Det fanns (och finns säkert fortfarande) en musikklubb där man som ny medlem kunde beställa fem plattor och bara betala för en och lite porto. Sen behövde man bara köpa en till varpå man kunde gå ur för att sedan efter en några månader köra samma grej igen. Ett väldigt händigt upplägg för en diskofil när den större delen av musikkonsumtionen av album skedde via inhandlande av just album. Till viss del tjänade ju kassettbanden samma syfte, men om det var en skiva som låg en varmt om hjärtat såg man definitivt till att ha den i skivhyllan och inte bara på ett C-60 eller C-90.
Jag hade läst ett otal recensioner om Don’t Get Weird On Me Babe. Lika lite som jag hade någon särskild koll på musiken utanför topplistorna hade jag någon koll på Lloyd Cole. Men köp fem, betala för en. Det är väl bara att slå till. Om den får fem av fem möjliga i alla recensioner så måste det ju finnas någon slags kvalitet att prata om.
 |
| En femma som tvåa |
19 år fyllda och fortfarande boendes hos mamma och pappa när paketet från musikklubben damp ner i brevlådan. Vilka de andra fyra skivorna var har jag ingen aning om idag, men Lloyds mästerverk låg där. Ärligt talat hade jag svårt att ta in musiken de första fem gångerna CD:n snurrade i den där lilla portabla CD-spelaren som var inkopplad till stereon (vinyl var för övrigt fortfarande mitt förstaval, CD var något väldigt nytt). Konstigt att skivan inte förpassades till glömskans korridorer, men jag gav mig inte. Med såna omdömen måste det finnas något att hämta. Och när den snurrat ett dussin gånger var det som om den fått ett fäste som den inte ville släppa. Förstasidans (Lloyd var också fast lite i vinylträsket) mer suggestiva stämning med fantastiskt arrangerade stråkar och solida beckmörker i nummer som Butterfly och Half of Everything kopplar ett grepp om lyssnaren som är närmast hypnotiserande. Å andra sidan bjuder andra halvan på ett gitarrlarm - förvisso även här med ett mörker i texterna - som välter ner vilken kiosk som helst. Sista låten på plattan, She’s a Girl and I’m a Man, blev till och med en mindre radiohit i Sverige. Sex låtar på vardera sida, 12 tillhopa. Väck mig vilket tid som helst på dygnet och jag sjunger dig en snutt av varje spår.
Till yttermera visso ledde inhandlandet av denna skiva till att ett helt nytt musiklandskap öppnades. Plötsligt fanns nya vägar att vandra och detta när jag kommande vår skulle fylla 20 år. I’m a late bloomer. Always have been, always will be. Kanske skulle den här plattan av ovan nämnda musikvidgande orsak ligga etta på den här listan, men den kommer inte högre än nr 2 trots att den pekade rakt på nr 1 som med sina körer och basspel på Don’t Get Weird on Me Babe skulle fånga mitt intresse och göra honom till min favoritartist av alla tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar