Vi är väldigt väl förtrogna med hur det här fungerar. Det är inte första gången om man säger så. Processen följer ett antal steg med mer eller mindre samma innehåll, år efter år.
Det hela tar sin början i att man promenerar hem serien i stor stil. Eftersom ishockeyns andraserie är en av då få seriestrukturer som inte premierar sin seriesegrare med befordran till nästa serie så ska det spelas kvalserie mot fem andra lag. Det brukar inte gå bra. Man skulle kunna säga att det brukar gå ganska skitdåligt. Enligt följande mall:
1. Man bygger upp en enorm förväntan om att i år kommer det att gå vägen. Med man menas i detta fall alla som har ett hjärta som klappar för Leksands IF.
2. Det spelas några omgångar och man (se ovan) börjar inse att det kommer att krävas ett smärre mirakel för att det ska bli nån plats på elitserietåget.
3. Det vinns en match och en sjuk förhoppning föds. Om de två lag som leder serien förlorar alla sina kvarstående matcher, motståndarna byter ut målvakten mot en uppstoppad räv och ställer tre backpar från danska division två på isen så kanske det finns en chans.
4. Förlust i nästa match, rullgardin ner. Även ett mattegeni med överkorsad geting i allmän matte från högstadiet inser att det inte ens finns en matematisk chans att knipa en av de två åtråvärda uppflyttningsplatserna.
5. Börja spåna om att det ser bra ut inför nästa säsong. Bara man får behålla de bästa spelarna.
6. Cirkulera och låtsas som att det här kommer ordna sig. Bit ihop. Kom igen. Vi kollar in den där trottoarkanten till sommaren. Det är för jobbigt just nu.
Man kan ju anta rollen som optimist också om man tycker det är lattjo, men nu är det ingen hallelujablogg som bedrivs på det här stället vi kallar Popskolan by Nigge. Dock:
Till syvende och sist älskar vi det där klubbmärket ändå. Det kommer väl en kvalserie nästa säsong, visst gör det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar