Efter att väl ha fått tummen ur och åkt till Ipswich första gången 1997 för att se en match kom en slumpartad träff av en annan svensk Townsupporter på andra resan att få ganska stor inverkan på fortsatt resande kors och tvärs för att följa laget i våra hjärtan. Vi kan kalla honom Min kompis Lasse även om han heter något annat (det står Lars i passet, det har jag sett med egna ögon).
Första eskapaderna företogs på svensk mark på förra årtusendets sista sommar. En initial tripp till Gävle (träningsmatch) för en jävellång stake-out på Hotel Winn för att träffa manager Burley samt några av spelarna i lobbyn. Jösses vad de var imponerade om man pratar tvärtom-språket. Men än var vi inte klara.
Två dagar senare plockade vi med Min kompis Ola till Sundsvall. Där såg vi ännu en rafflande träningsfight för att sedan luska ut vilket hotell spelarna bodde på. Like you do liksom. Jösses vad de var imponerade av att vi hade sett någon av dem nicka i stolpen (live!) förra säsongen (imponerade på samma språk som i Gävle). Det bästa vi lyckades göra under den här resan var att hamna i slang med far och son Everson som likt varenda engelsman som kommit i min väg sedan dess bjöd in oss att kvarta närhelst vi var över i England (det stämmer verkligen att alla säger så fastän man träffade dem för tre minuter sen. Dock har på senare tid uppdagats att det snarare är något man säger för att vara artig snarare än helhjärtat menat. Hade väl inte vi någon koll på skulle det visa sig ett par år senare).
Ett par år senare hade vi väl inte någon koll på att bara för att man känt en engelsman i tre minuter och den bjudit in en att göra hemma-hos-reportage så är det ingenting man gör verklighet av. Det var ju tur att vi inte hade någon koll på det Min kompis Lasse och jag. Således bjöd vi in oss själva över påskhelgen. Vilka jävla praktpuckon tänker du. Ja, det är svårt att argumentera mot dig faktiskt, men artiga som dessa engelsmän var (och fortfarande är) hämtade de oss på flygplatsen, stod för kost och logi, skjuts överallt vi åkte plus husdjursumgänge med loppäten hund samt fri tillgång till te, öl och kraftigt klorerat vatten. Deras säsongskortskompisar undrade om vi var dumma i huvudet när vi efter att inte ens ha känt dem i tre minuter köpte in två fyrpintstillbringare med ale det första vi gjorde efter att ha skakat tass med gänget. För övrigt fick vi åka bil hela vägen till Middlesbrough tur och retur på min födelsedag för att se Ipswich vinna med 2-1 och hänga med i toppen av Premier League (jo, det här är faktiskt inget skoj. Det var så förr i tin att faktiskt kunde hända sig). Det var lite så Min kompis Lasse och jag jobbade på den tiden.
Till hösten fick Ipswich chansen att vara med i Europaspel för första gången på nästan 20 år och då passade det sig väl alldeles utmärkt att lotten föll på Helsingborgs IF i andra omgången. Min kompis Lasse och jag tog min relativt nyinköpta Suzuki Baleno och drog söderut en torsdag i november. Hela stan vimlade av Ipswichsupportrar (och Olympia var förstås fullkomligt invaderat), pubarna var fullmatade och vårt gäng vann med 3-1. Euforin som uppstod till följd av denna strålande utgång av matchen fick bland annat till följd att jag och min följeslagare fick för oss att vi skulle riva ner en banderoll som satt på en bro med texten "Ipswich norr". Jävelsnygg var den. En kvart tog det att slita loss buntbanden, rulla ihop den och kasta upp den på axeln och knata tillbaka till puben för att fira vinsten. Så snart vi hade kommit innanför pubdörren gav vi bort banderollen till en engelsman. Vi hade inte skrivit särskilt höga poäng på Högskoleprovet just där och då, det kan jag säga utan att ljuga en enda centimeter. Men det var lite så som vi jobbade på den tiden, jag och Min kompis Lasse.
En knapp månad senare jobbade vi vidare genom att åka till Milano för att se om Ipswich kunde följa upp succén med uddamålsvinsten från hemmaplan med 1-0. Sturska efter vår lyckade utflykt till Skåne flög vi från Västerås med slutdestination Milano (mellanlandning i Köpenhamn). En kuriositet i sammanhanget var att vi åkte på samma plan som det norska längdskidslandslaget. Det var ingen höjdare (trots att vi satt i ett flygplan) och Thomas Alsgaard var så otrevlig när vi bad om autograf att vi satte honom på svarta listan över idrottsmän-som-är-lika-otrevliga-som-de-är-bra. Nåja, fram kom vi till slut trots att dimma ett tag såg ut att tvinga ner oss i Genoa istället för Milano. Kanske hade varit lika bra det. När vi kom fram till city tog vi en buss ut till området där vårt hotell skulle ligga. Om någon hade sagt att det var ett kombinerat ålderdomshem/härbärge/vandrarhem hade vi möjligen hittat det lite snabbare. Vi gick många varv och letade efter hotell. Hur svårt ska det vara att hitta ett hotell? Vad heter ens hotell på italienska? Den enda skylt som uppenbarade sig stod det albergo på. Det behöver man ju inte ens kunna italienska för att fatta att det i alla fall inte betyder hotell. Åtminstone borde det ju inte heta albergo, men tydligen hade nån farbror kommit på att det skulle heta så för jättelänge sen. Synd att han inte meddelade mig och Min kompis Lasse för det hade besparat oss mycket möda och tid. Sen förlorade Ipswich mot Inter med 4-1 på San Siro inför 15 000 italienare och 10 000 engelsmän (och två svenskar). Men eftersom vi jobbade som vi jobbade på den tiden, min kompis Lasse och jag, så var det bara att jobba på.
Ytterligare två år (eller ca sexton månader om man ska vara noga, men engelsmän brukar avrunda uppåt) efter Milanofadäsen fick vi för oss att åka till våra nya kompisar (se påsken 2001 ovan) och gå på fotbollsderby på Carrot Road (ja, den heter Carrow Road men i England tycker man att det är jätteroligt med ordvitsar, särskilt om det handlar om morötter) trots att vi inte hade några matchbiljetter. Det var lite så vi jobbade på den tiden (om någon inte listat ut det redan, så var vårt signum att vi var lite dumma i huvudet mest hela tiden), men eftersom jag hade sällskap av Min kompis Lasse visste jag att hans matjord i fickorna skulle fixa biffen. Således fick vi genom Everson Jr tag på två plåtar till den utsålda fighten. På famlijesektionen bland hemmasupportrarna. Men jobbar man som vi gjorde på den tiden var den inte den sämsta idén vi kommit på. En något sämre idé som bara hände utan att det inte ens var en idé var att vi inte kunde låta bli att jubla lite lite grann när Ipswich gjorde 2-0 på övertid och säkrade segern. Man kan säga att det var tur i oturen att det var familjesektionen vi satt på och att vi pratade svenska.
Till sommaren var det dags för träningsmatcher i Sverige och Danmark. Min kompis Lasse tog med sig ett par något smartare grabbar och brände ner till Mjällby i sin merca utan AC på sommarens varmaste dag. Lite förvånande att han var lite dum i huvudet där utan min assistans, men han skulle väl visa sig på styva linan. Vi avverkade Mjällbymatchen och avslutade med att efter matchen bli intervjuade av BBC. Återigen sken den kombinerade inkompetensen igenom och en av oss (inte jag den här gången) bedyrade att det var ca 900 miles (ca 145 mil) tur och retur Västerås-Hällevik. En så kallad mild överdrift. Vi fortsatte eriksgatan i Danmark genom att ta båten över sundet i god tid. Eftersom matchen mot Helsingör skulle start mot kvällningen till verkade det som en god idé att infinna sig på förmiddagen för att ha plenty of time att dricka öl. Märkligt att inte ens de två smarta grabbarna som var med hade bättre koll. Vi hann i alla fall med en kasse öl eller två samt prata med en ytterst kuslig typ som hade seriemördare och massmördare som största hobby. Vi var inte så dumma i huvudet i jämförelse med honom.
