MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 8 (ELLER EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Vi får ta det här från början. Små smulor har läckt ut här på bloggen under helgen som gått, men små små smulor gör ingen helg, det vet ju alla som försökt bygga en limpa av brödsmulor.

En medlemsresa är en medlemsresa är en medlemsresa, som man brukar säga. Så lik en annan, men ändå så olik. Den första olikheten på 2014 års upplaga består i att det är allmänt känt att Fru Nygårds ska åka med. Förra året var det bara hon själv, farmodern och våra husvärdar som hade koll på hennes planer. Därav det numera klassiska hästfejset på undertecknad i tax free-shopen. Inga hästnunor i år således.

I övrigt kan nästa avvikelse härledas till att första ölen slinker ner vid pass halvtio istället för på eftermiddagen. Lika a Svennebanan de luxe. Pang på det bara. Eftersom flygbolagen envisas med att tillhandahålla öl som snarare borde sortera under vatten än alkoholhaltiga humledrycker råkar det bli rusdryck i form av rom och cola på planet. Stabilt. Efter landning försöker vi leta reda på två nykomlingar som vi missade att hooka upp med på Arlanda och efter ett par sms och ett telefonsamtal är vi tjenis med Martin och Wiken. Inte bara har vi två nya ITFC-polers utan också en duo kompanjoner för att tjacka gruppbiljett från Gatwick till London Bridge. Snabb förflyttning via t-bana till Liverpool Street Station och ett besök på The Hamilton på stationen för lunch och ett par ale. Nu börjar det likna nåt. Magen - som anat oråd sedan ölen på Arlanda - är inte lika imponerad. Den har liksom ett sjätte sinne när det gäller förflyttning till de brittiska öarna i kombination med sitt eget välbefinnande och det är inte till magens fördel om en säger, men låt oss inte bli mer grafiska i just det ämnet.

Väl ombord på tåget mot Ipswich hinner vi knappt bänka oss innan vice ordförande tillika webmaster Stridell med anhang äntrar järnhästen. Inte bara våra nyvunna Ipswichkompisar åker i coach C utan även trion från Västerås/Värmdö och det är den här prylen som är så speciellt med en medlemsresa. På nya platser dyker det ständigt upp medlemmar. På flygplatsen, tåget, hotellet, puben, Planet Blue eller helt enkelt på stan. Magiskt. Icke mindre magiskt är att det säljs Adnams på tåget. Det är skönt att herr Stridell också månar om att näringsintaget kan hållas på en jämn och lagom nivå.

Dig har jag ju sett förut, vad var det du hette nu igen?

När vi sedan kliver av tåget får vi inte bara oss ett trevligt välkomnande till livs utan blir också varse att vi har förstagångsåkare med i sällskapet. Utan biljett kommer man nämligen inte ut från stationen och har man kastat den i en papperskorg får man således gå tillbaka och försöka gräva fram den. Om den nu inte precis blivit tömd vill säga. Då får man kanske springa ikapp den som tömt korgen och förklara situationen för att undvika att bli som Tom Hanks i The Terminal (fast den här filmen skulle förmodligen heta The Platform). Nu behöver vi ju inte exakt peka ut vem det var som råkade ut för den här incidenten men om man ropar Håkan efter honom är det hyggligt stor chans att han reagerar.

Det är alltså biljettkassan på tågstationen, inte box office på Portman Road.

Efter incheckning på Novotel struttar vi så iväg mot stan (givetvis efter att ha träffat några ytterligare svenska resenärer, den här gången både i form av medlemsresedebutanter och gamla rävar på området) och landar vid torget. Nygårdsarna tar en sväng in på gamla favvonudelplejset Mizu för lite middag och en cola (ibland behövs en sockerkick för att piggna till och kunna fortsätta hålla näringsintaget på lagom nivå) medan övriga stegar in på Mannings för att fylla på öldepåerna. Strax efter sju styr så hela det samlade svenskgänget kosan mot stampuben The Dove för att möta upp med gamla Ipswichspelarna Simon Milton och Jason Dozzell och höra lite om Jasons karriär.

För att ytterligare höja stämningen kör de ett lotteri med utlottning av diverse gamla matchtröjor och dylikt. Det gafflas igång ordentligt om uppgjorda dragningar när Fru Nygårds kammar hem sitt andra pris för kvällen medan andra förblir vinstlösa. Ta med er egen fru nästa gång är allt jag har att säga om det.

Jason, Simon och en Svenne Banan.

Kvällen blir utomordentligt trevlig med frågor från herr Milton och en Jason som allt eftersom kvällen lider blir mer och mer bekväm i att besvara frågorna och komma in i berättandet. Vi får också lufta våra spörsmål och blir likaledes varmare i kläderna ju fler frågor som ställs. Det duckas en del från herrarna när frågorna kommer in på mer känsliga ämnen såsom Roy Keane. Ja, det är väl det ämnet som är känsligt. Med känsligt menas i detta fall oerhört känsligt. Så känsligt att få ord kommer över herrarnas läppar. Man kan väl sammanfatta det som om att de inte heller var helt förtjusta i irländaren.

Efter förrättad lottning (se ovan angående anklagelser om uppgjord utgång och fruar som vinner mer än en gång) tackar ITFC Sweden för underhållningen genom att göra både Simon Milton och Jason Dozzell till hedersmedlemmar av vår eminenta supporterklubb. Därefter vidtar fria aktiviteter och befinner man sig på en engelsk pub av hög kvalisort med sällskap av bästa märke är det inte svårt att ha trevligt. Det enda negativa med ett dylikt upplägg är att morgonen efter kvällen före har en tendens att inte riktigt hålla samma kvalitet som kvällen före morgonen efter om en säger. Men det är ju en helt annan dag och ett blogginlägg som hör morgondagen till.