FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR, P&L DAG 2

Skrev jag igår att det skulle bli kortare avrapportering idag, gjorde jag det? Om jag gjorde det så tar jag tillbaka det. Det finns så mycket kul på festival så det är ingen idé att försöka korta ner rapporteringen bara för att nån kille skrev så på en blogg igår.

Folk klär sig - med rätta - hur fan som helst på festival. Det går runt människor i one piece, korta jeansshorts, bar överkropp, kroppsmålningar, nån kommer rullande i en stor boll och sen har vi den här killen som går på styltor delvis gjorda av kryckor utklädd till träd. Kommer ni ihåg den här tiden när hjärnan inte var riktigt färdigutvecklad rörande biten som tar hand om funktionell klädsel? Herregud alltså. Det är lattjo när kidsen försöker överträffa varandra i sina kreationer medan jag själv drar på en av mina musik-tischor med åttitalstryck, jeans och fotriktiga skor. Hallå farfar.

Dagens eskapader tar sin början i en fruktansvärt lång kö som uppstått pga att Soran Ismail ska förmedla lustigheter från scenen inne på Cozmoz. Utsikterna till att jag ska få ta del av lustifikationerna ser skrynkliga ut, men med ca 20-30 personers marginal kommer jag in lagom tills han påbörjar sin svada. Himla rolig kille den här alltså. Det puttrar på i 45 minuter och eskalerar med hans toppstorys som kommer i slutet. Härlig start på dagen. När jag går ut fattar jag av kidsen runt om mig att han kört en greatest hits av flera av sina bästa grejer. Bra att jag inte hade hört dem innan då.

Idag står inga föreläsningar på agendan utan det är fokus på musiken idag. Först ut är ett besök på Timbuktus party på största scenen, Utopia. Rackarns vad det svänger när den där stora lilla mannen och hans orkester svänger igång The Botten Is Nådd och Alla Vill Till Himmelen. Blåset är förstklassigt liksom utstyrseln. Jason säger att han känner sig som en revisor i sin kostym och slänger av sig kavajen. Klart han gör det. Vem vill bli tagen för revisor liksom? Brrr. Avverkar en handfull låtar innan jag rör mig mot Athena för att lyssna på Kurt Vile och hans Violators. Knepig snubbe den här. Det enda han säger under 45 minuter är att de kommer från Philadelphia. Bra info där Kurt. I övrigt ser vi inte hans ansikte eftersom hans frisyr hindrar folk från att se hur hans ansiktsdrag ter sig. Jag tror det är mittbenans fel. Gitarristen till höger på scen har lika långt hår men sportar sidbena dagen till ära och där ser man ansiktet hur klart som helst. Högst average skulle jag säga. Ungefär som spelningen.

Next up Bourbon Boys. Lite oklart vad det här är för gökar och när de kliver ut är jag helt hundra på att de precis klivit ur en amerikansk mega-långtradare med metertjockt timmer på släpet. Sångaren i rutig skjorta, jeans, boots och John Deer-kepa. I första mellansnacket står det dock klart att de kommer från norraste Sverige. Jaha. Där ser man. Det är countryrock med doft av amerikansk söder. Det är jag, något biffigare klientel samt en och annan biker i publiken. Intressant bekantskap både på scen och nedanför.

Ice Road Truckers?

Ser en halvtimme och drar mig sedan mot Athena för att möta upp Pongo & Linda samt även kollegor E & E som av sms-besked dock verkar ha blivit försenade. Det visar sig att de senares lokalkännedom om Borlänge samt en guidning från en "liten kille" gjort att de hamnat i Tjärna Ängar. Det var ju dumt. På nåt vis har de i alla fall fått varsitt festivalband och tagit sig in på området. Medan jag intar dagens kvällsmål sitter vi på trappan till Athena och drar upp kvällens riktlinjer. Mitt i intaget av thaikäket drar jag mig till minnes att jag igår skrev på ett upprop initierat av Djurens Rätt i Samhället om att man inte bör äta kyckling. Ever. Nu råkar ju det vara en ytterst populär ingrediens i Thai-mat och i synnerhet den låda som jag har framför mig. Det höll i mindre än 24 timmar. Fruktansvärt uselt. Total brist på solidaritet med landets kycklingar. Jag gör härmed en kyckling-pudel och ber om ursäkt (om du som läser detta mot förmodan är kyckling vill säga, please accept. Skulle du känna något liknande fjäderfä i din omedelbara omgivning kan du väl hälsa och be om ursäkt å mina vägnar. Det var väldigt ogenomtänkt, jag ska verkligen försöka bättra mig på den här punkten). Under tiden vi sitter där och tjötar så spelar Mattias Alkberg för oss på andra sidan trappan. Låter lite småputtrigt, men lite för dåligt fokus för att sätta betyg på det hela. E & E avger dock betyg på det visuella och konstaterar att man lika gärna kan sitta i trappan och inte titta utan lyssna. Om man säger så.

Vi splittrar gruppen och bestämmer träff lite senare under kvällen. Jag styr kosan mot Tropico-scenen inne i stan för att få ta del av The Pains of Being Pure at Heart. Puh. The Pains of Coming Up With Such a Long Band Name skulle jag vilja inflika. Men de är bättre än vad namnet möjligen antyder. Riktigt trevliga bitar från ett band vars existens jag inte ens kände till innan P&L-appen upplyste mig om deras förträfflighet. Det är ju sånt här jag vill uppleva på festival! Nu börjar det likna nåt, som de säger när systrarna Kallur tränar tillsammans.

Här gör vi nåt oväntat och kollar in början av Roxettes återkomst till Borlänge (Perra G informerar om att det var över 20 år sen de var här och att det är minst 3 st som han känner igen från den spelningen. Mellansnacket kanske inte är hans starkaste gren). I den här vevan kommer jag på att vi borde hitta en tv och se lite semifinal i EM nu när det inte finns något viktigt i musikväg att närvara vid under första halvleken. Lindas kompis Sofia ansluter och tillsammans med Pongo bildar vi fotbollstörstande trio som får plats inne på sportbaren i Galaxen. Tack och bock, nästa cola till förtäring. Det här förbannade colaintaget kommer göra mig till beroende, mark my words. När det gått ca en kvart av första halvleken kommer mess från E & E (eller tant som det faktiskt står i messet) att de är på väg hem. Hoppas de hittar bilen tänker jag. Innan första halvleken är över glider jag iväg ett par minuter före domarens halvtidsvissling och beger mig åter mot Tropico-scenen. Pass på.

Det är ju det här jag ÄLSKAR med festival!! M. Ward med band stiger upp på scen - förvisso nästan 10 minuter sena - och levererar spelglädje som smittar så in i bänken att ett idiotiskt leende och ett par glädjetårar visar sig. Jag blir så glad när de här guldkornen dyker upp. Liten scen, liten publik men fantastiska låtar, musiker och sen den här glädjen. Ward själv i all ära, men gubben i skägg och hatt som lirar gura, killen i gubbkepa på trummor och inte minst basisten. Eller ja, han som börjar med att spela bas för att sedan byta till gura, till fiol och till slide-guitar. Samt stämmor och kör. Inte blir det sämre av att han ser ut som ett kärleksbarn av John Lennon, Jarvis Cocker och James Broad (ja, han i Silver Sun ni vet?) Nu är jag medveten om att sannolikheten för att dessa tre herrar på något märkligt vis skulle kunna avla fram en avkomma är försvinnande låg, men det är bara för att ni ska kunna förstå hur stiligt poppig den här mannen ser ut i sina svarta brillor och svart hår med sidbena. Elegant jävel kort uttryckt. Lite orättvist bra är han också på att traktera så många olika instrument. Som grädde på moset avslutar de med en mördarversion av Roll Over Beethoven i den betydelsen att den mördar alla tidigare kända och okända versioner av låten ifråga. En liten bit bort från oss står Håkan Steen of Aftonbladet (Low-fi Håkan även kallad i musikkritikerkretsar) samt Ingemar Skivbutiksmannen/hjälten. Hade jag varit Håkan hade jag satt fem plus på den här spelningen. Och eventuellt också rakat mig.

Gubbe i hatt & en elegant jävel till höger

Hög på en fantastisk spelning passerar vi en av Borlänges innekrogar (ok, det är väl inte en av utan snarare den enda kanske man kan säga) och ser att matchen fortfarande pågår. Ja, fotbollsmatchen alltså. Vi kvistar in och konstaterar att här är det förlängning i vardande. Sagt och gjort, skulle jag kunna få en cola min väg här tack? Efter straffdramat och en cola senare tar vi oss upp till storscenen igen och tar del av Lasse Vinterdäcks uppträdande.

Det första som fångar mitt norra öga är att det står en snubbekompis till vänster på scenen som är väldigt lik Nicke Andersson, både till utseende och gitarrspel. Jag misstänker att det beror på att det faktiskt är han som står där. Hur gick det till? Bra initiativ av Lasse hur som helst. Förvånande nog går Winnerbäck fullständigt Thåström på hela Peace and Love där han står och spelar. Dystert är bara förnamnet och kanske skulle han ha plockat in Jocke på sång också? Han ber till och med om ursäkt för att han spelar så dystert idag. Jaja, vi förlåter väl dig då om du ska vara på det viset. Fast först ska vi bara svansa iväg och lyssna på Caligola en stund. Kommer strax Lasse.

Vad är det här nu då? Så mycket folk på scen att publikfolket undrar om det är nåt slags uppsamlingsheat för artister med en fäbless för svart cape. Det är vad de flesta på scen är utstyrda i. Svart mantel. Gustav Norén ser ut som Darth Vader. Fast utan masken förstås och det konstiga fejset därunder. Sen får man så klart ta bort gitarren också om man ska göra en rättvis jämförelse med den gode Darth. Han spelar ju inte gitarr, det vet ju alla att han är batterist. Och lasersvärdsvingare. Ok, han kanske inte alls ser ut som Darth Vader men jag försöker faktiskt visualisera mina iakttagelser och man kan i alla fall säga att han har en likadan mantel som Vader. Inte lika mycket stärkelse, men i övrigt är den nära nog identisk. Då ska vi se, var var vi nånstans? Jo, det är mycket folk på scen. Utöver de här två gökarna från Mando Diao som spelar gura mitt i all dansmusiken så är det två DJs (The Salazar Bros), Daddy Boastin, LaGaylia Frazier (i vit mantel! Darth Whiter!), två filurer i svarta mantlar med tillhörande huvor och mask samt två helt omotiverade dansare. Övrig rekvisita på scenen är några romerska pelare, ett par vita hästar och ett par Mac Pros till diskjockarna. Vilken salig röra, har de koll på vilka som är där uppe över huvud taget? Och vad gör dansarna där? De dansar så klart, men varför då? Man får ändå ge dem att de är förbannat bra synkroniserade. Förmodligen är de konstsimmare på fritiden. Eller så dansar de på heltid. De är ju inte helt omöjligt med tanke på nyss nämnda synkroniseringsförmåga.

Det blir lite för mycket för min hjärna och jag styr kosan mot bilen via en liten sejour hos Lasse som har lättat upp stämningen rejält sedan jag var där. Elden (låten alltså, inte ett av de fyra elementen) dånar över nejderna när jag kommer gåendes och den går sedan över i Kom Ihåg Mig Då och han är redig den karln. Han kan säkert anklagas för mycket, men han har integritet som få och han vet att svänga till det. Helt lysande att han inkorporerar nytt blod i bandet. Nämnde jag att Nicke Andersson står till vänster och spelar med högerfattning? Förmodligen var det väl det som fällde avgörandet. - Jo du Nicke, vi har en plats ledig till höger om mig på scen och du har ju rätta fattningen för det. Vad säger du? Han, Lasse alltså, avslutar med den där sången om nyponbuskar. Fru Nygårds gillar den skarpt. Synd att hon inte är här. Det hade jag gillat. Och hon med tror jag.

Slut för idag, tack för idag. På vägen ut möter jag tre vandrande bananer. Kreativt. Undrar om de halkade in här på ett bananskal? För övrigt slår det mig just då varför folk vandrar runt i one-piece (såväl vanliga som bananformade) i så stor utsträckning och särskilt på nattkvisten. Det är samma princip som när man har pyjamas med till barnen när man är bortbjuden. Sen när de somnar kan man bara bära in dem i bilen och därifrån vidare in i sängen när man kommer hem. När de här kreativa festivalungdomarna kommer till sina tält så drar de bara upp blixtlåset på sovsäcken och kryper ner. Pyjamasfärdiga för sömn. Kreativa jävlar de där bananerna i pyjamas.