Min kompis Lasse och jag var ju tvungna att hitta på något till hösten också så vi åkte för att se Ipswich-Stoke på Portman Road. Gick ju bra det också trots att vi hade biljetter på första raden precis bakom mål och såg hela matchen genom nätet. Det fanns ju 8000 andra lediga platser på stadion, men vid det här laget hade det blivit vårt signum att jobba på det här viset. Det blev vinst med 1-0 i alla fall (målet inprickat på andra sidan planen så jag kan inte riktigt återge hur det gick till).
Till våren kom jag på den briljanta idén att ta med Min kompis Lasse på svensexa till Ipswich. Han blev inte glad när jag dök upp vid dörren med en skylt som det stod svensexa på och en vit skyddsoverall som var pimpad med Ipswichprylar. När vi väl stod på flygplatsen och han insåg vart vi skulle åka ändrade han humör och det avlöpte ytterst bra. Den blivande Fru Nygårds hade också lyckats att tidsmässigt passa in en studieresa till England och sammanslöt för att gå på match. Förlust med 1-3 mot Millwall var väl inte hela världen när vi hade så trevligt som vi hade. Vi sov över hos vår kompis John i centrala Ipswich och Min kompis Lasse sov i ett rum som var så kallt att han var övertygad om att en isbjörn skulle komma in genom fönstret vilken sekund som helst för att våldföra sig på honom. Som tur var för samtliga inblandade var det inte isbjörnssäsong i Ipswich just då.
Till hösten hade Fru Nygårds och jag (eller blivande fru om man nu ska vara på det viset) flyttat till Ipswich för att plugga under hösten och Min kompis Lasse hade bokat in ett kort besök i slutet av november. För att påvisa hur dumma i huvudet vi är i Sverige när vi dricker öl (vi hade utvecklat hela dum-i-huvudet-grejen att vid den här tidpunkten omfatta hela svenska folket och inte bara vi två) hade han tagit med sig ett antal Pripps Blå-burkar. Detta i sig själv hade varit fullt tillräckligt för att bevisa tesen, men för att riktigt understryka det hela fanns det burköl av olika styrka från lättöl till fruktansvärt stark starköl. Vissa av våra engelska kompisar kan bara ett svenskt uttryck: Pripps Bla. En av dem har också lärt sig att säga smörgåstårta och lampa. De har blivit lite som de umgåtts kan man säga.
Våren 2006 åkte vi så en jättekortis till Luton tur och retur på mindre än 24 timmar för att se Ipswich på Kenilworth Road. Min kompis Lasse avslöjade direkt att Fru Nygårds (nu hade hon faktiskt blivit det på riktigt) var gravid när hon tackade nej till alkoholhaltiga drycker. Sju år efter första utflykterna tillsammans till Gävle och Sundsvall hade vi blivit ganska smarta (det var inte så svårt att framstå som smart i jämförelse med tidigare i och för sig). Ett par år senare var senaste gången vi var på Ipswichmatch tillsammans Min kompis Lasse och jag. Det är alldeles för länge sen.
Tanken med hela det här inlägget var att det skulle vara kort och koncist och få Min kompis Lasse sugen på att ta upp intresset med att åka på fotboll i Ipswich. Nu blev det ju allt annat än kort och koncist och möjligen har det fått motsatt effekt. Det var väl själva fan i så fall. Jag saknar nämligen att åka på fotboll med Min kompis Lasse. Vi kanske kan ändra på det nån gång i framtiden när vi blivit lite halvdumma i huvudet igen? Hoppas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar