OM MINA ÄLSKADE

Nu när det är kärlek på tapeten hela veckan lång vill inte Popskolan vara sämre än att haka på temat. Det finns många som är värda många skopor kärlek, men de i min omedelbara närhet som bor i det här huset där jag bor står först i kön när jag skopar ut min kärlek. Hon som jag refererar till som Fru Nygårds här ibland är passande nog just min fru. Det är fantastiskt att hon ville bli min fru. Och att hon alltjämt är det. Icke desto mindre fantastiskt är att hon försett mig och sig samt detta hus med två underbara invånare som vi förvånas och ibland förargas över, men framför allt förälskar oss i mer och mer för var dag som går.

Igår drog Systersektionen - trots sin ringa ålder om fem år - söderöver tillsammans med sin mormor och morfar. Hon är tuff, klurig, intelligent och rolig den där tösen. Och vänlig. Klart jag hoppas hon fortsätter på det inslagna spåret. Lilla Sektionen blev kvar här i huset på sin födelsedag och verkade njuta av att ha sin mor och far för sig själv. Vi lekte, slappade och på eftermiddagen tog hans far med honom ut på cykeltur. Den här lilla smarta, roliga, nyfikna och envisa herrn ville gärna cykla till sin farmor och farfar dryga två kilometer bort. På sin balanscykel. En sån cykel har inga trampor utan man tar fart med fötterna. Notera att det skiljer ett antal höjdmeter mellan vår och farföräldrarnas hemvister med den senare visten på högre höjd. Bekommer inte en treåring det minsta. Under färdens gång fascinerades han dock något enormt av vattenpölar på vår grusväg, hästbajs på den asfalterade cykelvägen bredvid riksvägen samt förfasades han över det faktum att den mindre vägen den sista biten håller på att gå i bitar. På hemvägen hade han fullt upp med att heja på cyklister och löpare som vi mötte. Den första morsningen fick till följd att han gick i närkontakt med diket, men borstade av sig och lärde sig av sitt misstag. Nästa gång det kom ett möte stannade han ekipaget, viftade frenetiskt med sin lilla högerhand, fick ett hej till svar och blev så lycklig som bara han kan bli av ett enkelt hej. Värt att tänka på om ett barn hejar på dig. En bekräftelse som kan betyda allt för den lilla gynnaren ifråga som skickar iväg sin trevare.

Vi hade en härlig pappa-son-eftermiddag och kväll igår, jag och Lilla Sektionen. Och han hade enligt egen utsago en jolig födelsedag fastän han firades redan på fredagen och lördagen. Idag gav han lite extra kärlek till sin far och mor när han ville dansa tryckare till en låt som hans mor upptäckte idag. Älskad Från Första Stund heter den fina biten. Det går att skriva under på det, förutom de första dagarna kanske. Inte är det helt lätt att älska ett litet knytte från första stund när det ligger där och gnyr. Men det tar inte lång tid innan det tar sig in i ens hjärta och stannar där för alltid. Det fina i kråksången är att hjärtat bara blir mer och mer fyllt av de små knyttena som blir större och större så fort, så fort. När det här blir skrivet ligger Lilla Sektionen bredvid mig här i soffan kvart i elva och tittar på en repris av Formel 1-loppet från igår. Hur kan man inte älska en sån kille och ett sånt engagemang? Den här pappan kommer i alla fall älska både den Lilla Sektionen och Systersektionen av hela det där - av kärlek - snart sprängfyllda hjärtat så länge han får ynnesten att vandra på jordens yta.

Och förresten fick jag inte dansa tryckare med Lilla Sektionen till den där fina biten. Men väl till Manboy. Det var fint det också. Väldigt fint.