FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 3

Jag har satans ont i foten och limmar därför dit en slags ring runt den onda fulingen på trampdynan och hoppas på det bästa. Jag har fortfarande satans ont i foten. Dag 3 av 5. Kämpa Niklas.

Idag kostar jag på mig att njuta av ett par öl innan avfärd till Borlänge. Som tur är får jag skjuts med grannarna som också vill vara på plats till kl 16 och Regina Spektor på Utopia-scenen. Elegant. Per & Linda står får skjuts hem. Bra uppstyrt. Dagens utflykt kan summeras enligt följande:

Dagens svala böna: Regina Spektor. Vad glad hon är. Hon verkar ha sugit upp hela konceptet med Peace and Love-grejen. Inte bara är hon glad utan begåvad utöver det vanliga. En flygel till henne, en snubbe på ytterligare klaviatur, en batterist och en lirare på cello. Vansinnigt vackert och emellanåt även svängigt. Avslutar på topp med hennes finaste Samson.

Dagens ölmage: Plura, vem annars? Tajta gubbar alltså, men jag tycker att hans gubbkeps ser ut att sitta väldigt illa. Har han månne samma vattenskallesize som jag?

Dagens banjo: Killen i Mumford & Sons (han är sonen med banjon så att säga) som tycker att svenska män är så fasligt attraktiva att han skulle vilja lägga sig ovanpå åtminstone 3/4 av landets manliga population. I övrigt en trevlig spelning där de fyrar av rackarrökarna tidigt i passet. Ovanligt upplägg. Kul att se sån stor publik också. Märkligt hur vissa nischade band lyckas nå ut och andra inte.

Dagens Have-to-give-it-a-miss: Imperial State Electric. Spelar samtidigt som banjomannen & co. Såg dem förra året och fick dessutom en dos Nicke Andersson igår ju, så inget power pop-sväng just idag då.

Dagens festivalotrohet: Kolla EM-semifinal i två timmar. Men gillar man fotboll lika mycket som musik så blir det så. Tack vare E & E lyckas vi få ett bord inne på den fullsatta sportbaren. Den som reserverat dyker heller inte upp under hela matchen. Tack säger vi, våra sponsorer och framför allt den blodiga vårtan under min vänsterfot. Enligt uppgift från landets södra delar lär Fru Nygårds (i vanlig ordning när valfri fotbollsspelare drar av sig tröjan efter att ha gjort mål) ha utbrustit: Men VARFÖR drar han av sig tröjan? när Balotelli gjorde sin andra balja. Respons från Systersektionen: Han kanske var svettig?

Dagens dansparty: Den Svenska Björnstammen. Enligt säkra källor (vi kollade fotboll, hallå) gungade Borlänge under framförandet. Själv är jag mer förundrad över att de lyckats samla hela den svenska björnstammen på ett och samma ställe. Antar att det bara var brunbjörnar och att de ofria isbjörnarna inte fick permis.

Dagens sötaste böna: Laleh. Hon är något slags väsen med fantastiska melodier och arrangemang. Det är hon som är normal, det är vi som är konstiga. Jag tror det är så faktiskt.

Dagens überraschung: Other Lives. Vilken naturkraft! Ren och skär röta att jag kollar i appen och lämnar sötaste bönan sista halvtimmen. Multiinstrumentalister extraordinaire! En har gitarren hängande på mage/rygg hela tiden medan han även trakterar xylophone, trumpet, klaviatur och i stort sett varenda instrument known to man. En skönhet i dunjacka och mössa sjunger stämmor och körar samtidigt som hon lirar cello, fiol och xylophone medan trummisen håller igång med sitt enda instrument (måste vara jobbigt att vara så obegåvad i sammanhanget). Sångaren är inte mycket sämre och sportar förutom längre hårman än Kurt Vile även elgura, klaviaturer och en assnygg kavaj. Längst upp på flyen till höger om batteristen huserar så en gök som lirar bas, gitarr, munspel och någon slags låda som tjänstgör som dragspel/tramporgel. Undras om det är en liveakt som gör sig bäst just live. Inlyssning står på programmet framöver. Sångaren sammanfattar hela giget med det ytterst slående uttrycket: Peace and Love motherfuckers! Precis vad jag tänkte.

Dagens allsång: Välkommen In med Veronica Maggio. Det ekar över hela staden! Kan man säga. Hon skickar dessutom in Petter och Daniel Adams-Ray på scenen lite senare och det blir decibeltävling mellan de olika sidorna i publikhavet. Hon ser också ärligt glad ut över att så många valt att komma till hennes show. Det värmer när artisterna vet att uppskatta sina fans. Bra Veronica.

Dagens larm: My Morning Jacket. Jag lämnar Maggio och hennes anhängare till sitt öde för att ta del av MMJ i 45 minuter. Kommer precis över bron till stan och får lägga benen på ryggen för att få insupa First Light. Briljant låt i ett fantastiskt utförande. Mumma! Därefter larmar de på så det kan inte finnas en människa inom två mils radie som inte blir störda i sin nattsömn. Ett bedårande larm bör tilläggas. Vansinnigt ös mot slutet och jag är glad att jag fick uppleva deras mangel. Väldigt lite folk framför scenen tyvärr, ett tusental kanske. De var värda mer uppmärksamhet.

Dagens krubb: Oxfilérulle med bea. Piteås svar på klassisk kebabrulle. Satt som en smäck.

Dagens anti-dans: Killen som kör lite torrpuckelpist framför mig på MMJ. Total brist på taktkänsla och koordination vägs dock upp av ett totalt engagemang för dansen ifråga och att han går upp så i sin kärlek till musiken. Snygg hatt har han också.

Dagens life-savers: 1. Sittplats i sportbaren. 2. Godis och vatten efter liten värmechock på eftermiddagen. 3. Musiken. Den här festivalen är bra skit. Om du inte är allergisk mot musik så ge den en chans. Inget du kommer att ångra.

Imorgon blir det senare ankomst. Lilla Shangri-La-scenen levererar både Benjamin Francis Leftwich och Israel Nash Gripka. Om du har ett lika knepigt namn finns det nog ett litet fönster att skicka in dig på scenen också. Auf wiederhören.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR, P&L DAG 2

Skrev jag igår att det skulle bli kortare avrapportering idag, gjorde jag det? Om jag gjorde det så tar jag tillbaka det. Det finns så mycket kul på festival så det är ingen idé att försöka korta ner rapporteringen bara för att nån kille skrev så på en blogg igår.

Folk klär sig - med rätta - hur fan som helst på festival. Det går runt människor i one piece, korta jeansshorts, bar överkropp, kroppsmålningar, nån kommer rullande i en stor boll och sen har vi den här killen som går på styltor delvis gjorda av kryckor utklädd till träd. Kommer ni ihåg den här tiden när hjärnan inte var riktigt färdigutvecklad rörande biten som tar hand om funktionell klädsel? Herregud alltså. Det är lattjo när kidsen försöker överträffa varandra i sina kreationer medan jag själv drar på en av mina musik-tischor med åttitalstryck, jeans och fotriktiga skor. Hallå farfar.

Dagens eskapader tar sin början i en fruktansvärt lång kö som uppstått pga att Soran Ismail ska förmedla lustigheter från scenen inne på Cozmoz. Utsikterna till att jag ska få ta del av lustifikationerna ser skrynkliga ut, men med ca 20-30 personers marginal kommer jag in lagom tills han påbörjar sin svada. Himla rolig kille den här alltså. Det puttrar på i 45 minuter och eskalerar med hans toppstorys som kommer i slutet. Härlig start på dagen. När jag går ut fattar jag av kidsen runt om mig att han kört en greatest hits av flera av sina bästa grejer. Bra att jag inte hade hört dem innan då.

Idag står inga föreläsningar på agendan utan det är fokus på musiken idag. Först ut är ett besök på Timbuktus party på största scenen, Utopia. Rackarns vad det svänger när den där stora lilla mannen och hans orkester svänger igång The Botten Is Nådd och Alla Vill Till Himmelen. Blåset är förstklassigt liksom utstyrseln. Jason säger att han känner sig som en revisor i sin kostym och slänger av sig kavajen. Klart han gör det. Vem vill bli tagen för revisor liksom? Brrr. Avverkar en handfull låtar innan jag rör mig mot Athena för att lyssna på Kurt Vile och hans Violators. Knepig snubbe den här. Det enda han säger under 45 minuter är att de kommer från Philadelphia. Bra info där Kurt. I övrigt ser vi inte hans ansikte eftersom hans frisyr hindrar folk från att se hur hans ansiktsdrag ter sig. Jag tror det är mittbenans fel. Gitarristen till höger på scen har lika långt hår men sportar sidbena dagen till ära och där ser man ansiktet hur klart som helst. Högst average skulle jag säga. Ungefär som spelningen.

Next up Bourbon Boys. Lite oklart vad det här är för gökar och när de kliver ut är jag helt hundra på att de precis klivit ur en amerikansk mega-långtradare med metertjockt timmer på släpet. Sångaren i rutig skjorta, jeans, boots och John Deer-kepa. I första mellansnacket står det dock klart att de kommer från norraste Sverige. Jaha. Där ser man. Det är countryrock med doft av amerikansk söder. Det är jag, något biffigare klientel samt en och annan biker i publiken. Intressant bekantskap både på scen och nedanför.

Ice Road Truckers?

Ser en halvtimme och drar mig sedan mot Athena för att möta upp Pongo & Linda samt även kollegor E & E som av sms-besked dock verkar ha blivit försenade. Det visar sig att de senares lokalkännedom om Borlänge samt en guidning från en "liten kille" gjort att de hamnat i Tjärna Ängar. Det var ju dumt. På nåt vis har de i alla fall fått varsitt festivalband och tagit sig in på området. Medan jag intar dagens kvällsmål sitter vi på trappan till Athena och drar upp kvällens riktlinjer. Mitt i intaget av thaikäket drar jag mig till minnes att jag igår skrev på ett upprop initierat av Djurens Rätt i Samhället om att man inte bör äta kyckling. Ever. Nu råkar ju det vara en ytterst populär ingrediens i Thai-mat och i synnerhet den låda som jag har framför mig. Det höll i mindre än 24 timmar. Fruktansvärt uselt. Total brist på solidaritet med landets kycklingar. Jag gör härmed en kyckling-pudel och ber om ursäkt (om du som läser detta mot förmodan är kyckling vill säga, please accept. Skulle du känna något liknande fjäderfä i din omedelbara omgivning kan du väl hälsa och be om ursäkt å mina vägnar. Det var väldigt ogenomtänkt, jag ska verkligen försöka bättra mig på den här punkten). Under tiden vi sitter där och tjötar så spelar Mattias Alkberg för oss på andra sidan trappan. Låter lite småputtrigt, men lite för dåligt fokus för att sätta betyg på det hela. E & E avger dock betyg på det visuella och konstaterar att man lika gärna kan sitta i trappan och inte titta utan lyssna. Om man säger så.

Vi splittrar gruppen och bestämmer träff lite senare under kvällen. Jag styr kosan mot Tropico-scenen inne i stan för att få ta del av The Pains of Being Pure at Heart. Puh. The Pains of Coming Up With Such a Long Band Name skulle jag vilja inflika. Men de är bättre än vad namnet möjligen antyder. Riktigt trevliga bitar från ett band vars existens jag inte ens kände till innan P&L-appen upplyste mig om deras förträfflighet. Det är ju sånt här jag vill uppleva på festival! Nu börjar det likna nåt, som de säger när systrarna Kallur tränar tillsammans.

Här gör vi nåt oväntat och kollar in början av Roxettes återkomst till Borlänge (Perra G informerar om att det var över 20 år sen de var här och att det är minst 3 st som han känner igen från den spelningen. Mellansnacket kanske inte är hans starkaste gren). I den här vevan kommer jag på att vi borde hitta en tv och se lite semifinal i EM nu när det inte finns något viktigt i musikväg att närvara vid under första halvleken. Lindas kompis Sofia ansluter och tillsammans med Pongo bildar vi fotbollstörstande trio som får plats inne på sportbaren i Galaxen. Tack och bock, nästa cola till förtäring. Det här förbannade colaintaget kommer göra mig till beroende, mark my words. När det gått ca en kvart av första halvleken kommer mess från E & E (eller tant som det faktiskt står i messet) att de är på väg hem. Hoppas de hittar bilen tänker jag. Innan första halvleken är över glider jag iväg ett par minuter före domarens halvtidsvissling och beger mig åter mot Tropico-scenen. Pass på.

Det är ju det här jag ÄLSKAR med festival!! M. Ward med band stiger upp på scen - förvisso nästan 10 minuter sena - och levererar spelglädje som smittar så in i bänken att ett idiotiskt leende och ett par glädjetårar visar sig. Jag blir så glad när de här guldkornen dyker upp. Liten scen, liten publik men fantastiska låtar, musiker och sen den här glädjen. Ward själv i all ära, men gubben i skägg och hatt som lirar gura, killen i gubbkepa på trummor och inte minst basisten. Eller ja, han som börjar med att spela bas för att sedan byta till gura, till fiol och till slide-guitar. Samt stämmor och kör. Inte blir det sämre av att han ser ut som ett kärleksbarn av John Lennon, Jarvis Cocker och James Broad (ja, han i Silver Sun ni vet?) Nu är jag medveten om att sannolikheten för att dessa tre herrar på något märkligt vis skulle kunna avla fram en avkomma är försvinnande låg, men det är bara för att ni ska kunna förstå hur stiligt poppig den här mannen ser ut i sina svarta brillor och svart hår med sidbena. Elegant jävel kort uttryckt. Lite orättvist bra är han också på att traktera så många olika instrument. Som grädde på moset avslutar de med en mördarversion av Roll Over Beethoven i den betydelsen att den mördar alla tidigare kända och okända versioner av låten ifråga. En liten bit bort från oss står Håkan Steen of Aftonbladet (Low-fi Håkan även kallad i musikkritikerkretsar) samt Ingemar Skivbutiksmannen/hjälten. Hade jag varit Håkan hade jag satt fem plus på den här spelningen. Och eventuellt också rakat mig.

Gubbe i hatt & en elegant jävel till höger

Hög på en fantastisk spelning passerar vi en av Borlänges innekrogar (ok, det är väl inte en av utan snarare den enda kanske man kan säga) och ser att matchen fortfarande pågår. Ja, fotbollsmatchen alltså. Vi kvistar in och konstaterar att här är det förlängning i vardande. Sagt och gjort, skulle jag kunna få en cola min väg här tack? Efter straffdramat och en cola senare tar vi oss upp till storscenen igen och tar del av Lasse Vinterdäcks uppträdande.

Det första som fångar mitt norra öga är att det står en snubbekompis till vänster på scenen som är väldigt lik Nicke Andersson, både till utseende och gitarrspel. Jag misstänker att det beror på att det faktiskt är han som står där. Hur gick det till? Bra initiativ av Lasse hur som helst. Förvånande nog går Winnerbäck fullständigt Thåström på hela Peace and Love där han står och spelar. Dystert är bara förnamnet och kanske skulle han ha plockat in Jocke på sång också? Han ber till och med om ursäkt för att han spelar så dystert idag. Jaja, vi förlåter väl dig då om du ska vara på det viset. Fast först ska vi bara svansa iväg och lyssna på Caligola en stund. Kommer strax Lasse.

Vad är det här nu då? Så mycket folk på scen att publikfolket undrar om det är nåt slags uppsamlingsheat för artister med en fäbless för svart cape. Det är vad de flesta på scen är utstyrda i. Svart mantel. Gustav Norén ser ut som Darth Vader. Fast utan masken förstås och det konstiga fejset därunder. Sen får man så klart ta bort gitarren också om man ska göra en rättvis jämförelse med den gode Darth. Han spelar ju inte gitarr, det vet ju alla att han är batterist. Och lasersvärdsvingare. Ok, han kanske inte alls ser ut som Darth Vader men jag försöker faktiskt visualisera mina iakttagelser och man kan i alla fall säga att han har en likadan mantel som Vader. Inte lika mycket stärkelse, men i övrigt är den nära nog identisk. Då ska vi se, var var vi nånstans? Jo, det är mycket folk på scen. Utöver de här två gökarna från Mando Diao som spelar gura mitt i all dansmusiken så är det två DJs (The Salazar Bros), Daddy Boastin, LaGaylia Frazier (i vit mantel! Darth Whiter!), två filurer i svarta mantlar med tillhörande huvor och mask samt två helt omotiverade dansare. Övrig rekvisita på scenen är några romerska pelare, ett par vita hästar och ett par Mac Pros till diskjockarna. Vilken salig röra, har de koll på vilka som är där uppe över huvud taget? Och vad gör dansarna där? De dansar så klart, men varför då? Man får ändå ge dem att de är förbannat bra synkroniserade. Förmodligen är de konstsimmare på fritiden. Eller så dansar de på heltid. De är ju inte helt omöjligt med tanke på nyss nämnda synkroniseringsförmåga.

Det blir lite för mycket för min hjärna och jag styr kosan mot bilen via en liten sejour hos Lasse som har lättat upp stämningen rejält sedan jag var där. Elden (låten alltså, inte ett av de fyra elementen) dånar över nejderna när jag kommer gåendes och den går sedan över i Kom Ihåg Mig Då och han är redig den karln. Han kan säkert anklagas för mycket, men han har integritet som få och han vet att svänga till det. Helt lysande att han inkorporerar nytt blod i bandet. Nämnde jag att Nicke Andersson står till vänster och spelar med högerfattning? Förmodligen var det väl det som fällde avgörandet. - Jo du Nicke, vi har en plats ledig till höger om mig på scen och du har ju rätta fattningen för det. Vad säger du? Han, Lasse alltså, avslutar med den där sången om nyponbuskar. Fru Nygårds gillar den skarpt. Synd att hon inte är här. Det hade jag gillat. Och hon med tror jag.

Slut för idag, tack för idag. På vägen ut möter jag tre vandrande bananer. Kreativt. Undrar om de halkade in här på ett bananskal? För övrigt slår det mig just då varför folk vandrar runt i one-piece (såväl vanliga som bananformade) i så stor utsträckning och särskilt på nattkvisten. Det är samma princip som när man har pyjamas med till barnen när man är bortbjuden. Sen när de somnar kan man bara bära in dem i bilen och därifrån vidare in i sängen när man kommer hem. När de här kreativa festivalungdomarna kommer till sina tält så drar de bara upp blixtlåset på sovsäcken och kryper ner. Pyjamasfärdiga för sömn. Kreativa jävlar de där bananerna i pyjamas.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR, P&L DAG 1

Borlänge ser ut som något annat den här veckan. Lika omtumlande varje gång vad dessa arrangörer med assistenter från Peace & Love Army och Peace & Love Funktionär ställer till med i veckan efter midsommar. Vad som skiljer sig från tidigare år är att det är lerigt. Stövlar på hade kanske varit passande, men som bilburen farsa på stan kan man ju alltid åka hem och byta tänker jag.

Festivalband på i utbyte mot biljett och direkt mot föreläsning för att lyssna på ett antal snubbekompisar som verkar intressanta. Börjar med att kolla in på Cozmoz och blir snabbt varse att det är workshop på gång. Jag har ju semester så det verkar ju lite jobbigt. Står i entrén och gluttar in och hälften av de närvarande reser sig upp och lämnar lokalen när det går upp för dem att det är en workshop som börjar med att alla ska resa sig upp, skaka tass med alla andra i lokalen och presentera sig lite kort. Ingen Peace & Love här inte. Run & Hide passar kanske bättre. Själv är jag inget bättre utan kvistar över till föreläsningen om Lycka ett par hundra meter bort.

Erik Fernholm heter mannen som pratar om sig själv som Lyckoaktivist. Redan här är det ju lätt att vända på klacken och göra en till Run & Hide, men han är varken en Jim Jones in disguise, [insert valfri självhjälpsguru] eller Ulf Ekman-kopia. Varför har vi blivit så många gånger rikare de senaste 50 åren utan att bli ett dugg lyckligare? Befogad fråga. För att vi är dumma i huvudet kanske? Det är jag som tänker det, inte han. Han använder sina 45 minuter väl och sår frön i de hundratalet åhörarna och det är en smula befriande att lyssna på utan att han tar till pekpinnar och hallelujakörer. Blixten slog inte bara ner vid campingen rent fysiskt för någon timme sen. Vi fick en liten abstrakt blixt för att lysa upp våra sinnen. Bra Erik.

På samma ställe ska Dogge Doggelito prata 45 minuter senare varpå jag passar på att gå ut för ett mål mat. Matintag är en vital del av varje festivalbesökares vardag, vare sig man är bofast på festivalområdet under veckan eller åker hem vid festivaldagens slut. Efter grundliga efterforskningar i utbudet bestämmer jag mig för att en indisk start på matveckan är på sin plats. Den gamla favoriten Chicken Tikka Masala får tjänstgöra som föda idag. Lite stinglös, men god smak. Den får tre Popskolan av fem möjliga. Sköljs ner med läskeblask. Det är viktigt med socker och salt när man är på festival. I och för sig är det regntunga skyar och jag håller mig inomhus så långt, men det är alltid bra att förebygga eventuellt solsting och liknande festivalbetingade åkommor.

Dogge kommer in på scenen och börjar babbla. Sen fortsätter han babbla i 45 minuter. Från sin uppväxt (som är fett längesen) fram till 1992 och tredjeplatsen i rap-SM. Sen är det slut på tid och han kom alltså inte längre på trekvart. Han är fett besviken och likaledes är åhörarna i den fullsmetade lokalen som gärna blivit underhållna ett tag till. Föga överraskande får vi ingen cykel på köpet men är inte fett snea på honom för det.

Nu har jag fått in stajlen på det här med föreläsningar. Lika bra att fortsätta på det inslagna spåret. Eftersom det är så fasligt varmt inne på Galaxen - eller Graceland som den heter på festivalspråk - går jag ut för att ta lite luft och röra på påkarna. Verkar ju lite koko när jag ser kön in till nästa föreläsning med kvinnan som suttit 28 år i fängelse i USA för medhjälp till mord. Hamnar långt bak i kön men kommer in ändå utan problem och får till och med en sittplats bland de 900 åhörarna. Förstår att det inte lär vara helt okontroversiellt att ta in en människa som avtjänat ett långt fängelsestraff för hemska dåd, det är två mord varav ett på en polisman. Förövaren vid tidpunkten för brotten var hennes dåvarande partner som sedermera kom att ta sitt eget liv i fängelset.

Vi får nu Annika Östbergs historia på 45 minuter och det är minst sagt gripande. Som alltid får man komma ihåg att det bara är en sida av storyn, men under hela framförandet urskuldar hon sig inte genom att skylla på någon annan. Det enda hon undrar är hur hennes liv skulle sett ut om hennes mamma inte hade hoppat in för sin kollega den där dan på SAS resebutik på Grand Hotel i Stockholm och träffat den välbärgade amerikanen som sedan ledde till att de flyttade till ett välbärgat villaområde i USA. Kan man förstås undra, men hon gräver inte ner sig mer i det utan redogör för sitt liv i det stora landet i väster som innehåller rymning hemifrån till Kalifornien, första silen med heroin och hur det fick sitt grepp om henne från första stund och den påföljande utförsäljningen av henne själv i form av strippande som snabbt övergick i prostitution. Hur hon blev med barn och födde sonen hemma vid 16 års ålder. Byte av flera män med tvivelaktig moralisk kompass för att till sist hamna i situationen som förde henne till fängelslivet.

Oavsett vad man tycker om att hon är där och föreläser är det många som vill höra vad hon har att säga och som har tårarna i ögonen när de går därifrån (+ 1 på mig där). Nyttig kontrast till festivalandet i övrigt.

Springer på Per-Erik som varit med mig och Foto-Mathias på Lloyd Cole ett par gånger och vi slår följe i jakt på Dave Gerard och hans Watchmen. Visar sig vara lättare sagt än gjort. Ingen av funktionärerna verkar ha koll på var de uppträder. I programmet står det Mingel Park. Jaha. Det visar sig att de med största sannolikhet minglar medelst gautmusicerande och att det är upp till publiken att leta reda på objektet ifråga. Kul på papper, mindre bra IRL.

Vi avverkar istället första konserten med ett gäng från Fagersta vid namn Factory Brains. Bra namn. I övrigt har de en del att lära, men det finns hopp. Med lite vassare låtmaterial finns energin och showandet där hos frontmannen i alla fall. Han kan bli nåt.

Avslutningsvis kollar jag in konserten som jag sett fram emot denna första dag, nämligen den med Love Antell. Frontmannen från Florence Valentin som kör solo med färsk, fin platta i bagaget. Eftersom han blev uppringd i förrgår och tillfrågad om han kunde hoppa in med kort varsel är det bara han och en elgura som utgör sättningen. Visar sig vara briljant. En hyggligt stor skara människor framför Athena-scenen njuter att Gatorna Tillhör Oss, Upp På Sociala och Pokerkväll i Vårby Gård. Bra så. Fin inledning av festivalen. Jag åker hem och sover på det här. Imorgon blir det mer musik. Kortare och mindre omvälvande avrapportering än dagens föreläsningar följer imorgon.

OM MINA ÄLSKADE

Nu när det är kärlek på tapeten hela veckan lång vill inte Popskolan vara sämre än att haka på temat. Det finns många som är värda många skopor kärlek, men de i min omedelbara närhet som bor i det här huset där jag bor står först i kön när jag skopar ut min kärlek. Hon som jag refererar till som Fru Nygårds här ibland är passande nog just min fru. Det är fantastiskt att hon ville bli min fru. Och att hon alltjämt är det. Icke desto mindre fantastiskt är att hon försett mig och sig samt detta hus med två underbara invånare som vi förvånas och ibland förargas över, men framför allt förälskar oss i mer och mer för var dag som går.

Igår drog Systersektionen - trots sin ringa ålder om fem år - söderöver tillsammans med sin mormor och morfar. Hon är tuff, klurig, intelligent och rolig den där tösen. Och vänlig. Klart jag hoppas hon fortsätter på det inslagna spåret. Lilla Sektionen blev kvar här i huset på sin födelsedag och verkade njuta av att ha sin mor och far för sig själv. Vi lekte, slappade och på eftermiddagen tog hans far med honom ut på cykeltur. Den här lilla smarta, roliga, nyfikna och envisa herrn ville gärna cykla till sin farmor och farfar dryga två kilometer bort. På sin balanscykel. En sån cykel har inga trampor utan man tar fart med fötterna. Notera att det skiljer ett antal höjdmeter mellan vår och farföräldrarnas hemvister med den senare visten på högre höjd. Bekommer inte en treåring det minsta. Under färdens gång fascinerades han dock något enormt av vattenpölar på vår grusväg, hästbajs på den asfalterade cykelvägen bredvid riksvägen samt förfasades han över det faktum att den mindre vägen den sista biten håller på att gå i bitar. På hemvägen hade han fullt upp med att heja på cyklister och löpare som vi mötte. Den första morsningen fick till följd att han gick i närkontakt med diket, men borstade av sig och lärde sig av sitt misstag. Nästa gång det kom ett möte stannade han ekipaget, viftade frenetiskt med sin lilla högerhand, fick ett hej till svar och blev så lycklig som bara han kan bli av ett enkelt hej. Värt att tänka på om ett barn hejar på dig. En bekräftelse som kan betyda allt för den lilla gynnaren ifråga som skickar iväg sin trevare.

Vi hade en härlig pappa-son-eftermiddag och kväll igår, jag och Lilla Sektionen. Och han hade enligt egen utsago en jolig födelsedag fastän han firades redan på fredagen och lördagen. Idag gav han lite extra kärlek till sin far och mor när han ville dansa tryckare till en låt som hans mor upptäckte idag. Älskad Från Första Stund heter den fina biten. Det går att skriva under på det, förutom de första dagarna kanske. Inte är det helt lätt att älska ett litet knytte från första stund när det ligger där och gnyr. Men det tar inte lång tid innan det tar sig in i ens hjärta och stannar där för alltid. Det fina i kråksången är att hjärtat bara blir mer och mer fyllt av de små knyttena som blir större och större så fort, så fort. När det här blir skrivet ligger Lilla Sektionen bredvid mig här i soffan kvart i elva och tittar på en repris av Formel 1-loppet från igår. Hur kan man inte älska en sån kille och ett sånt engagemang? Den här pappan kommer i alla fall älska både den Lilla Sektionen och Systersektionen av hela det där - av kärlek - snart sprängfyllda hjärtat så länge han får ynnesten att vandra på jordens yta.

Och förresten fick jag inte dansa tryckare med Lilla Sektionen till den där fina biten. Men väl till Manboy. Det var fint det också. Väldigt fint.

FESTIVAL-ÅKE OCH EN VECKAS FRED & KÄRLEK

Hej alla barn, nu blir det konsumentinformation. Alla stora akter till trots så vet både du och jag att lite bildning inför stundande P&L aldrig sitter i vägen. Således gör vi varandra en tjänst och först ser du till att lyssna in dig på de här artisterna:

* M. Ward, onsdag. Hyperbegåvad indiesnubbe. Synd att han inte har med sig undersköna Zooey Deschanel som han bildar She & Him med. Men bör bli knäckande bra ändå.

* Caligola, onsdag. De ville dansa med nån och plockade bröderna Salazar från Latin Kings. Det svänger katten!

* Israel Nash Gripka, fredag och lördag. Lyssna in dig på hans senaste album Barn Doors and Concrete Floors så vet du att du vill se honom på fredag. Gå och se honom på fredag så vet du att du vill se honom på lördag också.

* The Shins, lördag. Pop galore. Om du inte gillar Phantom Limb, Australia eller Simple Song så får du sikta in dig på nåt annat. Gillar du de snärtiga bitarna vet du vad du gör mellan sex och halv åtta på lördag.

* John Hiatt, lördag. Gammal countryrockräv som dessvärre spelar samtidigt som The Shins, men om du tröttnat efter en halvtimme på popnördarna kan du byta till altmeister Hiatt.

Nu behöver ju också jag lyssna in mig på några akter och jag rekommenderar starkt att jag tar mig tid att förkovra mig i följande artisters alster för en bättre upplevelse:

* Kurt Vile & The Violators, onsdag. Kvart i fem på onsdag förväntar jag mig stordåd från den här långhåriga snubben. Jag tippar på att jag lämnar spelningen med en mysig känsla och kanske en aning längre hår.

* Daniel Norgren, torsdag. I presentationen står det att den här liraren kompar sig själv med elgitarr, baskagge, virveltrumma, blåshorn och sång. Hur man kompar sig själv med sång ska vi kanske lämna därhän men i övrigt ser det ju väldigt spännande ut på papperet. Han kör 45 minuter. Tur för honom, annars hade han nog fått köra med avbytare.

* My Morning Jacket, torsdag. Har liksom aldrig gett dem chansen riktigt. Mest för att jag inte begripit storheten. Bara de spelar First Light så blir jag glad. I övrigt tar jag på mig kvällsjackan för det lär bli lite svalt vid pass kvart i ett på natten.

* Benjamin Francis Leftwich, fredag. Både Elliot Smith och Ryan Adams nämns i samma andetag som den här 22-årige killen. Missar man att kolla upp honom får man ju liksom skylla sig själv. Jag är lite orolig att jag inte ska komma ihåg vad han heter. Kunde inte nån ha visat honom avdelningen för artistnamn i musikerbutiken?

* Basia Bulat, lördag. Bara den grejen att man är kanadensisk singer/songwriter borgar för hög kvalitet. Taskigt schemalagd dock då hon uppträder samtidigt som både The Shins och John Hiatt.

Bra. Då finns det lite fasta ramar att jobba efter. Popskolan har för övrigt rutat in 31 andra prylar i den officiella appen att se under veckan som kommer. Det blir en svettig festival.

MIDSOMMAR ÄR ÖVER

Proffsen firar midsommar på midsommarafton thank you very much. Midsommardagen ägnas åt kontemplation, resorb, allmän tröttma och pizza till middag. Prickar man in åtminstone tre av fyra så kan man sluta sig till att midsommarafton har passerat och att midsommardagen är här. Är du fortfarande tveksam kan du kika i almanackan. Har du fortfarande dubier efter att du gjort det bedömer jag det som att du är illa ute, alternativt inte är nåt proffs och kört igång på snapsen en andra vända på två dar. Om du inte kan pricka av något av ovanstående kan du kolla om partytältet som stod i trädgården igår är nedplockat. Om så är fallet är festen över och du kan återgå till normalläge. Så till vida du inte är en av två av Sveriges bästa liveakter (OBS! Det är inte jag som säger det här utan en omdömeslös radioreklamsröst med dåligt manus som grund för sina uttalanden) som uppträder i Bjurs ikväll. Då har festen bara börjat och du får köra samma procedur imorgon igen. Lycka till med det.

Imorgon är det söndag och den tänker jag ära som den vilodag den är, dvs äta kall pizza, pilla mig i naveln och runda av det hela med med en anglo-italiensk tvekamp vid pass kvart i nio. Återkommer när storhjärnan är återtagen i bruk.

ETT INLÄGG FRÅN KANTEN OM MIDSOMMAR

Är det midsommar imorgon? Ja, det är det. Hur vet jag då detta?

* Det står midsommarafton i almanackan.

* Vi har två kassar med engångsbestick, glas och tallrikar som bara står och väntar på att bli använda.

* Partytält 8 x 5 meter rest. Som i byggt alltså, inte åkt iväg.

* Bord, bänkar och stolar bubbade och utplacerade i ovan nämnda tält. Hoppas på ordinarie plats imorgon så jag slipper bli bänkad.

* I övrigt vet man att det är midsommar när man har hört den där språkvårdande gubben (ni vet, han som KAN svenska språket och gör kattreferenser som ingen annan) som går Michael Douglas på Radio Dalarnas telefonsvarare angående uttalet av midsommar. Plus att det är så ljust ute att det är fullständigt döfött att engagera sig i någon form av aktivitet av dunkel natur.

Ha det bra nu då och ta det lugnt med snapsen. Och tänk på att det heter midsommar med D.

KLIPPO FERGUSON & JAG, EN FÖLJETONG LÅNG SOM EN FLAGGSTÅNG

När man ska ha midsommarfest gäller det att klippa till Portman Stråtenroad så den duger att ha midsommarlekar på. Icke desto mindre behövs också en fungerande plan för spontanfotboll på fyllan vid pass elva på kvällen. Nämnda impulsiva bolltrillande är - i svår konkurrens med små grodorna - förmodligen midsommarens sämsta påfund.

Som påtalats tidigare är en av de svåraste uppgifterna i samband med gräsklippning att hitta en radiokanal som går att lyssna på. Och då menar jag både brus- och innehållsmässigt. P3 är inte att tänka på då bruset är ständigt närvarande och det visar sig att det blir P4 med en människa som propagerar starkt för nötter. Efter ett tag är jag övertygad om att hon refererar till sig själv, men hon är uppenbarligen inte kär i sig själv utan nötter i allmänhet. Nötter är roligt är en återkommande devis och jag kan inte hålla med mindre. Nötter är roliga möjligtvis, men då stoppar man dem inte i munnen om man säger så. Ska man ha snacks så ska det vara nötter! Hon mantrar på och snacksen kan man blanda till lite hur man vill så länge det är nötter. Och torkad frukt. Men vem fan kom på det nu då? Att torka frukt alltså. Please step forward. Nu jiddrar hon vidare om att det är sååååå nyttigt. Och gott. Det vet väl alla att gott och nyttigt i kombination bara existerar på papper. Total disrespect för Elvis uppenbarligen. Mot slutet av inslaget joddlar hon som vore nötter och torkad frukt i kombination en ny religion med Stornöten som dess Messias. Tack och lov avslutas hela nötorgien här och man byter tvärt ämne i det här diffusa radioprogrammet till countrymusik. En sk radioövergång av högsta klass.

Nötter och countrymusik är definitivt stora ämnen i min bok, men skippa den här torra frukten för bövelen. Countryinslaget tar avstamp i någon slags forskarrapport som kommit fram till att country är så poppis för att det handlar om livet, människans små tillkortakommanden men att det ändå finns någon form av hopp. Entré från höger; Kikki Danielsson. Den finten var jag inte med på. Hon får stå till svars för countryns budskap och historia och gör det med den äran varpå de lirar en liten bit med henne som heter Wagon Wheels. Bra Kikki. Vad som inte känns ok är att de kastar in henne direkt efter hela nötresonemanget. Det kan ju få folk att göra helt fel kopplingar. Nötblandningar i all ära, lex nötkvinnan, men inte fan kastar man ner en Papaya Coconut i en nötblandning.

Klippo Ferguson är inte riktigt nöjd med bara en eftermiddagssession och därför kör vi även en kortare kvällsvända. P4 är dessvärre upptaget av att förmedla viktig information i okänt ämne på finska så det får rattas in annan kanal där det förutom undermålig musik också sänds kommersiella budskap. Ett av dessa innefattar midsommarfirande i Bjursås tillsammans med - vad som betitlas som två av Sveriges bästa liveakter - ett gammalt coverband som lirar för hundratredje året i rad samt en eurodiscokung som var poppis för 15 år sen. Bjursås verkar ha en annan definition av ordet bästa. Kanske betyder två av Sveriges bästa typ två av Sveriges femhundra bästa? Förmodligen. Det här drar ju ett löjets skimmer över de stackars invånarna i Bjurs, de som vuxit upp där och egentligen alla som någon gång satt sin fot där. Vilka förbannade nötter. Den där radioburna annonsen hade väl sitt ursprung hos nån reklamare som rökt torkad frukt kan man tänka.

Men gräsmattan blev fin.

VAD GICK FEL?

Diskussionen om vad som gick snett i EM har mest handlat om oduglig laguttagning från Erik Hamrén, oförmågan att hålla en ledning, uselt försvarsspel och sämst-när-det-gäller-attityd. Vad många glömmer bort är dock de små detaljerna som satt käppar i EM-hjulet:

10. Alla förbannade huvudbonader. Spelarna kan inte koncentrera sig när det blir en störd gul massa med inslag av orange, självlysande blå och elfenbensvita vikingahorn.

9. Busvisslingar när motståndaren hade bollen. Eller var det slentrianvisslingar av den ukrainska neutrala publiken? STÖRANDE!

8. De här suspekta gökarna - en vid varje mål - som alibidömer eventuella mål. Vad gör de på fritiden? Vaktar lyktstolpar? De måste ha stört många av de svenska spelarna.

7. Tröjorna. De måste ha sprungit och retat upp sig på sin egen utstyrsel i stort sett hela tiden. Plus att de måste ha känt för att slå ner Isaksson varje gång han dök upp med sin VM-74-tröja.

6. De springer runt i rosa fotbollsskor. ROSA! Inte en svart fotbollssko så långt ögat nått.

5. Gruppspelet är bara tre matcher. Hade det varit som i hockey-vm hade vi ju haft chansen fortfarande med matcher mot fyra blåbärsnationer kvar att spela.

4. Ingen har lyft frågan att de lottat ihop två lag med gulblå tröjor i samma grupp. Det borde ju vara förbjudet och det vore utmärkt om nån kunde ta upp det här på en högre nivå. Å andra sidan ska väl EM inte gå i Ukraina fler gånger.

3. Daniel Nannskog i EM-studion på SVT. Han skulle ju ha varit med som maskot och stämningshöjare på plats i Ukraina. Då hade vi haft ett fortsatt peruktätt EM.

2. Rövgate. Kan man inte träffa Johans Wilands arsle från 15 meter när man har fotboll som jobb så går det som det går.

Och den största anledningen till misslyckandet var förstås utan konkurrens:

1. TV4.

Då tar vi sikte på VM 2014 dårå. Givetvis med fler peruker än nånsin. Jag fortsätter sporta min Adidas inköpt 2000. Blir intressant att se om Gatorna kommer tillhöra blågult även i Brasilien.

MASKROSKRIGET

Det pågår, fortsätter och slutar aldrig. Min partner in crime, a.k.a Lilla Sektionen, försöker bidra så gott det går. Dock har han lite svårt med artbestämningen inom växtgruppen ogräs. Han går gula bananer på mig när jag rycker ståtliga maskrosor och hävdar då bestämt att de inte sorterar in under begreppet ogräs. På det följer mina bortkastade pedagogiska försök att förklara varför det visst är icke-gräs. Att han rycker allt grönt och kastar tillbaka på gruset är inget som bekymrar honom nämnvärt. I viss mån kan jag förstå honom och jag kan inte ens anklaga honom för att vara kontraproduktiv. Det blir ju inte mer ogräs utan mängden är så att säga oförändrad. Att kalla honom produktiv vore inte heller en rättvis benämning. Jag tror jag kallar honom parkförvaltarämne. Vi Krigar på.

BORTGLÖMDA ANVÄNDBARA OCH OANVÄNDBARA UTTRYCK

Något av en käpphäst i Popskolans värld. Ibland dyker de upp i vardagen och det blir en påminnelse om att vissa ord är underbrukade medan andra florerar allt för ofta i lingvistiken. Låt mig presentera några som idag helt oförhappandes dök upp:

* Hedersknyffel (hedersman, jmfr även Gubben Noak)

Vansinnigt förbisett och oerhört användbart uttryck. Förutsatt att man korsar dylika uppenbarelser på frekvent basis vill säga. Alternativt om man har många storys om folk som är hedersknyfflar. Prova själv att tilltala den där helyllemänniskan som du skulle offra ena armen för enbart av den enkla orsaken att hen är så knyfflig av heder.

* Gök (fjäderfä, fä, snaps/sprit)

Här finns ett antal olika användningsområden så håll i hatten när ni svänger er med den här korta och rappa beskrivningen av vad många förknippar med en dubbelhoande pippi och dess Enkla Sång. Själv är jag mer förtrogen med betydelsen som "den där göken", dvs mer eller mindre raka motsatsen till ovan nämnda hedersknyffel. Min far är världsledande på att referera till folk av tvivelaktig art som "den där göken". Han är ju en hedersknyffel så det är helt ok att göra referenser av den sorten. Märk väl att det i vår södra landsända endast talas om gök när det är dags för snaps, varav värsta avarten är sk kaffegök. Obegripligt sätt att förstöra snaps på för övrigt.

* Bruka allvar (skärpa sig, sluta fjompa runt)

När vi ändå är inne på vår södra landsända är det väl lika bra att riva av det här, i Dalarna med omnejd, helt obrukbara uttrycket. Det är inte så många som vet det, men det har sitt ursprung på Allvaret på Öland där det brukades första gången redan på 1840-talet. Där hade det förstås en helt annan innebörd, nämligen att man brukade marken i trakten. När marken sedan blev obrukbar i samband med bygget av Ölandsbron (väldigt komplext händelseförlopp som ledde fram till obrukbarheten, så vi går inte in något närmare än så på det) slutade man tvärt att använda de här orden på Öland. Dock tog den stora mängden gästarbetande skåningar med sig uttrycket hem till den bördiga jorden i Skåne. Orden i kombination med varandra enligt ovan används alltså bara i Skåne år 2012. Användbart där, ja. Oanvändbart i resten av världen. Ni behöver för övrigt inte göra någon källkontroll av ovanstående uppgifter. Det har inte jag gjort i alla fall.

* Emellertid (likväl, dock, icke desto mindre, icke förty)

Det här gentila ordets främste företrädare gick dessvärre ur tiden redan 1998 och det har sedan dess fört en tämligen undanskymd tillvaro. Synd säger jag, för det är ett utomordentligt användbart ord. Bengt Frendelius hette mannen som höll emellertid-fanan högt under många år i sina segelreferat i Sportnytt och Sportspegeln på 80- och 90-talet. En elegant hedersknyffel som alltid brukade allvar när han refererade de snedseglande gökarna i den helt omöjliga tv-sporten segling.

* Skojfrisk (jag som säger detta är inte en tillräknelig person)

Det här ordet är så pass irriterande att det varit med i förebyggande syfte i andra publikationer som magistern givit ut på datawebben. Den som kallar någon annan för skojfrisk är utan tvivel varken skojig eller frisk. Det borde förses med varningstext i ordboken. Emellertid brukar det vara ok att på fullt allvar knyffla till den gök som tilltalar folk som skojfriska. Det är definitivt på sin plats att påpeka att den tilltalade inte har någon skuld i användandet av uttrycket ifråga. Så länge människan inte refererar till sig själv som skojfrisk vill säga. Oklart om det används i Skåne.

[Insert valfri källhänvisning här] (lycka till)

AVSTÄMNING

Eftersom det regnar katter och hundar så beslutar vi oss för att ge oss in i lördagsträngseln på ICA Maxi och handla lite. Lite. Definiera lite.

Vi tar med oss den lilla sektionen och hans storasyster. Kastar in lite kaos i mixen så att säga. Skickar även in diverse pryttlar i bagageutrymmet för en liten färd till tippen före Maxibesöket. Väl på tippen besparar regnet oss befarade sektionsrymlingar. Bra så långt.

