De här ögonblicken att stoppa undan i ens hjärterum och bära med sig. Stunderna som en kan plocka fram när som helst. Såna som barn får höra hundratusen gånger tills öronen trillar av.
Som när Systersektionen tyr sig till sin mammas 20-årige kusin som har RIKTIGA Minecraft. Kryper upp bredvid honom och låter skärmen trollbinda. När hon sedan strajkar en deal med Lilla Sektionen om att avstå veckopeng för att Fru Nygårds ska köpa RIKTIGA Minecraft. Lyckan. Hennes smajl är obetalbart.
Som när Lilla Sektionen kollar in tre grabbar i tioårsåldern som kickar boll på en ny liten konstgräsplan i Edsberg. Smyger lite närmare, springer längs sidlinjen och hämtar bollen när de kickar den för långt eller för snett. Smyger ännu lite närmare. Hela kroppens lycka när en av grabbarna ropar "Bra Lillen!". Pappans sneda leende när grabb nummer två utbrister "Men han har ju ett namn!". Varpå diskussion uppstår och någon av dem säger "Vi kan fråga hans pappa vad killen heter". De behöver inte fråga killens pappa om namnet för killen talar själv om vad han heter. Sen är han med och lirar. Han som inte ens fyllt fem år än. Och han är så lycklig.
Såna ögonblick med familjen är feta guldkorn i ens existens. När småsektionerna blir lite större ska jag berätta om just dessa ögonblick för dem tills deras öron trillar av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar