Ipswich - Norwich, oktober 1998
De snackar om Liverpool-Manchester United, Roma-Lazio och Inter-Milan. Tsss. De har uppenbarligen aldrig varit på ett East Anglia-derby.
Ola, Mattias och jag med olika agendor för resan som företogs måndag-torsdag. Fotboll ja, men på olika håll. Själv skulle jag bevista mitt första derby i East Anglia medan de andra två grabbsen hade satt upp Bristol Rovers-Stoke på schemat. Their loss. Boplats på underbart hak i Paddington som drevs av några greker som inte gillade att man satte sig på sängen för hastigt, då ringde de pronto från receptionen med uppmaningen “In your room, please don’t jump!”. Man får vad man betalar för. Till exempel dusch i trappan, liksom i hörnet där den vänder. Med skjutdörrar i nåt mörkt träslag. Classy.
Tisdagen kom och jag drog österut, de andra killarna västerut. Min första heldag i Ipswich på egen hand. Strosandes på stadens gator under dagen, lite lunch och pubbesök på det. Fint som snus. Då plötsligt uppenbarade sig ett av livets små mysterier som i det här fallet hette Lasse.
Jag tyckte mig ha hört lite svenska på stan av ett par som passerade mig, men tänkte att det var väl ändå en felhörning. Min pubrunda innan matchen hade tagit sin början på The Swan där två snubbar förbarmade sig över den vilsna svensken, tog honom vidare till ytterligare ett vattenhål innan sista anhalt på pubrundan angjordes på Black Horse. Vid bordet bredvid satt det där paret som synats på stan innan på dan. Visst pratade de svenska? Efter att nogsamt lyssnat kunde konstateras att så var fallet och några ord byttes med Lasse och Helena från Västerås innan våra vägar skildes åt inför matchen. Mina nyfunna guider för kvällen lotsade mig till arenan och väl inne på läktaren kändes tydligt av dryckesintaget under eftermiddag/kväll. Lite småsvajigt om man säger.
Nu var det inte bara jag som svajade, Ipswich mäktade med som bästa chans att pricka stolpen medan Norwich avgjorde hela bataljen genom att en yngling vid namn Craig Bellamy stänkte in en balja. Jävla glädjedödare. Efter matchen var det snabb sorti och förflyttning till tågstationen för retur till London och återsamling med Ola och Mattias. Satte mig ner på sätet i vagnen och minsann om motsatta säten inte var upptagna av Lasse och Helena. Munterheten från före matchen var som bortblåst, men vi bytte i alla fall nummer och lovade höras hemma i Sverige. Inte för att vi verkade ha så mycket mer gemensamt än kärleken till Ipswich, men vad gör man inte när ett sådant sällsynt exemplar dyker upp? 15 år senare är vi de bästa vänner och vi är nog överens om att det aldrig hade inträffat om det inte vore kärleken för detta fotbollslag som vi kallar Ipswich.
Fotbollsresan avslutades med en parantes på onsdagen som stavades Arsenal-Dynamo Kiev i Champions League på Wembley, men det är en helt annan historia innehållande jordens mest nervöse ticket tout, Dennis Bergkamp och en sen kvittering av Sergei Rebrov. Står sig slätt mot ett East Anglia-derby och att finna en fin ny vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar