att invända där.

* Man får motion på köpet. Det är ju bra tänker jag.

* De som har räknat på det här påstår att det är billigare att cykla.

* Frisk luft sägs vara bra för människan. Veva ner rutan i bilen räknas tydligen inte.

Nu kommer jag inte på fler. Några som jag gissar är lite icke-pk:

* Att slippa brottas med Lilla Sektionen och Systersektionen för att få med dem i bilen till dags/skola (fast det är kul samtidigt som det är ganska skitdrygt).

* Här borde den andra av icke-pk kommit, men det finns inga spår i min hjärna efter någon andra punkt över huvud taget.

Vi kör några motargument istället:

* Det tar minst dubbelt så lång tid som att åka bil.

* På vintern finns överhängande risk för frost- och halkskador (glatt är inte alltid glatt om man säger så).

* I jämförelse med att åka bil är det tämligen asdrygt.

* Jag läste nånstans att en cykel inte alls är lika krocksäker som en bil. Borde ju vara avhängigt av vad man krockar med?

* Man måste ha hjälm. Eller måste och måste, men om vi tar en titt på föregående punkt är det hyggligt enkelt att dra slutsatsen att det åtminstone är lämpligt.

Om vi väger samtliga ovanstående för och emot så tycks det vara som så att det finns goda grunder att fortsätta åka bil till jobbet. Därför har jag idag köpt en ny cykel.

Vi kör en uppföljning på det här om en månad. En så kallad utvärdering. Wish me luck.

DET VAR INGET SÄRSKILT EGENTLIGEN

En sån där dag då det händer inget särskilt. Sammanfattas lämpligast enligt beprövad punktmetod. Kronologisk ordning är det som gäller.

* Fröken Sally påkallar uppmärksamhet vid pass kl 03.30. Katter har ingen som helst tidsuppfattning. Hoppas hon önskar sig ett frambensur i födelsedagspresent.

* Systersektionen kommer in i vägra-glasögon-period. Ingen vill ju va brillsnok. Hjälper inte att Fadersektionen haft glajor sen 1976.

* Mr Panda åker skolbuss. Enligt ledsagarens utsago utan att spänna fast sig med bälte. Det är sånt här beteende som bidrar till pandans utsatta läge som art.

* Eftermiddagsfika på jobbet med Kalle 60+ (kroppsålder ca 29) som varit i New York och cyklat samt gått på guidad hip-hoptur i The Bronx med Grandmaster Caz. THE Grandmaster Caz. Som jag i och för sig aldrig hört talas om, men som informerat Kalle om att det minsann var han som skrev texten till Sugarhill Gangs klassiker Rapper's Delight. Backas de facto upp av Wikipedia = sant. Bäst med turen - Kalle har lärt sig breaka. Dock ingick ingen graffitimålning i touren.

* Hämta Systersektionen och Lilla Sektionen. Kommer för tidigt tydligen. Typiskt.

* Ringer till Det Stora Företaget för att felanmäla bredbandsuppkopplingen. "Du som har tillgång till internet kan gå in på bla bla bla punkt com". Lite grann det som var problemet dårå. IKB spelar fotboll på tv, men spelet hackar betänkligt hörrni. Står helt stilla faktiskt långa stunder.

Det var inget särskilt, bara en vanlig dag i Dalarna.

FORTSATT FRANKOFIL FOKUS

Man vill ju gärna dela den här julaftonskänslan med nån men det är ungefär lika enkelt som att få sju rätt på lotto. Alltså, ganska omöjligt. När en kommer hem i triumf efter att ha varit på ICA och hämtat en försändelse från Frankrike är en må hända inte helt mottaglig för referat från Lilla Sektionen:

- Jag spelaj fotboll.

Inget nytt där, så att säga.

- Det äj baja tjäning.

Man kan ju inte spela match varje dag, det begriper ju till och med jag.

- MEN OJOJOJOJOJ VILKET MÅL!!!

Försök föreställa er vrålet när det är match (OBS, ej träningsmatch). Decibelmätaren räcker inte riktigt till. Men engagemanget. Det är högsta betyg på engagemanget, inget snack om det, men nu vill ju jag att mitt franska paket ska få full uppmärksamhet och inte nån vardaglig hallindiefotbollsträning. 

- OJOJOJOJOJOJ VILKA SKIVOR!!, liksom. Men som läget nu är får det noll attention. Tråkigt. Det är ju ändå nakna människor på ett av omslagen.

Eventuellt kommer jag göra ett försök att styra in Lilla Sektionen på att vara Frankrike i framtida hallindiefotbolldrabbningar. Vad gäller det frankofila tjatet får vi nog leva med det en tid framöver. Hav förtröstan, det anglofila kommer säkerligen snart i fokus igen.

EN SVÅR FRANSK PERIOD

Jag kan förstå om det är en smula oklart vad ni ska ägna onsdagskvällen den 12:e mars 2014 till. Helt anspråkslös dag egentligen om man tänker efter, men det beror givetvis på var man befinner sig någonstans och med vem. Själv hade jag tänkt tillbringa aftonen med min storasyster på Palais 12 i den belgiska kapitalen Bryssel.

Det är lätt att komma in i perioder av insnöande på olika grejer. Själv har jag en viss förkärlek för att fastna i tunga perioder av totalt uppslukande av antingen fotbollslag eller artister. Som rubriken antyder har totalfokus nu frankofila förtecken. I flera år har jag gått och suktat efter att få se en fransk poporkester spela för mig (och kanske några till när de ändå håller på) livs levande från scen. Observera att med en fransk poporkester menas i detta fall inte vilken som helst, utan ska det vara så ska det vara Indochine. 

Således har min syster och jag gjort slag i saken, köpt biljetter och bokat flyg. 10 månader i förväg. As you do. Känns som ett mycket passande ressällskap då min äldre syster i högsta grad är ansvarig för att jag i snart 30 år har följt bandet som åkt berg- och dalbana i popularitet i sitt hemland. Hon införskaffade Le Péril Jaune på vinyl och jag fick en den kopierad till C-60 och på den vägen är det. Det var ju ytterst lämpligt att jag för fyra dagar sen toppade upp cd-samlingen med fyra album som inte tidigare tagit plats i hyllan. Två beställningar på franska på mindre än en vecka. Det är vad jag orkar med, varken mer eller mindre.

Absolut förståeligt om det rycker i konserttarmen hos er nu och vi har inget emot lite sällskap på resan. Det är hit vi ska. Bara att hänga på. Men skynda skynda, biljetterna är snart slut. Kommer massor med människor, svenskar och allehanda löst folk förstår ni.

EN ÖNSKELISTA MITT I MAJ

Det är inte precis julafton, men enligt uppgift är det helt ok att sammanställa en önskelista ändå om man är på det humöret. Något som det inte heller är särskilt jättenära i tid men dock bra mycket närmare än jul är den häringa festivalen 10 minuters bilfärd från den här byn där vi bor. Tänk vad jag hade blivit glad om de hade överraskningsbokat en eller två av de här önskeakterna.

Kacey Musgrave. Countryjänta som lutar mer åt pophållet med - för countryvärlden - kontroversiellt ickekonservativa texter. Trolighetsgrad: 1 av 10.

Lindi Ortega. En annan countrystänkande donna med en fantastisk röst. Briljant senaste album att glänsa med. Trolighetsgrad: 1 av 10.

The Leisure Society. Pop av finaste märke där en av årets hittills snyggaste popmackor utgjorde förstasläpp från senaste urstarka plattan. Fight for Everyone rullar lite grann på P3 faktiskt. Lyssna och önska att få se dem live. Trolighetsgrad: 2 av 10.

Lloyd Cole. Den gamle räven släpper nytt i sommar. Själv har jag pyntat $100 som en delfinansiering av det nya albumet. Minns inte om det ingår något mer, men jag ser det som en investering i mitt eget välbefinnande. Från vad han skrivit om tillkomsten av skivan på sin studioblogg verkar det bli nåt väldigt fint. Matthew Sweet och ett par till gamla gamänger från förr är med och det är väl en kvalitetsgaranti om något. Om han varit europabaserad hade trolighetsgraden varit högre, men nu: 4 av 10.

Johan Örjansson (med band). Länge sen jag tjatade om den här killen. Således dags att lägga in ett tjat igen. Garanterat value for money! Skicka in gänget att spela vid niosnåret på Athena. Succé! Trolighetsgrad: 6 av 10.

A Lanky Swede. Han gjorde en av 2012 års finaste album och borde vara en fullträff på en mindre scen. Knappast troligt dock att han kvistar hem från Kanada, men en får ju hoppas. Trolighetsgrad: 2 av 10.

Ok poptomten, do your magic. Jag väntar vid hörnet av Domnarsvallen och trafikljusen så länge.

THE MOTHER OF ALL MAN BAGS

Om inte det här är modern av alla man bags så vet då inte jag.

Å ena sidan...

Min mor gjorde den åt mig när jag var en fyra-fem år sisådär. Kanske inte så konstigt att min fäbless för axelremsväskor frodas på äldre dar. Bra djurtema med en ninjakanin och två katter å ena sidan...

...å andra sidan

...och bra hockeymärke på andra sidan. Lite oklart varför det sitter ett märke från Eskilstuna dock. Min mamma brukar ha bättre koll än så. Icke desto mindre an av de coolaste man bags som fanns att uppbringa anno 1976-77.

HAPPY BIRTHDAY EN DAG FÖR SENT LIKSOM

När man tror att man har koll på saker fast man inte har det. Ungefär som när jag ständigt glömmer bort folks födelsedagar. Inte riktigt så, men nästan, gick det till när bloggens årsdag inte uppmärksammades igår. Således blir det observerat idag istället.

HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!!

För ett år sen (och en dag. En ynka dag. Hade det bara varit skottår hade vi hamnat rätt här) såg Popskolan by Nigge datawebbens ljus med sin programförklaring. Sedan dess har det med dagens inlägg blivit inte mindre än 300 små skrifter. Nu är devisen - precis som då - "skrivande för mitt eget skrivandes skull". Det har den extremt stora fördelen att jag skriver om precis det som faller mig in även om jag emellanåt famlar i blindo. Visst syns det vara som så att småsektionernas små äventyr lockar flest läsare medan den långa följetongen om mina älskade skivor inte drog några åskådarmassor precis. Men det är just det som är den vackra kråksången, att skriva för sitt eget skrivandes skull. Därmed inte sagt att det inte är trevligt med läsare. Att någon över huvud taget tar sig tid att läsa allt dravel är hjärtevärmande, det ska ni veta. Alla två.

Han som fick mig att dra igång hela projektet, Min kompis Fredrik, hjälpte ovetandes mig ur en svacka förra våren. I samband med att bloggen tog form och jag började skriva blev också tillvaron ljusare tillsammans med våren och försommaren. Hans skrivande var en stor inspiration och jag finner det väldigt ledsamt att han inte skriver så mycket på sin blogg längre. Min förhoppning är att jag på något mirakulöst sätt kan få honom att börja igen. Att få bjuda tillbaka. Efter ett par veckors skrivande sa jag till honom att jag inte hade något behov av att skriva om mina barn. Det verkar dock som om bloggen har ett sprängande behov av att göra det. Svårt att låta bli antar jag när de är så roliga hela tiden.

Om ni (två) känner ett behov av att följa med på resan framledes är ni varmt välkomna att göra så. Högst osannolikt kommer det ske någon större utveckling utan favoritämnen som Lilla Sektionen, Systersektionen, Fru Nygårds, Fröken Sally, Ipswich, Älskade skivor och Hallindiebandy kommer säkerligen att dyka upp igen. Den här grejen med #blogg100 känns dock osäker i skrivande stund för det var drygt att producera varje dag under drygt tre månaders tid. Inte riktigt skrivande för mitt eget skrivandes skull. Tydligen är det inte alltid så lätt att leva upp till sina ideal.

Då har första året betats av. Om ni (två) har lust att hänga på, gör det. Tala gärna om det för en kompis så kan vi öka läsarkretsen med 50%. Vore coolt att kunna svänga sig med såna siffror. I nästa inlägg kör vi igång år 2.

DIE MAN COLD, DIE

Läget är allvarligt. Jag är förkyld. Kör klassisk demonutdrivning.

Det har blivit tre baljor te och den andra virren står på lut. Tre skopor glass för att ge slutklämmen alla förkylningar drömmer mardrömmar om väntar i frysen. Tack för att ni har mig och min utsatta situation i åtanke. Om ni ursäktar, jag måste kasta lite te.

SKITNÖDIG LITTERATUR

Det är ok att ha krav på demand när det kommer till litteratur för skitnödiga. Man kan inte servera vad som helst, så är det bara. Som av en ren sinkadus kommer här i allmännyttigt syfte några lysande - och förvånansvärt enkla - tips på hur man kan bygga upp en gemytlig skitnödighet.

I regel räcker det med tre intresseområden vad själva lektyren anbelangar:

1. Fotboll
2. Musik
3. Tecknade serier

De flesta människor jag känner älskar givetvis alla tre. Eller två. Eller en. Gillar åtminstone en. Eller har hört talas om en. Det är väldigt sällsynt med folk som inte gillar fotboll, musik eller som helt saknar humor. Om du är en sån kanske det är bäst att sluta läsa här. Om du har någon form av fäbless för fotboll, musik eller humor hänger du med fördel kvar en minut till för en väldigt informationsrik fortsättning. Vi börjar med en bild, det piggar alltid upp så här i mitten av en text.

Topp-trio

För att fördriva tiden är ovanstående publikationer allt man behöver. Major nackdel är förstås att man lätt blir sittandes och så att säga blir marinerad i essensen av sina egna fekalier. Liten fördel är att det är mer eller mindre omöjligt att tappa ner läsdonen i toan (jmfr mobiltelefon).

Om ovanstående på något vis har fått någon sugen på att sitta för sig själv en stund så finns de utvalda tryckta skrifterna bakom den här dörren:

Informativ dörr

Ganska skitbra information om jag får säga det själv. 

Slut på inlägg.

APPENDIX TILL EN SÅN DÄR RESA

Ibland glömmer man ju saker, så är det bara. Hur man kan glömma mini-disco, familjens stora entertainer och fristilsschack är dock helt obegripligt. Då är det tur att man kan gripa appendix-strået.

När man är på en sån där resa finns det mjukisdjur som ser ut som de finns på riktigt. En björn och en giraff. Inga konstigheter. Deras kärnverksamhet är att gå runt lite slentrianmässigt och krama folk (mest de under 1.40) som råkar komma i vägen plus att de spetsar upp det med att på mer knarkrelaterad basis (kom igen, utan knark kommer man väl inte på sånt här?) köra nattklubb vid åttasnåret för underåriga. Uppskattningen är förmodligen betalning nog då samtliga deltagare går fullständigt bananer på dansgolvet när superhitten med björnen och giraffen ljuder ut högtalarna. Som grädde på moset körs en gång i veckan Mini-stars där hugade kids äntrar scenen och gör formidabla framträdanden. Systersektionens scendebut går givetvis till historien som en tårdrypande (för Fadersektionen och Fru Nygårds) klockren dansbonanza i ett totalfokuserat nummer. I intervjun efteråt (här lämnas inget åt slumpen) får hon bland annat svara på vad hon skulle göra om hon vann en miljon kronor. Det som alla sexåringar skulle göra förstås:

- Köpa ett nytt hus.

Gör en minnesnotering om att jag och Fru Nygårds måste ta upp det där på nästa familjeråd.

Avslutningsvis får inte förglömmas en kort genomgång av fristilsschack, utomhusvarianten (pjäserna och sektionerna ifråga mäter för övrigt ungefär samma höjd). Förutom att bönderna verkar ha oproportionerligt stor makt vid en jämförelse med traditionellt schack kan konstateras att ett till synes hopplöst underläge tämligen enkelt kan förbytas till triumf genom att på rätt sätt utnyttja brädets trumffigur. Får jag lov att presentera: Hursomhelstarn! Den är precis vad den låter som, en pjäs som går precis hur som helst. Fristilsschackets obestridde chef. Har aldrig i mitt liv sett ett sånt drag på ett bräde någon gång. Det enda de fyra små sektionerna inte gör är att sätta in sig själva på boarden. Det hade verkligen kunnat sluta hur som helst, men nu blir slutprodukten något så beskedligt som att den ena duon lämnar brädet en smula matt.

EN SÅN DÄR RESA

Det är en sån där resa som kommer precis i rättan tid. En sån där resa man kan behöva när ett avbrott från vardagen och ekorrhjulet känns nödvändig. En resa där man låser in mobilen i värdeskåpet på hotellrummet och bara kollar av eventuella sms på kvällarna. En sån där resa där man kan glömma alla måsten och bara vara. En resa där man riskerar att äta ihjäl sig, dricka för många Cuba Libre och komma hem röd som en kräfta. Men där man efter några dagar lärt sig att när just den där stenhårda bartendern står i baren ska man inte beställa fler rom & cola för han tömmer flaskan och färgar med lite läskeblask. Så jobbar han.

En sån där resa där systrar, syskonbarn och föräldrar semestrar ihop och det alltid finns någon som orkar spela fotboll eller volleyboll, bada, toka sig (de gillar sånt), spela biljard eller bara konversera med de små sektionerna. Den sortens resa där Lilla Sektionen får en uppenbarelse med hjälp av simpuffar på överarmarna när han upptäcker att han flyter, "JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ, JAG SIMMAJ!!!". Eventuellt sa han det en gång till ackompanjerad av sitt saliga leende, det var så varmt i hjärtat att jag inte riktigt hann med att räkna. En resa med fler simmare, Systersektionen utan puffar simmandes ute på djupt vatten samt systersöner som också fattar galoppen. Precis en sån där resa som man kan prata om något längre fram i tiden som den resan när alla fyra kidsen började få grepp om flyt på vattnet på riktigt.

Jag simmaj inte nu

En sån där resa där Lilla Sektionen går från att prata om Bollyboll för att i slutet av veckan tillrättavisa samtliga som inte säger volleyboll med v. En sån resa. Ni vet en sån där samma sektion får ett sammanbrott varje gång det är dags att lämna fotbollsplanen för att det är så stekande hett plus att hans fader dras med en envis knäskada? En sån resa. En med en biljardmatch med fyra barn i åldrarna 4, 5, 6 och 7. Vi kan väl säga att biljardgenen inte är särskilt väl utvecklad i just det åldersspannet. Men både duk, köer och bollar är intakta när vi har spelat klart.

Det är tvivelsutan en sån där resa där en stor skopa pedagogik måste appliceras på Lilla Sektionens argumentation att han måste köpa just den där bollen i den där butiken (uppskattningsvis någonstans i regionen av ett par-trehundra bollar). 

- Vi behöver köpa sjukt många resväskor om vi ska få plats med så många bollar. Alltså kan vi inte köpa några fler än de två vi redan köpt. 

- ? (tänk ansiktsuttryck som utstrålar ett starkt ifrågasättande både vad gäller pedagogik och allmänt förstånd hos fadern).

En sån där resa där det görs fåfänga försök att kompensera intaget av kalorier i både mat och dryck genom att lägga in tre träningspass à 70 minuter på gymmet under veckans gång. Det är semester det. En sån där semesterresa där mitt sockerintag ökar med flera tusen procent till följd av intag av läsk (vilket skett enbart i form av jul- och påskmust sedan i höstas) och en näve godis eller två. Det är slut med det nu och var ett riktigt aber att gå på avvänjning igår. Satte sig på humöret kan jag tala om. Sjuka grejer sockermolekyler alltså.

En sån där resa som gör själen glad på så många sätt. Barn som växer i både den ena och andra rollen, vuxna som bara mår bra och övervuxna vuxna som steker järnet i solen och också till synes verkar må riktigt gott. Vad annat kan man göra när det är en sån där resa där man äter bacon till frukost varje morgon? Det är ju helt omöjligt att inte må bra då.

Svårt att inte må bra här. Bacon or not.

En sån där resa som är en riktigt svenneresa till Mallis. Spelar ingen roll. Balsam för själen, balsam i håret och hade jag inte varit en sådan beskedlig individ hade jag banne mig skickat ner en flaska balsam i poolen också. Bara för att det skulle bli lite mjukare vatten.

En sån resa har vi varit iväg på, Fru Nygårds, Lilla Sektionen, Systersektionen och jag. Tillsammans med närmaste familjen på Nygårdssidan. Lilla Sektionen hade med sig bollar, Systersektionen solfjädrar och jag ett par småpåsar med Walkers salt- och vinägerchips plus Fru Nygårds plåtskyltspresenter hem. Eventuellt kommer mina bestående minnen av resan innehålla spår av bacon, chips och Cuba Libre men alldeles säkert kommer de simmande kiddosarna vara vad som fastnar i hjärnbarken för alltid. De fyra fina småsektionerna.

OCH PÅ DEN 126:E OCH 127:E DAGEN SKULLE HAN VILA

Men på den 128:e var han tillbaka som en enveten gammal 45-varvs-hit från 80-talet. Det är egentligen löjligt att bara erhålla två dagars vila efter att ha jobbat arslet av sig 125 dagar i rad. Vem är det som är ansvarig för det här egentligen? Knappast hen, den där allsmäktige som tyckte det var så HIMLA jobbigt att kreera jorden på sex dagar att hen var tvungen att flexa ut på den sjunde. Herregewd (pun intended) vilken sopa.

Skulle man extrapolera ledighetsnödvändigheten efter 125 dagars hårt arbete med den allsmäktiges (as we know hen, eller as we think we know hen, eller kanske mer as some of the population think they know hen) arbetsmoral som måttstock skulle det ha jobbats in inte mindre än tre veckors sammanhängande ledighet vid det här laget. Sålunda kan undras varför det ska tafsas på tangenterna efter bara två dagars bortavaro. Det kan man verkligen undra. Men så går det när man låter en arbetsskygg hen hålla i trådarna. Nu kanske ni förstår varför var och varannan har lämnat svenska statsskyrkan. Ska man ha en chef som är ledig mest hela tiden vill folk inte vara med längre. Sug på den hedningar och frälsta.

Fast egentligen tycker jag att hen skulle ha tagit ledigt på sjätte dagen också. Ingen vinner på att någon jobbar ihjäl sig. Men i just det här fallet var hen så jävla taskig att hen skickade sin avkomma att sköta själva jobba-ihjäl-sig-fasen i hens ställe. Uppspikad på kors och hela den storyn. Sug på den hedningar och frälsta. Inte konstigt att folk inte vill vara med när chefen beter sig som ett fullständigt as mot den kommande generationen.

Tre veckor alltså? I runda slängar dag 148 alltså. Smell you later dudes.

1-100 PÅ 100 DAR.

Om jag hade sett nån av de där The Fast and the Furios-rullarna hade det kanske gått att dra några paralleller till dem. Eller åtminstone till fast-delen. Eventuellt. Eller så hade det inte alls gått, vad vet jag. Vad jag däremot har koll på är att de här hundra dagarna har tutat förbi i en faslig fart. Det var ju januari nyss för bövelen.

Den som hängt med här på Popskolan by Nigge vet att bloggutmaningen går i mål idag. Men har man hängt med ännu längre finns vetskapen om att det har bloggats fler dagar i rad än hundra på den här datawebbsliga publikationen. Sedan den 30:e december 2012 har det inte gått en dag utan att det dykt upp ett inlägg här hos mig. Det är lika fantastiskt som idiotiskt. Många bokstäver som har landat på skärmen under 125 sammanhängande skrivdagar.

Favoritämnen som passerat har föga förvånande många gånger innehållit spår av Lilla Sektionen, Ipswich Town, Systersektionen, popmusik, Fru Nygårds och ett och annat förvirrat random ämne. Det var icke intentionen att småsektionerna och frusektionen skulle figurera så frekvent som skett, men de är så roliga och älskvärda att det inte går att låta bli. Eventuellt kan alla tre fortsättningsvis få en del utrymme tillsammans med fotboll, hockey, hallindiesporter och popmusik. Däremellan klämmer sig säkerligen vitt spridda ämnen in och gör anspråk på byte. Det får de gärna göra. Så länge det är roligt kan en ju hålla på kan jag tycka. En dag i taget som folk och färs brukar säga. Ni får väl hänga med så får vi se vad som händer. FYI kommer det sannolikt en paus i skrivandet, men jag hojtar till när fingrarna är redo och det är dags igen.

Tack så långt.

ETT GRETZKYINLÄGG

Wayne Gretzky gjorde väldigt få inlägg. Hade han varit fotbollsspelare hade chansen defintivt funnits att mannen hade tjongat iväg både ett- och tvåhundra inlägg per vecka. Nu var han ju ishockeyspelare till professionen och gjorde både ett- och tvåhundra (och tusen) mål under sin karriär. Ingen typisk 99:a egentligen. Han var närmare 100% får man nog lov att säga.

Den enda gemensamma nämnaren för det här inlägget och The Great One är siffran 99. I bloggutmaningen #blogg100 närmar sig målsnöret i rasande fart. Eftersom vi kör nummer 99 idag kommer så målinlägget under morgondagen. Inte så mycket att klappa sig på bröstet för vid en jämförelse med Wayne som skrapade ihop 3239 poäng på 1695 matcher. Kan man ju blogga i hundra år utan att vara i närheten av samma storhet. En gång höll han på och gjorde poäng i 51 matcher i rad. Bara så där. Med ett snitt på tre poäng per match. Vilken jävla dåre.

Egentligen är det här inlägget bara en uppvärmning inför morgondagens grand finale. Då är äventyret över med hundra blogginlägg på lika många dagar. Bara asagudarna vet varför jag hoppade på det, men det har varit lattjo, det har det. Och drygt. Till och med under utlandsvistelse i fem dagar höll det i. Vilken jävla dåre.

Tack för att ni läser. Era jävla dårar.

MAN BAGS

På 80-talet skulle alla hårdrockarna sy fast femton miljoner märken på sina jeansjackor/västar. Många av oss hade ingen aning vad vi skulle sy fast, men hade i regel ett överflöd av klistermärken att sätta på diverse attiraljer såsom cykeln, pappas bil eller hockeyspelet. Som ständig tvåa på bollen var det sånt en annan fick hålla tillgodo med. Pudelgänget har högst sannolikt övergett sykonsterna på jeanstyg och övergått till att fylla kroppen med bläckkreationer istället. Själv fortsätter jag på den inslagna linjen.

Axelremsväskor är bra grejer för vilket popsnöre som helst. Man bör ha en del att plocka av för att kunna ha till olika sorters evenemang. Själv har jag till exempel en helsvart i tyg, en gammal svart med nåt - när det begav sig - coolt märke på, en grön med schysst motiv av folkabilar samt det senaste nytillskottet; en blå och vit läderimitation direktimporterad från Ipswichs hottaste butik, Planet Blue. I enlighet med klistermärkeskonventionens tredje kapitel, fjärde stycket, har Mr 40+ toppat upp föremålet med ett par stilrena klistermärken.

Nån kanske invänder att den här var ju snygg redan från början. Svar ja, men med ett klistermärke i nedre vänstra hörnet är den inte bara snyggare, den är också unik. Står omnämnt i ovan nämnda kapitels femte stycke: "Klistermärke i nedre vänstra hörnet ger alltid pluspoäng". Det fiffiga med den här väskan är att den har en baksida. Förvisso har i regel alla dylika väskor en baksida (har de inte det har upphottningen gått fruktansvärt fel), men inte alla har en sådan som man kan klistermärkesförse. Om man har en fotbollssida bör man också ha en popsida. Som en klistermärkeschef förser därför rätlinjeutbildad människa bärdonet med följande:

Jag misstänker vad ni tänker. "Vilket jävla geni!" Och ja, det kanske man kan säga. Själv föredrar jag klistermärkeschef.