Ankomst Maxi. Korvlunch. Skönt när man kan kasta in hela kostcirkeln redan till dagens första lagade mål mat. Systersektionen stämplar in på barnpassningen. Det rullar fortfarande på som det ska. Lilla sektionen är lovad att kolla in en leksak som han önskar sig i födelsedagspresent. Han plockar ihop ett gäng Cars-grejer. Han får lämna tillbaka stora delar av den ansamlade önskelistan. Tar väl en kvart sisådär. Börjar köra ihop sig men flyter vidare när han en halvminut senare glömt strykningen av Filmore och Francesco Bernoulli.

For your information: Vi har två vagnar. Jag fyller min med grillkol och briketter. Ser manligt ut. Bra där. När vi kommer till kassorna en halvtimme senare är det fullsmetat med varor i båda vagnarna, sk lite. Dags att lämna in scannern och låta kaoset börja. Den lilla sektionen tillsammans med systersektionen har redan dragit ut till bilen som man kan stoppa i en tia i och åka. Ser bra ut. Vi i den äldre sektionen försöker roa oss med att betala för oss men det går sådär. Kassörskan annonserar avstämning. Och då menar hon inte vilken avstämning som helst utan Alla Moders Avstämning så klart. Hon ska alltså Stasibehandla vårt inköp (rekommenderas ej när man har gjort megahandling, hellre vid typ två liter mjölk och en hushållsost). Betalning under way och vi säger att de här prylarna kunde vi inte scanna. Men jag frågade ju om det gick bra att scanna, säger kassörskan. Jo, allt i de här två vagnarna utom några korvar och ett sexpack med mineralvatten thank you very much. Kaos utan småsektionens förskyllan påbörjas härmed. Åtta påsar kol och briketter är de enklaste att räkna in, men resten av inköpt material som ska scannas en gång till är inte lika lätt. Mitt i alltihop kastar ICA-coachen in en ny kassörska från bänken. Bra drag. Jävla geni faktiskt. Fru Nygårds får tillbaka fattningen och allt blir frid och fröjd. Tills det visar sig att avbytaren knappat in ytterligare fyra påsar plantjord. Men det går ju åt säger vi, blir det fullt i rabatten är det ju bara att gå ut i terrängen och slentrianfördela överbliven jord. Simple as that.

Vi stämmer av med småsektionen om de är klara med bilåkningen och efter att ha fått tummen upp laddar vi Skodan full med dem, varor och oss själva. Avstämt och klart. Hem till Klippo Ferguson. Över och ut.

DRESS CODE FÖR FÖRVIRRADE SUPPORTRAR

På förekommen anledning vill Popskolan idka lite välmenande konsumentupplysning. Det är förstås helt vansinnigt otroligt att 20 000 svenskar tagit sig till Kiev för att heja fram de blågula. Det får dock betraktas som alarmerande att lejonparten av de här utforskarna inte verkar ha en aning om hur man styr ut sig när man ska gå på fotboll. Det är så många julgranar att de lokala myndigheterna allvarligt funderat på att införa ytterligare en julhelg mitt i juni. Vad är det för fel på att ha en gulblå tröja, en halsduk och en kepa/solhatt som skydd för solen? Nu är ju overdressing inget kriminell handling mig veterligen, även om det för allas bästa borde vara det. Det hade alltså inte varit mig emot om de skickat in nämnda handling rätt in i brottsbalken med omedelbar verkan.

Den som någon gång kollat in listan på baksidan av matchbiljetten över prylar som man inte får ta med sig in på arenan kan säkert hålla med om att det är ytterst lämpligt att folk inte har med sig vapen, raketer, mindre motorfordon och diverse möblemang in på arenan. För att limitera alla Freak - och om jag finge bestämma - skulle klädkod läggas till listan och följande saker förbjudas å det bestämdaste:

* Vikingahjälm. Alltså. För hällvete, som de säger i Borlänge. Vikingarna härjade under yngre järnåldern, inte yngre tonåren eller yngre medelåldern. Dessutom hade de inte hjälmar av plast. OCH NÅGRA HORN HAR ALDRIG VARIT AKTUELLA.

* Pippi Långstrump-peruk samt övriga hårsubstitut. Alltså. Jävla soppskålar, som min far brukar säga. Bara för att man har varit på Astrid Lindgrens Värld så dyker man väl inte upp på Olympiastadion i Kiev med en propeller på ryggen?

* Övriga huvudbonader med större höjd än 10 centimeter. Alltså. Jösses Magdalena, som de säger i Bystugan i Smedsbo. Blågul hög hatt, sombrero, tomteluva med stärkelse och dumstrut. Rött kort direkt.

* Jutesäck. Alltså. För bövelen, som jag brukar säga. Jutesäck? Det är inte jul förrän om ett halvår. Fatta.

* Flaggor från barnkalas. Alltså. Snälla barn, som alla föräldrar säger nån gång trots att vi inte vill erkänna det. Ska man ha flaggor med sig ska det vara good size (som de säger i alla engelska tv-program där de medverkande får ta del av tänkbara hus att bo i) och inga löjliga småviftare.

* Drängfylla. Aschå. Faaaan assschå, som drängarna brukar säga. Men hallå hörs protesterna, det är väl inget man har på sig? Jo, det finns alltid några hundra drängliknande figurer som lagt in såna skott att man tror att själva drängfyllan blivit deras huvudsakliga utstyrsel. Därmed inte sagt att det är särskilt klädsamt.

Gå nu inte Bert Karlsson på den här listan utan se den som en oumbärlig guide om du någon gång ska gå på fotboll och lite grann har glömt rådande klädkod. Nej, men ni behöver inte tacka. Det är bara kul att kunna hjälpa till. Men vad SKA man ha på sig då din jävla besserwisser frågar sig vän av ordning. Tja, varför inte göra som den här snubbekompisen på bilden som sportar en klassisk Adidas:

Mannen på bilden har ingenting med landslaget att göra

EASY, EN VALFRÅGA

För några veckor sedan ondgjorde sig den här publikationen över hur vissa människor skor sig. Barfotakillen har ju inte bara konstiga skor, han driver också slav med bl a mig tidigt på torsdagar. Första halvtimmen består av något de kallar Easy-Line och den andra halvtimmen ägnas åt core (ja, det betyder kärna. Eller ryggrad som Mats brukar säga). Att det kallas nåt med easy är ohyggligt vilseledande. Det är allt annat än easy.

Vår härförare börjar med att meddela att han har ont i ryggen efter att ha burit sten fel. Det vore ju smartare om han inte burit runt på honom tänker jag. Klart han har ont i ryggen. Eller har han kanske burit fel sten? Det är ju fruktansvärt jobbigt. Bära in en massa sten och sen bära bort den för att sen bära in rätt sten. Sten borde ha sagt ifrån direkt.

Allt som oftast är jag ensam företrädare för det manliga könet (förutom Mr Bare Foot) vad det nu har för betydelse. En Erik brukar vara med ibland också, men i övrigt tämligen damtätt. Idag avverkar vi den första halvtimmen (den lätta som egentligen är asdryg) och i vanlig ordning flåsar jag som en labrador med taskig syreupptagningsförmåga och känner för att både spy och svimma på samma gång. Fördel med att vara så trött är att mag- och ryggövningarna de kommande 30 minuterna tar ännu bättre (det är bra för en kille som ser ut som en sparris som är lite förvälld på mitten men i övrigt helt okokt). Som vanligt sparas de värsta övningarna till sist:

1. Paddling. Vi ligger på mage, håller tår och haka ovanför golvet med några centimeter samtidigt som man paddlar med armarna växelvis framåt. Det ska föreställa att man paddlar ut i vattnet på en surfbräda. En väldigt dålig grej med den häringa paddlingen är att man aldrig får surfa. Aldrig. Vad är meningen med att paddla ut då liksom?

2. Kissande hunden. Fast idag slipper vi faktiskt. Tiden har runnit ut och vi får ett erbjudande om att göra den om vi vill som lite extra extra. Dåligt gensvar på den kan jag säga. De gånger vi väl gör den begriper jag inte varför djuret som kallas hund inte har uppfunnit hundtoalettstolen än. Djuren ifråga måste gå runt med ständig träningsvärk om de ska hålla på och lyfta på benen på det där viset varje gång det ska tömmas urinblåsa. Fast de torrpaddlar väl inte så mycket kan man tänka så det finns väl energi över till den här tortyrprylen istället.

I övrigt kan noteras att en av damerna utan varken tillsägelse eller fniss lägger av en liten brakare mitt i en av magövningarna. Hilarious förstås. Men jag kan ju inte börja skratta åt nåt sånt. Jag har fullt upp med att inte a) spy, b) lägga av en brakare och c) bli vansinnig på kvinnan som andas som om hon skulle föda mitt under sin femte sit-up.

Apropå den här andningsmänniskan så är hon bekant sedan innan. Hon har försökt lära mig och Fru Nygårds hur man ska andas när Fru Nygårds föder barn. Hon sa ingenting om att man skulle andas som en blåval när man tränar cirkelträning (easy) och mage/rygg. Det är tydligt att det inte kommit till allmän kännedom att blåvalen inte gör sit-ups av ren princip. Den är lite mer av ett paddeldjur faktiskt. Till skillnad mot kaskeloten som har djurvärldens största hjärna och således är för smart för att paddla. Det är också därför den i valkretsar också går under namnet primärvalen. Till skillnad då förstås från blåvalen (även känd som rivalen).

Det var nog bara det jag ville säga idag.

DIALEKTSYNTH NÅGON?

Barnen och Fru Nygårds kommer hem från simskolan och det går inte att undvika att notera att de här två juvelerna som vi har avlat fram låter som Gunde Svan. Inte på nåt bra sätt alltså (om det nu finns nåt bra sätt att låta som Gunde Svan på). Här behövs förstås letas reda på en syndabock. Popskolan ger Dialekt-Cluedo:

The usual suspect: Jag. Inte helt omöjligt, men om jag liknar nån svan så är det nog snarare Jan-Öyvind.

The not so suspect: Fru Nygårds. När hon försöker prata dalmål låter hon som Gundeman i det avsomnade radioprogrammet Rally. Avskrives.

Intagen för förhör: Dagis (eller Guldkornens Pedagogiska Omsorg som Fru Nygårds idogt framhärdar. På skånska.) Har de haft dalmålsundervisning nu igen? Får ligga kvar i akten.

På sannolika skäl misstänkt: Borlänge. Det säger sig själv att det får språkliga konsekvenser att gå intensivsimskola i Maserhallen. Tre dagar tog det. TRE DAGAR! Kvarhålles i häkte medan ytterligare bevis samlas in. Case closed mer eller mindre.

BESVIKELSEN NI VET. DEN BESVIKELSEN.

Bland det värsta med att gilla fotboll och ett lag, eller varför inte ett landslag, är när dessa inte riktigt motsvarar ens förväntningar. Eller till och med när man inte har några större förväntningar och ens värsta farhågor besannas. Då är det väldigt lätt att bli besviken. Motsatt vad många tror är det ingen återkommande besvikelse som dyker upp när nån som ska vakta en stolpe inte tar sin uppgift på allvar, det är en undantagsbesvikelse och i just detta fall en underordnad besvikelse. Om du som läser det här inte riktigt förstår omfattningen av det här med DEN BESVIKELSEN ska jag försöka illustrera det hela med följande mer eller mindre lyckade metaforer:

5. När du tar en hasselnöt, knäcker den rackarn och hittar en skrumpen ärta. Knäckande besvikelse. Gör fem i rad och du får en känsla av DEN BESVIKELSEN.

4. När man tror att man har packat med sig en jävla fryntlig skinkmacka till förmiddagsfikat och väskan bara är full av svettiga träningskläder och en veckogammal rutten banan. Nu börjar ni fatta va? Toppa med sen lunch och det blir riktigt grinig stämning. Ens arbetskamrater får en gnutta feeling för DEN BESVIKELSEN.

3. När man under typ 7 års tid tror att den här säsongen går Leksands IF och Ipswich Town upp i Elitserien/Premier League och lika fåraktigt varje vår besviket konstaterar att man var fel ute igen. De som inte håller på Leksands IF och Ipswich Town brukar väldigt respektlöst kalla hela den här företeelsen för Den Stora Glädjen. Jag är väldigt besviken på de personerna. Lite grann som DEN BESVIKELSEN.

2. Den här grejen när en 3- eller 5-åring tror att uttrycken om en timme/ikväll/imorgon/nästa vecka/insert valfri tidsrymd är NU. De ögonen och de suckarna är inte långt efter DEN BESVIKELSEN.

1. Den här grejen när man tror att man har vunnit en resa med hotell och matchbiljett till VM-finalen i fotboll, men blir meddelad att man hamnat på fjärde plats. Vinnare: de tre första. Att det förmodligen var riggat var ingen tröst. Toppas endast av DEN BESVIKELSEN.

Med du menas i det här inlägget du och med man menas jag, ok?

URSÄKTA FRÅNVARON

Om någon missat att det pågår ett fotbolls-EM kommer härmed en påminnelse. Sverige spelar sin första fight ikväll och Popskolan vill bara be om ursäkt för frånvaron. Vi är ett gäng som varit på de tre senaste EM-slutspelen, men den här gången är vi inte där. Det kan gå hur som helst tänker jag. Så här gick det i korta drag i de tre tidigare (samt VM 2006 (Global Fussball OK?) som får vara med som bonusmaterial).

2000, BELGIEN/HOLLAND.

Färdsätt: Hyrbil med Tollsten vid ratten. Styrde kosan hemåt direkt efter matchen mot Turkiet.

Sensationellt: Belgiskt öl. Dagen vi spenderade på puben mellan elva på förmiddan och sen natt spisandes tre fotbollsmatcher och en tennismatch. Briljant.

Katastrof: Ovan nämnda match.

Fotbollen: Vi kom, Sverige förlorade. Vi åkte, Sverige förlorade. Betyg: Minus.

Minnesvärt: Galningen på vandrarhemmet som ville skicka oss till sibiriska saltgruvor, kallade mig för Kobe Bryant och sedermera ställde sig i ett hörn i rummet och kissade i en flaska. Svårglömt.

2004, PORTUGAL.

Färdsätt: Flyg, väldigt odirekt. I efterhand känns det som vi hade knapert med stålars. Ryanair till Stansted, slaggade på golvet, vidare med morgonflyg till Jerez i Spanien. Därifrån hyrbil under vistelsen i Portugal. Såg bättre ut på planeringsstadiet.

Sensationellt: Vädret, landet, människorna och matcherna.

Katastrof: Pongo bestulen på plånbok. Samt killen som ville ha någon att skalla. Lider man av begränsad IQ så gör man.

Fotbollen: Fantastisk! 5-0, 1-1, 2-2. Plus att Pongo och jag såg Portugal-Ryssland. Betyg: 5+.

Minnesvärt: Super Bock. Förmodligen jordens bästa ölnamn. Inte jordens bästa öl.

Trevligt folk. Särskilt när de precis slagit Spanien.

2006, TYSKLAND. VM.

Färdsätt: Bil.

Sensationellt: Antalet svenskar på samma ställe utanför Sveriges gränser. Helt sinnessjukt många gulblåa. Om det inte varit så många som var där den där kvällen på Olympiastadion i Berlin så hade hela matchen avfärdats som ett propagandaarrangemang av Göran Persson.

Katastrof: Bonnabrännan efter matchen i Dortmund. Tänk blekfet pommes frites med ketchupröda armar. Inte nog med att det såg megaknasigt ut, det gjorde ont också.

Fotbollen: Målet mot Paraguay räckte långt. När det var dags för Englandsmatch hade vi redan åkt hem. Betyg: Fyra.

Minnesvärt: Quizen i bilen på vägen ner av SVTAncan, döner kebab, scoutstugan mitt ute i ingenstans utanför Münster och fixaren Berndt som ville ha typ €75 för fem personer i tre nätter. Han fick €300 och option på en döner.

Har det här verkligen hänt?

2008, ÖSTERRIKE/SCHWEIZ

Färdsätt: Jag gjorde en egen rutt, flög till Zürich och hälsade på Jonsson/Aldén och tog sedan tåg på matchmorgonen mot Innsbruck. Matchbiljett = tågbiljett. Bra upplägg.

Sensationellt: Att jag inte kände igen staden som jag pluggade en hel termin i. De kan bygga de där österrikarna.

Katastrof: Att jag inte kände igen staden som jag pluggade en hel termin i. Hur fan bygger de egentligen, de där österrikarna?

Fotbollen: Risigt. När vi kom dit hade Sverige slagit Grekland med 2-0. När vi åkte därifrån hade Sverige losat mot Spanien med 1-2 och Ryssland med 0-2.

Minnesvärt: Die Alte Mühle, legendarisk nattklubb i Axams. Janos Kordybas och mitt salami- och alkoholinspirerade skrattbryt där halva inredningen i den hyrda källarvåningen höll på att ryka med.

Försök att placera en arena vackrare än så här själv då.

2016, FRANKRIKE. Saida-stylee:

Färdsätt: Familjen hyr en husbil. En 7-åring och en 9½-åring borde tycka att det är ett bra upplägg. Vi klämmer in EuroDisney och lite andra roliga prylar.

Sensationellt: Barnen pratar flytande franska när vi kommer hem.

Katastrof: Vi missar att Sverige missade kvalet. Vilken miss.

Fotbollen: Den enda matchen vi får biljetter till är Frankrike-Danmark. Det regnar, blir 0-0 och en gemytlig dansk i stolen bakom kaskadspyr ner hela familjen.

Minnesvärt: Den där dan när vi inte äter hamburgare eller pizza till middag. Trodde aldrig jag skulle äta sniglar med sån aptit.

Mot Frankrike!

DAGEN EFTER KVÄLLEN FÖRE

När man är på 40-årsfest kan det ibland hända att dagen efter präglas av ineffektivitet, a.k.a ligga på soffan och äta en glasstrut till frukost. Ett First Aid Kit för dagen efter. Samtidigt kan det vara lämpligt att fundera över en del prylar:

* Den där långa sejouren i köket med mineralvatten. Moget och bra agerande.

* Livebandets sättning med keyboard, synthtrummor och bas. Spännande. På papperet. I praktiken: stryk allt och tänk om.

* Winds of Change är en styggelse till powerballad. Framförd på dalmål (!) av ovan nämnda sättning lyckades de hitta en helt annan dimension som till och med var värre än panflöjtsversionen som ibland spelas på lunchen på Chapeau d'Or.

* Den där sista vändan till drinkbordet. Sällsynt korkat.

Pga av ovan nämnda ineffektivitet tar dagens inlägg slut här.

JAG ÄR OROLIG

Den här lilla killen här hemma - vi kan kalla honom Åke - som snart tänker fira tre år på jorden. Det han vill allra mest just nu i livet är:

* Slå på tv:n och trycka på kanal 88 (vilket i själva verket betyder att närmaste kanalplats, 74, träder in) och kolla på den motorsport som just då pågår på Viasat Motor.

* Spela Mario Kart på nyss nämnda tv. Om hela 88-74-grejen går i stöpet vill säga.

* Skaffa epa-traktor.

Det är lite oklart vilken av ovanstående tre som jag tycker är värst. Mario Kart-prylen är tvivelsutan den som jag är minst orolig för. Svampar stora som smurfar på vägbanan är som bekant en tämligen ovanlig företeelse den här tiden på året. Vidare betyder spela Mario Kart att det är hans pappa som ska spela och han och hans syster ska titta på (systern spelar ett tag innan hon blir sur för att hon inte vinner). När jag tänker efter finns det faktiskt vissa orosmoment även på denna punkt. Det bästa han vet är nämligen när min karaktär ramlar av vägen och ner i ett stup/vattenfall/gruvhål och han får skratta sitt värsta skräckfilmsskratt.

Den här grejen med att sitta i soffan och titta på formel 1/GP2/C3PO-tävlingar med bilar alt motorcyklar. Det är inte bra för vare sig motorik eller allmänt omdöme att sitta och titta på fartdårar i livsfarligt snabba fordon. Han har dessutom i ett mindre övertänkt ögonblick dissat att titta på fotboll för att det är, citat: "tråkigt". Titta på bilar som åker trehundrafemtitusen varv på en ovalbana, vafan är det då? Va? Åke Tråk.

Sämst av hans ambitioner just nu får väl ändå sägas vara att skaffa en epa. Det är helt omöjligt att begripa hur 3-åringar tänker. Hade han varit inne på att skaffa en apa hade jag varit 100 % bakom men det här skulle jag vilja kalla en produkt av oförmåga att fokusera på det viktiga i livet. Epa? Sjukt dåligt fokus.

För att inte vara för stel i min papparoll har jag bemött hela Viasat Motor och epa-grejen med att erbjuda mig att kommentera Viasatloppen i realtid samt att meka med epan. Det fattar ju vem som helst att även en 3-åring kan se igenom sån bullshit. Det mest troliga scenariot här är att jag säger upp Viasat imorgon och köper en Apa på Blocket.

KOM IGEN KATTEN

Det verkar helt jävla orimligt, men jag har på något vis gett min välsignelse till införskaffande av katt. Föga förvånande har jag frånsagt mig allt ansvar vad anskaffning och råddande i samband med nämnda anskaffning anbelangar. Fru Nygårds har redan raggat fram nyfödda kattämnen och man kan ju inte annat än imponeras av ambitionsnivån.

Av mig kan ni förmodligen förvänta er någon av följande event inom den närmaste framtiden med tanke på att jag på nåt jävla orimligt vis gett min välsignelse till införskaffande av katt:

* Imorgon börjar jag dricka kaffe. Fem koppar om dan. Minst.

* Nästa år kör jag vasaloppet. Givetvis hela veckan.

* Sweden Rock i Sölvesborg!

* Startar en svensk supporterklubb för Grant Holt.

* Börjar röka. 2 paket om dan.

* Jag skaffar en kattkompis till katt nr 1 (se ovan).

Estimated time of arrival nån gång i augusti har jag hört från kattchefen. Den får några veckors acklimatiseringstid, sen ska den snitta minst två sorkar och tre möss i veckan om den ska erhålla affektion en masse från yours truly. Men ska jag vara ärlig undrar jag vad Katten ska släpa in och inte minst fruktar jag förstås en kattastrof.

OLIKA BÄR - DEL 3

Total tröttma efter vedsågning och en date med Klippo Ferguson gör att fingrarna värker. De sitter kvar i alla fall. Det är positivt och det tar jag med mig till Morgondagen. Nu, veckans battle:

Barack Obama vs Baracken i Aspeboda skola

Juryns motivering: Baracken i A-boda är utdömd men Obamas barack har fortfarande chansen till ytterligare fyra år.

EN DAGGMASKFARM ÄR JU OCKSÅ ETT INTRESSE

Vi har grannar som har hästar i vår hage samt hund och ett par katter. I hagen som ligger på andra sidan av vår tomt spatserar det får och söta lamm. Det bor en liten man i huset där jag bor och han tycker det är roligare med daggmaskar än grannens Zoo i miniatyr. Han tycker också att det är passande att kalla grannen för "Du, öh, du....granne". Sen går han till sin nyfunna daggmaskfarm och sätter sig där på huk. Han sitter så länge att om jag hade gjort motsvarande manöver hade de fått bända upp mina leder med kraftig apparatur av östtyskt snitt.

Nu är det inte bara hans förmåga att sitta på huk som är frapperande. Det är att han finner handlingen så fascinerande. Nämnda handling består i att beskåda en mask röra sig i ultrarapid - typ maska om man ska försöka vara lite rolig på maskens bekostnad - över en mindre jordbelagd yta. Jag tror han hade uppskattat att vara liten på 70-talet och titta på barn-tv-produktioner så långsamma att man hann gå ut i köket och sammanställa en mindre gourmetmiddag och återvända till tv:n utan att ha missat ett jota.

- Titta pappa.

- En mask.

- Nej, två daggmaskar!

- Ja, det har du rätt i.

- Kolla!

- Ja, kolla den rör sig.

- Jaaaaaaaaaaa!

- Ska vi rensa ogräs? (det var faktiskt hans favorithobby förra veckan)

- Nej, jag ska titta på mina maskar. (den här nya hobbyn är en bullet på hobbytopplistan)

Medan jag återgår till förra veckans topphobby konstaterar jag att det är upplyftande att han finner ojämförbar spänning i att sköta sin daggmaskfarm med sådan ackuratess. Imorgon ska vi installera kylskåp, fjärrvärme och en 50-tums plasmaskärm. Det är ju ändå öppningsmatch i fotbolls-EM till helgen.

LITE KORT OM ETT TELEFONSAMTAL

Man ska fan inte svara när det ringer från Sundsvall. Hur stor chans är det att det är Kjell Lönnå, Melodie MC eller den gamle brottande advokaten Pelle Svensson som ringer liksom? Likväl plingar min mobil där jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet strax efter lunch och likväl svarar jag samtidigt som det flashar förbi i lillhjärnan att "Sundsvallsnummer, jo jag tackar. Kan det vara Lönnå som ringer och har en friplats i Lekande lätt?". Jag svarar och har redan glömt hans namn. Det är inte Kjell Lönnå.

- Niklas. (Det är jag som svarar alltså)

- Hej, det var Lille Skutt från Telia. (Han heter ju inte så, men eftersom jag inte minns hans namn kan vi lika gärna kalla honom för Lille Skutt. Jag är inte dummare än att jag begriper att Lille Skutt inte kan jobba på Telia med telemarketing. Finns ju inte på kartan att han skulle kunna ha handsfree med de öronen)

- Jaha. (Äkta förvåning)

- Jo, ditt abonnemang löper snart ut. (Definiera snart)

- Nja, det är väl typ i oktober. (Konfident och kort. Jag har koll polarn)

- Vänta ska vi se här. (Vänta ska vi se här? Vad är det för pajas? Det kanske ÄR Lille Skutt) Jo, i September. (Smartass)

- Ok. (Do'h, pucko)

- Jo, vi ringer upp tre månader innan avtalet går ut så man inte ska glömma det. (Kan det vara Bamses farmor?)

- Jag är lite upptagen, jag sitter och jobbar. (Tack för samtalet, välkommen åter)

- Jaha, men blablablabla. (Insert valfritt jidder i tio sekunder)

- Du kan kanske ringa på kvällen istället? (Det kan ju vara Kjell Lönnå som ringer)

- Nej, jag jobbar ju 8 till 5. (Men vem fan är det här? Dolly Parton som gått upp en timme för tidigt?)

- Nu måste jag lägga på, jag har jobb att göra. (Skicka Kjell Lönnå nästa gång.)

- Men, men jag jobbar ju till 5. (Tack, jag hörde dig första gången.)

- Tack för samtalet! (Sucker!!)

Hade det varit Kjell Lönnå hade jag stämplat ut och satt mig i regnet och snackat bort en halvtimme. Lätt.