Det har redan avhandlats på plats 39 i samband med Rainy Day Music-plattan. Det här är ett exceptionellt band och för den här plattan till och med i originalsättning. Lennon/McCartney? Nej, Louris/Olson stavas paret när de 1995 gav ut det här albumet.
 |
| Jävla bra grammofonskiva |
Efter den här plattan fick Mark Olson för sig att han inte skulle vara med i Jayhawks längre och istället bosätta sig mitt ute i ingenstans med sin Victoria Williams och bland annat skriva sånger med henne under det tämligen krångliga bandnamnet The Original Harmony Ridge Creek Dippers. Tråkigt för The Jayhawks men roligt för Gary Louris som framledes fick utveckla sin egen låtskrivarådra till närmast perfektion. Den här plattan innehåller inte bara 13 briljanta spår som står på egna ben utan som också utgör en helhet som Tomorrow The Green Grass. Från deras största hit genom åren - Blue - till finfina berättelser som Miss Williams' Guitar, Nothing Left to Borrow, Over My Shoulder och Red's Song. Den snurrade så mycket i CD-spelaren att den borde brunnit upp. Precis som en skiva som betyder världen för vem som helst så tog det ett antal lyssningar innan den satte sig. Det bara fortsatte dyka upp nya dimensioner i låtarna och att lyssna på den idag gör samma sak med sinnena.
Under 2011 återförenades så Mark Olson och Karen Grotberg med sina forna bandmedlemmar och spelade in ett nytt fint album med följande turné, båda betitlade Mockingbird Time (fast utan Time och med tillägget tour för turnén, som sig bör liksom). Debaser Medis var skådeplatsen och jag tog med mig Min kompis Fredrik från storstan, ej att förväxla med Min kompis Fredrik från grannbyn. Ofantligt trevligt att se bandet återbördat till originaluppsättning. Trevligt kanske inte är det finaste och mest önskvärda epitetet för ett rockband, men risken blir liksom större och större med tiden de håller på och när de grånande håren påminner om tiden som passerat kan just ordet trevligt ligga bra till hands. Gulligast av allt var givetvis den unge mannen med det yviga mörka håret som efter spelningen kastade sig i Gary Louris famn med orden “You’re the greatest song writer ever!”. Själv nöjde jag mig med att köpa en brun t-shirt med ett rött designat träd på. Man vill ju inte verka för angelägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar