Lika bra att avhandla det uppenbara först: “Hur långt har vi åkt nu då?”. Man får ge de små liven att det är en utveckling av “Är vi framme snart?”. Att den kommer för första gången innan den första halvprocenten av sträckan tillryggalagts får man leva med.
En Formel 1-besatt 3½-åring har märkligt svårt att acceptera den snålt tilltagna hastighetstillåtelsen på det svenska vägnätet. Att harva i 70 faller inte i god jord hos den unge motorentusiasten medan 120 är knappt godkänd hastighet. Att bli omkörd och tappa placeringar ska vi inte ens prata om. “Men köööööööööör då!”. Jag hör dig broder även om jag inte hörsammar ditt önskemål.
Den enskilt största nackdelen med att färdas så långt i ett trångt utrymme tillsammans torde utgöra det faktum att Copacabanana med den här nageln i ögat som lystrar till namnet Sean Banan rullar på manuell repeat 326 gånger. Det är faktiskt tillräckligt många gånger för att lära sig texten så pass väl att man kan recitera den baklänges i sömnen. Överraskande spetskompetens javisst, men knappast nåt att ta upp på ens CV.
På plussidan kan avslutningsvis sättas upp småsektionernas glädje över utsikt, vägskyltar och varsitt megastort påskägg. De är utmärkta bilåkare, men viss doping måste till för att det inte ska bli totalkrasch under själva bilfärden. Sockertoppen och den arla uppstigningen gör dock sitt till för den tidiga inkvartningen när kvällningen kommer. Det är sånt man också kan leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar